Kristusvägar

I Johannesevangeliet är det vid ett mer intensivt meditativt studium möjligt att ana sig till, att hans val av betoning stammar från hans meditativa återblick på det under livet upplevda.

I Johannes uppenbarelse däremot är det uppenbart, att den bygger på visioner. Här handlar det inte om tankemässig projektion av yttre livserfarenheter in i framtiden. Visionernas form uppvisar också – med erfarenheter från kampen om valet av egna inre bilder m m som förutsättning –, att de härstammar från en högre nivå än den, där yttre förväntningar kan utmynna i fantasifulla bilder. En sammanblandning med det personliga är inte möjlig att förstå. Källan är också tydligt omnämnd, även om det vid sådana upplevelser inte vore någon garanti: "Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud givit för att visa sina tjänare, vad som skall ske inom kort och har uttytt den och sänt den via sin ängel till sin tjänare Johannes..".

Modern evangelisk teologi intresserar sig oftast ingalunda för denna apokalyptiska skrift. Man kunde inte riktigt dechiffrera den med sina yttre metoder, eller endast styckevis, eftersom "metoden" bakom dess uppkomst och den därmed förbundna symboliken inte kan härledas ur egna erfarenheter. I den katolska kyrkan finns vissa föreställningar om apokalypsen, men människorna läser dem knappast, den verkar alltför avlägsen för dagens självbelåtna människor och kyrkor. Frikyrkor och sekter däremot åberopar direkt apokalypsen*. De uppfattar det profetiska skådespelet förståndsmässigt, alltså också med en icke helt tillräcklig metod, som en enda yttre katastroftid och ser sig vid resp. tillfälle som de utvalda eller åtminstone som de utvalda som finns närmast till hands. *Apokalyps kommer ur grekiskan och betyder avtäckning, uppenbarelse och inte alls katastrof.

I kapitlet om pingsthändelsen hänvisades redan till övergångar mellan Jesu individuella verkan i sin omgivning och hans verkan i stort.

Om Johannes uppenbarelse bearbetas enligt evangelierna på detta integrerade sätt, som nämnts i "Inledningen...", uppenbarar sig oväntade saker, som inte står att finna i litteraturen:

Uppenbarelsen visar en följd, som är besläktad med förloppet i Jesu liv. Dock är det entydigt fråga om mänsklighetens resp. jordens och kosmos’ utveckling. Även en aldrig så innerlig, mystisk bearbetning bekräftar endast, att det inte finns bilder, som endast är till för understöd av utveckling eller "invigning" av enskilda människor, även om de i betraktande av de tidigare nämnda parallellerna till evangelierna också kan hjälpa den enskilde. Apokalypsens egentliga utvecklingssteg är snarare ett medvetande, som vidgar det urbildsartade skeendet kring Jesus Kristus för tvåtusen år sedan till en liknande, av urbildsartade steg präglad utveckling för mänskligheten och jorden mot en kosmisk bakgrund. Här finns också inbegripen Kristi universella aspekt, ställd mot hans gärningar som människoson vid tiden kring år noll. Ur denna synpunkt vore återigen några slutsatser om skeendet i smått för c:a 2000 år möjliga.

Uppenbarelsen besitter förvisso en enastående större komplexitet än evangeliernas skildringar. De är alltså inte heller endast Johannes’ projektion på världsskeendet av det under Jesu liv upplevda.

Uppenbarelsen beskriver i sitt egentliga "Element" ett skeende i flera dimensioner resp. existensnivåer. Endast sekundärt återfinns tidsföljden i de olika stegen. Redan av detta skäl står det klart, att många tolkningar av historiska händelser delvis i bästa fall kan gälla för att ha vissa likheter med det skedda och delvis måste vara uttalat vilseledande.

Ur en annan, också tillåten synpunkt ser R. Steiner mänsklighetens framskådade framtida medvetandetillstånd som delvis möjligt att föregripa genom några nutida andens disciplar. R. Steiner, att läsa i: "Johannesapokalypsen", föredragsserie 1908.

I Otto Hanish’ anda, grundare av den Zaratustraorienterade livsreformrörelsen "Mazdaznan" fann Oberdörffer motsvarigheter till den fysiologiska utvecklingen, till exempel människornas nervbanor. "Apokalypsen", Deutsche Mazdaznanbewegung, Gablonzer Str. 7, D-76185 Karlsruhe (Tysk).

En esoterisk tolkning kapitel för kapitel försökte Artur Schult: "Johannesevangeliet som uppenbarelse av den kosmiske Kristus" och "Världars tillblivelse och Johannesapokalypsen". Naturligtvis är det kunskapsmässigt endast försök att komma saken närmare om vilka många kommentarer kunde göras.

Här kommer ännu en kommentar till de äldre profetiorna: Det är till föga hjälp att vid uttydning av Johannesapokalypsen blanda ihop den med profetiorna I det Gamla Testamentet. Även om på en del ställen besläktade bilder används, bör de gamla profeternas utsagor först jämföras med historiska händelser under förkristen tid och motsvarande tideräkning. Då visar det sig nämligen, att dessa profeter nästan utan undandag talade om då förestående händelser under förkristen tid och under Kristi tid: t ex om den babyloniska fångenskapen och judarnas återkomst på den tiden, samt om efterföljande krig I landet, om en seger för judarna på den tiden osv; och också om Messias’ resp Kristi ankomst (angående Messias jfr med kapitlet om det Gamla Testamentet). Endast på några få ställen kan man dessutom skymta något, som hänvisar till vår tid resp på det som skildras I Johannes’ uppenbarelse (t ex Jesaja 24; 25; 27; 66:15; Daniel 7:9 - 28).

Johannes Uppenbarelsebok 5:6 definierades inom den traditionella (kristna) teologin som en grundläggande vision: lammet, som slaktades, och trots det står upprätt inför Guds tron. I kyrkligt hänseende betraktades kyrkan som den första plats där det nya genomförs. Annars behandlade teologerna Johannes uppenbarelse i samband med den "slutliga" (eskatologiska) förtröstan på ett kommande Guds "rike", särskilt i samband med motsvarande framställningar från Jesus läroår. Vad Gud har påbörjat med Jesus men som är ofullbordat utvecklas vidare ända till fulländning; jfr Filipperbrevet 1:6. Därvid förekom det att en början på en "ny himmel och en ny jord" (Johannes uppenbarelsebok 21) visserligen accepterades med Jesus korsfästelse och uppståndelse – men sedan accepterades en kontinuerlig utveckling i den riktningen. Johannes uppenbarelse talar förvisso om en förändring som till och med med en ganska så symbolisk tolkning låter förmoda hade en aldrig tidigare skådad omfattning. Den skenbara motsägelsen mellan något som egentligen redan finns och ett senare förverkligande kommer endast att verkligen lösas när det finns en ansats till att meditativt förstå det medvetande som Jesus visar när han flera gånger meningsfyllt säger "Den tid ska komma, ja, den är redan inne..." (Johannes evangelium 4 och 5): Det innebär att något som redan realt existerar på ett andligt plan senare kommer gälla på ett synligt plan.

Extra: tyska och engelska websidor "uppenbarelse av Matteus 24-25".

Tillbaka till sidans innehållsförteckningen.

Här kan det vara lämpligt med några allmänna tankar om umgänget med profetior, inte endast ur Johannesapokalypsen, utan också andra, oftast kortvarigare "apokalypser" ur den apokryfiska litteraturen under de första århundraden eller ur moderna apokalyptiska visioner av moderna klärvoajanter, som oftast har en "blandad" karaktär, och därutöver från andra personliga "förutsägelser" av olika slag. Johannes uppenbarelses urbildlika steg torde som sådana vara lika lite möjliga att undvika som olika stadier i ett embryos resp. ett levande väsens utveckling eller vissa steg i en mystikers utveckling o.s.v. Hur dessa steg dock sker, om vid minsta orsak mycket lärs och på så sätt svåra prövningar undviks, eller om stora katastrofer måste ske, ligger i människans egen hand. Den som undersöker det yttre skeendet i världen, oberoende av profeter, kan se samma lagbundenhet, oavsett om man betraktar den enskilda människans öde eller större sammanhang.

Framtidsvisioners icke urbildlika och därför mindre grundläggande detaljer utgör andliga program, som på grund av det som förevarit till en viss tidpunkt mognat fram till ett läge, där i framtiden vissa händelser skulle följa, vilka som alltid begränsas till art, rum och tid. Ändrar sig genom mänskliga ansträngningar de orsaksmässiga andliga programmen i detalj eller hos grupper av människor, ändrar sig också framtidens detaljer, såvida dessa går längre än urbildernas nödvändigheter. Därför ändrar sig visionerna med tiden. Det gäller särskilt för visioner hos människor, som inte har utblick från Johannes’ höga nivå. Deras visioner kan under vissa omständigheter på kort tid betraktas som föråldrade. Dock är mänsklighetens spelrum i betraktande av den mänskliga trögheten begränsad.

Klärvoajanter kan antingen varsebli vaga impulser, vilka under vissa omständigheter då ofta är de mest korrekta, eller de ser tydligare möjligheter i symbolisk form, eller exakta fysiska tilldragelser, vars detaljer dock ibland påverkas av det undermedvetna, eftersom de endast i ringa omfattning ligger fast, om man bortser från simpla framtidsprojektioner hämtade från upplevelser i det förgångna eller andra vanligen förekommande och vilseförande varseblivanden eller helt enkelt felaktiga tolkningar.

Andra motsägelser i sådana "varseblivanden av framtiden" återspeglar uppenbarligen fast etablerade, delvis varandra motsägande framtidsscenarier (’speglar’: se även hänvisning i slutet av kapitlet om "de sista 7 plågorna" på Internetsidan). Dessa utgör på mänsklighetens psykiska nivå "verkliga, ännu inte klart avgjorda möjligheter", till vilka olika mänskliga föreställningar bidragit. Varje människa deltar medvetet eller omedvetet i denna fortskridande beslutsprocess om framtiden.

Å ena sidan är jorden en medveten, fri organism, och hur Gud ska ta tag i denna del av sitt väsen resp. sin skapelse, kan ingen säga. Å andra sidan är också människan för sin del fri att besluta sig för bättre lösningar, på samma sätt som hennes celler kunde tilldelas en avsevärd variationsbredd för sitt beteende – de styrs inte centralt av det mänskliga medvetande, vilket de mycket väl kan påverka med positiva tankar o.s.v.

Alltså kan man påverka och har påverkat mycket mer genom sig förändrande tankar och böner, genom kärlek och förtröstan på Gud, genom hjälpande gärningar och nåd än genom det, som ligger det fatalistiska nära.

Den varseblivning hos några mystiker, enligt vilka på de högsta nivåerna bortom tid och rum allt redan föreligger, och de jordiska varseblivningsnivåerna i kampen om riktiga beslut o.s.v. är båda oberoende av varandra riktiga. Att filosofiskt värderande spela ut dem mot varandra, överensstämmer inte med dessa nivåers karaktär, och gör resultatet av ens tänkande felaktigt.

"Privatuppenbarelser", (Inspiration)

Tillbaka till innehållsförteckningen.

I Uppenbarelsens första kapitel beskriver Johannes den första Kristusvisionen efter himlafärden. "Jag vände mig om" eller tydligare i 4. kap. "Stig fram...", "och genast var jag i anden" betyder, att Kristus här inte "stiger ner" till Johannes, utan att Johannes tillfälligt medvetet kan "stiga upp" på den nivå från vilken han tilltalas. Detta är viktigt och inte symboliskt. "Den Förste och den Siste och den Levande", som "var död", "...och som har nycklarna till helvetet och döden", den med Gud förenade Kristus talar till honom. Han namnger därmed också det allmänna, många gånger varierade tema, som går som en röd tråd genom apokalypsen: Kristi genomlysande av livets olika kvarblivna resp. "dunkla" nivåer – inte med vilket ljus som helst, utan med "sanningens ljus ", i Johannesevangeliets mening. Allt skrivs i början "i skyn" som en del av den nu upprepade profetian om Kristi återkomst.

Kristus visar sig på ett målande sätt i sin egenskap av mittpunkt för de "sju församlingarna i Asien", solomspunnen och uppvisande urskiljningsstyrka. "Klädd i en fotsid klädnad" – dvs att Hans Ande tränger igenom allt, även viljan, som kommer till uttryck genom fötterna -; "och omgjordad kring bröstet med ett gyllene bälte" – hjärtats kärlek är också bunden till visheten -. "Hans huvud och hår var vitt såsom ull ..." – genom denna förbindelse med kärleken är återigen huvudet strålande -; "och Hans ögon voro såsom eldslågor" – hans ögon ’lyser upp’ världen -; "hans fötter liknade glänsande gyllenmalm, när den har blivit glödgad i en ugn" – hans steg har också en renande verkan utåt -; "och hans röst var såsom bruset av stora vatten" – även i hans röst vibrerar Anden med -. "I sin högra hand hade han sju stjärnor" – han drar alla krafter, alla karaktärsegenskaper med sig med sin högra hand, som symboliserar framtiden, så att de följer efter honom -; "och från hans mun utgick ett skarpt tveeggat svärd" – han bär med sig den verkliga kraften till urskiljning och differentiering. 
Denna vision framträder som en analogi till denna Johannes Döparens vision i början av Johannesevangeliet, med den sanna andens duva. De sju församlingarna motsvarar lärjungarnas kallelse - till exempel fr o m Johannes 1, Matteus 4,18-22.

De "sju församlingarna" - sju kyrkorna, Uppenbarelseboken 2-3 - existerade i verkligheten. De förkroppsligade olika kulturella problem, kvaliteter och möjligheter, som Kristus skoningslöst låter dessa församlingars "änglar" skriva. "Änglar" verkar här också referera till dessa församlingars jordiska ledare, och breven utgör ingen rent översinnlig angelägenhet. Jämsides med detta utgick man säkert ifrån, att de faktiskt leddes av var sin ängel. Begreppet ängel kan dock i tillägg hänvisa till, att de kristna församlingarna i de sju städerna också tilltalades som representanter för just de krafter, som de förkroppsligar, och som också kommer till uttryck på andra ställen.

Därför torde det också ha en viss sanningshalt, om strömningar som de Rosenkreuzka, de teosofiska och de antroposofiska utan större motivering utgår ifrån, att dessa församlingar utgör egna kulturer. De beskrivs som på varandra följande. Den västerländska kulturens nutida omvälvning till en vid horisonten uppdykande mjukare kultur identifieras antingen med ett byte från den femte till den sjätte församlingen eller med ett byte från den sjätte till den sjunde församlingen. Ibland försöker man upprätta ett samband med föreställningar om en kommande "vattuman-tidsålder", som enligt olika astrologiska och New-Age-riktningar ska börja mellan c:a 1961 och c:a år 2000 eller 2242, resp. enligt R. Steiner skulle dennes verksamhet dock påbörjas först c:a år 3500. Därvid antas delvis en mörkare tidsålder på 300-400 år. Även om realiteter ligger till grund för dessa kosmiska cykler, förbises här något.

Apokalypsen är till sin karaktär inte inriktad på ett cykliskt skeende av typ "samma ständigt återkommande tolv djurkretsegenskaper ". Bilden av en spiral, där allt utvecklas mot allt högre nivåer, vore i så fall bättre. De mycket grundläggande "kvantsprång" i mänsklighetens och världens utveckling i apokalypsen kan dock inte bara ses som vilande på en kontinuerlig cirkelrörelse, som jordaxelns precision därmed sammanhörande andliga omständigheter. Betraktar man t ex tidsskeendet, går utvecklingen allt snabbare. Här kan ett ingripande från något högre stående anas. I perspektivet cykler måste för apokalyptiska förändringar en ytterligare, större cykel förmodas. Det kan dock också vara det inflytandet, som apokalypsen talar om.

Om man tar med den inte särskilt på allvar tagna forskningen om kosmiska förändringar i tidig historisk tid såsom kalendrar, arkeologiska fynd, skriftliga anteckningar, sagor, enligt bl.a. H.J. Andersen, visar sig himmelsmekaniken och därmed också tidsåldersrytmerna inte längre som konstanta. De kan uppenbarligen sättas ur kraft resp. förändras genom revolutionära inflytelser. Tidscyklerna skulle då snarare ha en ännu mer begränsad betydelse än hos de första fem "församlingarna" – däri sågs på det teosofiska området m m kulturer som Indiens, Persiens, Egyptens och Kaldéens, Greklands och Roms m.fl. och den hittillsvarande västerländska kulturen.

Komplettering: I "Förklaring till Apokalypsen" (ur "Ärkeängeln Rafaels skrifter" av Helene Möller – 1884 -1969 -, förlaget Radona, Am Buchstein 14/15, D - 61250 Usingen - tyska/ engelska) hänförs de "7 församlingarna" till olika tidsperioder under kyrkans utveckling – och är snarare oberoende av kosmiska cykler:
1.     33 -   333 e. Kr.: Strider angående rätt efterlevnad av Jesu Kristi anvisningar ... .
2.   333 -   633 e. Kr.: Problem och trohet inom den tidiga kyrkan ... .
3.   633 -   933 e. Kr.: Insikt genom Skriften ... .
4.   933 - 1233 e. Kr.: Faror genom "fåfänga, flärdfullhet, snikenhet, sinnlighet" inom kyrkan.
(Kommentar: inom denna tidsperiod förekom också krigiska och inkvisitoriska förvecklingar inom kyrkan.)
5. 1233 - 1533 e. Kr.: "Orenhet och själviskhet inom kyrkan" med följden, att folk i massor vände sig ifrån kyrkan.
(Både den katolska och den evangeliska kyrkan erkänns dock längre fram i resp bok som "de båda vittnen" enligt Joh Upp 11, resp som sammanhörande partner.)
6. 1533 - 1833 e. Kr.: Förytligad kristendom.
(Kommentar: Under denna tid växte också rationalismen och den äldre mekanistiska naturvetenskapen fram.)
7. 1833 - 2000 e. Kr.: Många människors likgiltighet gentemot kyrkor och Gud.
(Därefter vänder man sig i nämnda bok mot den stora omvälvningen med Kristi snara återkomst, som den skildras i den fortsatta Johannes’ Uppenbarelse-boken. Detta har tytts som en från flera olika sidor belyst kosmisk företeelse. Visserligen överväger därvid fortfarande det gamla scenariet med stora krig bland de otrogna, men mot det anförs redan nu, att "Folkens bön till Gud" kan ändra på det, och att i synnerhet de allvarligt troende kommer att "ansluta sig" till Gud och Hans inspiration, samt att de på så sätt ska kunna lyftas upp till Hans närhet.

I förhållande till de därefter följande stegen i Uppenbarelsen framstår "församlingarna" i alla fall som på en nivå, som bara kunde förstås med den kraft, som det yttre livets medvetande ger.

**** vanligare översättning "hatar" (Kristus hatar ingen!); se även Brevet till Efesierna i Paulus 4-6. *****med "ljum" menas inte en klart differentierad tredje position, utan frånvaron av en klar hållning.
Redan att Kristus talar till kyrkorna i en annan egenskap antyder, att kyrkorna också i det positiva har något nytt att lära sig.

* Det vore också möjligt, att undersöka släktskapet mellan resp. kyrka och den ursprunglige aposteln. Olika människor har i olika kyrkor det, som hjälper dem vidare ett stycke på vägen. 
** Om du intresserar dig för en grupp och denna a) låter dig behålla din personliga frihet och kontakten med familj och vänner b) inte leder in dig på oetiska aktiviteter; c) inte bemödar sig att ta ifrån dig det som tillhör dig (förutom kyrkobidrag resp. kyrkoskatt och frivilliga bidrag). d) stöder sig på Bibeln eller Nya Testamentet resp. på Jesus Kristus i deras sanna innebörd e) erkänner, att de inte utgör den enda sanna kristna gruppen; - är det åtminstone i de flesta fall i nedsättande mening använda begreppet sekt icke riktigt; oavsett hur deras teologiska tolkningar än må se ut, och hur än deras andra traditioner må bedömas, vilka återfinna hos nästan alla kyrkor – ev. med undantag för de frikyrkliga.
*** T.ex. Johannes själv, Klemens av Alexandria, Origenes, Paulikianerna, Joachim de Fiore, Mäster Eckehart, Tauler, Seuse, Nicolaus von Kues (Cusanus), Jakob Boehme, Angelus Silesius, Paracelsus, Novalis o.s.v. Sådana kretsar må också ha haft sina begränsningar liksom alla kyrkor, men de utgör också en beståndsdel av hela kristendomen. Bogomilerna och katarerna var därmed delvis besläktade, men en smula världsfrånvända.
**** Se även kapitlet "Om umgänget med profetior " – liksom i allmänhet "profetiska ord" och liknande - i huvudtexten på sidan Kristusvägar.net. Inte alla nyuppenbarelsegrupper betraktar sig som konkurrenter till kyrkorna, varför man inte heller uppmanar till utträde ur kyrkan resp. Till övergång till andra kyrkor (till exempel Lorber). Andra grupper återigen är mycket kritiska mot kyrkan, eftersom de ännu idag uppfattar de stora kyrkorna som sina förföljare.

0. Vid det andra Vatikankonciliet 1962 fanns en viss öppning för Ekumenen: Den katolska kyrkan erkände, att element som Guds ord, levande nåd, hopp, kärlek, och den helige andens gåvor - osynliga och synliga element – finns också utanför den katolska kyrkan, och att sålunda ett "helande" och en förlösning även där är möjliga. Den katolska kyrkan fortsatte dock att bli betecknad som den enda fullvärdiga kyrkan.

1. Den oavbrutna "apostoliska successionen" (efterföljd) genom handpåläggning alltsedan de ursprungliga apostlarna och de därmed sammanhängande biskops- och prästvigningar frånkänner den katolska kyrkan protestanterna. Därför är dessa inga riktiga systerkyrkor. Nu har dock några evangeliska kyrkor uppstått med hjälp av resp. länders furstar genom delvis konvertering, varvid alltså också vigda katolska präster måste ha konverterat. Dessa deltog sedan vid insättandet av ytterligare präster i resp. gudstjänsthandlingar. Handpåläggning för olika ändamål (helande, välsignelse ...) har klart stöd i Bibeln. Skulle detta tolkas så på ett katolskt sätt - vilket Bibeln inte uttryckligen föreskriver – att det måste utgöra en oavbruten kedja fram till våra dagar, funnes alltid möjligheten, att de evangeliska kyrkorna åter införde handpåläggningen - vilket inte skulle få dem att förlora ansiktet, och om det därtill funnes någon bland dem eller någon utomstående, som är en del av denna "oavbrutna kedja" - vilket beroende på hur det sker skulle negativt påverka de evangeliska kyrkornas självförtroende.
Men det finns också den möjligheten att ömsesidigt erkänna, att förhållandet till denna heliga Kristi anda, som annars förmedlas genom handpåläggning, också kan nås direkt genom bön. (Det skulle till och med varje troende kunna. Därför finns det också människor, som uppenbarligen har förmåga till kristna helbrägdagörelser genom handpåläggning, utan att någonsin ha erhållit välsignelse , med större förmåga än de flesta vigda). Därefter kunde sedan denna Helige Ande på klassiskt manér genom handpåläggning vidareförmedlas av en pastor. Denna variant skulle återigen sannolikt vara främmande för den katolska kyrkans självförtroende. (Men den evangeliska kyrkan har inte heller praktiserat det; så ingen skulle ha tagit skada. Strängt taget kunde den katolska kyrkan se det som en möjlighet, och kunde helt enkelt inskränkande säga, att det inte går att kontrollera med normala medel, om den Helige Anden då verkar på samma giltiga sätt. Därtill hade det dock i alla tider funnits människor till hands, som hade kunnat, berätta för dem hur giltigt eller ogiltigt resultatet ser ut (t.ex. människor som Pater Pio m.fl.). Därtill kommer att det också för den hittillsvarande katolska prästvigningen finns en sannolik inskränkning. Vad sker med en sådan prästvigd, som genom drastiska försyndelser sannolikt har undergrävt den Helige Andens kraft? Är han / hon fortfarande förmögen att förmedla den Helige Anden? Även detta är frågor, som inte går att besvara på ett tillförlitligt sätt utan undersökningar resp. utan människor som Pater Pio.

2. Frågan om Petrusämbetets roll, alltså påveämbetets roll för de andra kyrkorna står enligt den katolska kyrkans uppfattning i sammanhang med deras koncept om en synlig och komplett kyrkornas enhet under påvens ledning. Jesus hade givit Petrus i uppdrag att "valla" sina "lamm" och "får" (Johannes 21). Jesus har därmed inte ställt de andra lärjungarna och deras lärjungekretsar under Petrus, utan alla kristna: t.ex. de gamla "7 kyrkorna i Asien" (se ovan) omhändertogs av Johannes, och inte av Petrus; många församlingar sköttes av Paulus o.s.v. Frågan uppkommer alltså, vad detta "valla" kunde betyda för en Petri efterföljare i dagens situation. Företrädare för ortodoxa kyrkor gav för några år sedan uttryck för att de skulle vara införstådda med en påvens ställning som "hedersprimat" utan direkt maktfunktion för de andra kyrkorna, så som i den tidiga kyrkan den romerske biskopen allmänt erkändes som den förste bland likar. Även några protestantiska teologer gjorde sig tankar om detta. Vatikanen gick dock då inte med på det. Påven själv sa dock senare, att andra kyrkor, med hänsyn till kyrkornas enhet, borde fundera på, vilken roll påvedömet enligt deras mening skulle ha. Att fundera skulle inte skada någon. Om kyrkorna vore sammanslagna, skulle de säkert välja en gemensam ledning.

3. Tillståndet att prästviga kvinnor är enligt protestantiska kyrkor en brist i den katolska kyrkan. Likväl har också ortodoxa kyrkor och även delar av de anglikanska och de protestantiska kyrkorna själva svårigheter med denna fråga i en del länder. Å andra sidan finns det också inom den katolska kyrkan "kyrkofolksinitiativ av typen 'Vi är kyrkan'", som också kräver bl.a. kvinnors rätt att få vara präst. Hur viktig en sådan fråga än är, är det svårt att inse, varför den just måste lösas i samband med sökandet efter vägen till enhet mellan kyrkorna. Det är egentligen ett krav, som de enskilda kyrkorna själva måste finna en lösning på, så att det passar in i deras eget samvete. Vatikanen torde då inte kunna hindra de evangeliska kyrkorna att fortsätta med kvinnlig prästvigning som hittills, även när det ömsesidiga närmandet fortsätter. Visserligen kan de olika handlingssätten utgöra en positiv utmaning, att arbeta med frågan inom de enskilda kyrkorna.
Ur biblisk synpunkt (Paulus) sker först endast en inriktning mot delvis av tradition olika funktioner för kvinnor och män i församlingen. Att kvinnor därvid i allmänhet skulle ha mindre rättigheter än män var inte något tema för diskussion vid den tid, då lärjungekretsen ännu visste och upplevde, hur viktig t.ex. Marias resp kvinnornas roll vid pingsthändelsen var. Uttrycket "Kvinnan tige i församlingen" hade då säkerligen en annan innebörd, än vad som detta senare tolkades in i det och har litet att göra med den tidigare nämnda aktuella frågan. Eftersom man dock kan tvivla på, att detta överallt uppfattas på samma sätt, återstår därvid endast argumentet att frågan inte kan vara lämplig att avgöra ansträngningarna i riktning mot kyrklig enhet vid sakernas nuvarande ståndpunkt. Den som menar, att man genom en hopblandning av denna fråga med enhetsdiskussionen kunde främja kvinnlig prästvigning inom kyrkan, torde också känna sig besviken. Bättre är det då att behandla två teman som två teman. När kyrkornas enhet kommer närmare, kommer det att visa sig, hur långt varje kyrka har kommit.

4. Mariadyrkan i den katolska resp. ortodoxa kyrkan förekommer visserligen inte i denna form i de protestantiska kyrkorna, men den betraktas uppenbarligen inte som en central punkt, vilken man avser att ta strid om på vägen mot en större enighet. Det andra Vatikankonciliet medgav vidare, att det också finns skillnader i liturgin som kunde motsvarar de rättrognas tro, också sådana, som kunde vara ömsesidigt berikande. Vi känner till enstaka försök inom vissa evangeliska kyrkor från femtio- och sextiotalet, att återinföra Mariadyrkan i lämplig form.

5. Å ena sidan är det förståeligt, att kyrklig rätt (CIC), vars tidigare former gav upphov till alla slags missbruk, i allmänhet är en ’het potatis’. Den bibliskt inte tvingande rollen av traditionell kyrkorätt i den katolska kyrkan behöver dock inte vara en fråga, som blockerar kyrkornas ansträngningar att nå en större enhet, vilket EKD (Evangeliska kyrkan i Tyskland) menade. Detta gäller först och främst för en enskild kyrka. Varje kyrka kan ha sina egna stadgar och därmed också sin egen kyrkorätt, hur den än må se ut, ja måste till och med i någon utsträckning ha det, så länge den existerar som egen enhet eller underenhet, vilken form denna enhet än må ha. Förändringen av dessa inomkyrkliga normer är också varje enskild kyrkas sak, så länge ingen kräver, att hans regler obesett skall övertas av alla. Även om någon ville föra en sådan diskussion om ett sådant övertagande, skulle det också stå klart för den katolska kyrkan, att detta skulle förutsätta ett nytt gemensamt kyrkomöte, vilket är just det, som skapar eller stimulerar till en gemensam ny kyrkorätt - liksom man själv 1983 hade anpassat den till den nya folk-Guds-teologin från det 1962 års andra Vatikankonciliet. Det är alltså malplacerat att framställa detta tema som ett hinder för enheten.

6. Ett annat stridsämne, frågan om människornas rättfärdigande inför Gud genom hennes gärningar och genom Jesu Kristi frälsningsgärning, kan på grund av ett vid det här laget därtill existerande gemensamt ställningstagande av den evangeliska och den katolska kyrkan betraktas som tillräckligt utklarad.

Det skulle därmed vara helt möjligt, att kyrkorna i ekumenikens anda skulle närma sig varandra, istället för att plåga Kristus ytterligare genom sina inbördes gränsdragningar.*) Vad som emellertid oberoende av detta redan idag kan upplevas, är den "allmänna kyrkan" i Jesu Kristi anda, som består av allt, som var och en på sitt sätt följer Jesus Kristus och bemödar sig om att "göra Fadern till viljes " – vilken kyrka de än tillhör, och även om det finns några bland dem, som inte ens är medlem i en kyrka eller religionsgemenskap eller som inte ständigt har begreppet kristendom framför sig. På detta förhållande bygger websidan "Kristusvägar" när det gäller temat kyrkor. Bemödanden om en synlig enhet blev trots denna erfarenhet som uppgift bestående och utgör alltså ingen motsats. Detta måste dock verkligen vara innerligt önskat, en underskrift ensam kommer inte att räcka.

*) Se "Om dopet i Jordan genom Johannes Döparen": fotnot.
*) Därvid kunde kyrkor som den katolska låta sig stimuleras av det till detta tema hörande Kristusbudskapet från den ortodoxt-kristna Vassula Ryden, "Det sanna livet i Gud" Band 1. Den katolska kyrkan kallar sådana skrifter "Privatuppenbarelser", (Inspiration)  har inte längre några invändningar mot deras publicering, undersöker dem kritiskt och förbehåller sig en senare slutgiltig bedömning. Ofta går dock innehållet längre än den inspiration, som skulle vara av betydelse för vederbörandes personliga liv. (Litteraturhänvisningar på denna website ges endast som tilläggsinformation och våra insikter är oberoende av den).

Till vad behöver jag en kyrka eller en gemenskap ?

Det är å ena sidan möjligt att finna en helt personlig, inre förbindelse till Jesus Kristus och till Gud. Detta är kärnan. Man kan t.o.m. ledas fram direkt av Gud till den nödvändiga yttre stimulansen, om man är känslig nog att lägga märke till hans fingervisning.

Det finns dock ytterligare en nivå för denna förbindelse, som först utvecklas i gemenskap med andra: "Där två eller tre är församlade i mitt namn, är jag mitt ibland dem" (Matteus 18,19-20). Detta är då helt enkelt det, som ordagrant sägs. I mindre grad möjligt att uppleva, men i princip vore detta också möjligt på avstånd, när människor till exempel tar kontakt med varandra vid en bestämd tidpunkt. En mystiker kan uppleva en sådan förbundenhet till och med utan avtalad tid. Detta vore dock för de flesta ett alltför högt krav. Människan är i de flesta fall inte född att vara ensam.

Denna form av bönegemenskap kan till exempel resultera i en privat krets med regelbundna sammankomster i hemmiljö. Vidare kan den upplevas i en kyrkoförsamling eller i en annan individuellt anpassad trosgemenskap. Även om därvid den ena eller andra kyrkan skulle överbetona sin roll för de troende mot bakgrund av sina traditioner, ändrar detta ingenting av det meningsfulla i saken.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Den följande visionen skildrar först de "24 äldstes" dyrkan av Gud, som "sju andar inför Guds tron" och de "fyra gestalterna" – varmed olika uregenskaper uttrycks samt skapelsen. Sedan skildras, hur endast "lammet" – med Kristi attribut – kunde öppna boken med de sju inseglen - Uppenbarelseboken 4 - 8, 1. Denna vision utspelar sig i "himmelriket" – i detta sammanhang på det gudomliga området. Först skildras inseglens innebörd på en nivå, vars krafter kännetecknas med symboler – fyra olikfärgade hästar resp. ryttare. Från förändringar på denna nivå, liknande en målande drömnivå, utgår här endast indirekta verkningar på jordelivet.

Trots den primärt mot utvecklingen av denna psykiska nivå i stort inriktade karaktären i dessa avsnitt heter det därför i början "Jag vill visa dig, vad som skall ske efter detta", det vill säga efter de sju församlingarna. På motsvarande sätt försökte R. Steiner och Arthur Schult att antyda ytterligare sju "insegelkulturer" på jorden, som hänger ihop med reningen av resp. medvetandenivå. Den ur Kristusinspirationer i Mexiko uppkomna "Det sanna livets bok" lägger i de 7 inseglen hela den gemensamma historien från "Kains och Abels" tid ända till den kommande fulländningens tid.

I alla fall möjliggör denna text ingen klar identifiering med vår tids fysiska jord. Om man i vissa frikyrkor i lugn och ro skulle tänka efter i denna riktning, kunde man möjligen förmoda vaga likheter mellan de fyra första inseglen och de båda världskrigen, den anslutande terrorbalansen mellan öst och väst samt hunger och farsoter. Religionsförföljelser och katastrofer av kosmiskt ursprung skulle möjligen läggas därtill: Meteorer, jordbävningar, eventuellt polvändning / polsprång. Se dock kapitlet "De sista sju plågorna".

T ex redan den scenen i Johannesevangeliet 2 – bröllopet i Kanaan och Jesu fördrivning av månglarna och växlarna ur templet – se vårt kapitel därom – påminner i sin gemenskapsgrundande resp. stridbara karaktär om dessa avsnitt.

Förutsade Jesus i kapitlet 5 i Johannesevangeliet uppdelningen av andarna i goda och onda, så övergår skildringen mellan det sjätte och sjunde inseglet till den själsliga "förseglingen av de utvalda från tolv stammar " och "de utvaldas triumf i himmelriket".

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Även änglarnas vision med de sju basunerna utspelar sig i "himmelriket" - Uppenbarelseboken 8, 2 - 11, 19. De "heligas böner" som stiger upp och också den på jorden nedsända "elden från altaret", liksom också basunerna själva, använda som instrument inom huvudets domäner, speglar en mer andlig nivå, liksom det också skulle vara i drömmar med liknande symboler. Den är här utgångspunkt för de förändringar, som delvis kan nå ända in i det jordiska, där allehanda skuggor virvlas upp.

Trots denna i första hand andliga, ickefysiska karaktär försöker man också här att inordna den efter inseglen, t.ex. som jordiska "basunkulturer". Att även i våra dagar väcka gensvar, är svårt: Det vore inte uteslutet att se skogsdöd och gifter i sammanhang med betydelsen för den första och andra basunen. Vid den tredje basunen har flera lagt märke till, att den facklan, som föll på 1/3 av vattnet, heter Wermut = Tschernobyl. Den fjärde basunen kunde framhäva en stjärnkonstellation, som t.ex. i mitten av augusti 1987 förelåg e en kosmisk triangel av alla planeter. Utan åberopande av apokalypsen, men med hänvisning till det apokalyptiska antalet 144 000 människor – "regnbågskrigare" på indianska – mediterade då delar av New-Age-kretsarna över den förmenta början resp. stationen på vägen till en ny tidsålder. Den femte basunen – rök från avgrundens djup, stålhårda gräshoppor, fem månaders kval...– kunde ge intryck av, att Gulfkriget (1991) kunde vara åtminstone en yttre avbild på denna basuns kraft och dess fortsättning i den sjätte basunen. Den sjunde basunen leder in i "Guds tempel", återigen beledsagad av blixt och röster och dunder o.s.v., vilket också kan ha en inre, mystisk innebörd.

Vid den sjunde basunen förekommer också röster, enligt vilka på detta stadiet "vår Herres och Kristi världsriken" redan är verklighet. Åtminstone på en andlig nivå har redan något blivit beslutat, som på jorden ännu inte är helt genomarbetat. "Basunernas" kraft kan liknas vid den som ligger i "Kristi förklaring" (Matteus 17 och vårt motsv. kapitel) och lärorna kring den, liksom i bergspredikan (Matteus 5-7) o.s.v.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Efter den sjätte basunen "talade sju dunder", vars innehåll Johannes skall "försegla" och inte skriva ned. Då "mäts templet i himmelriket". Två profeter dödas och uppväcks. Uppenbarelseboken 10, 11, 14. Här kan en likhet med Lasarus' uppväckelse enligt evangeliet konstateras - vårt kapitel därom och Johannes 11.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

I alla faser av skeendet deltar de andligen bärande krafterna och olika motsträvande krafter. I texten skildras än ena sidan noggrannare, än den andra. Tecknet i skyn, "Kvinnan med solen som klädnad och med månen under sina fötter, och på hennes huvud en krona med tolv stjärnor" - Uppenbarelsen 12 - visar omisskännligt "Sofia", som himmelens resp världens moder, mindre som jordens moder - se kapitlet "Den första pingstupplevelsen" i detta arbete. Hennes delvis antagna relation till Maria har redan nämnts. Maria bodde i ålderdomen också med stor symbolkraft i en grotta, i vilken tidigare modersgudinnan Kybele hyllades, för att här ta upp en ny aspekt. Hennes "barn" i Uppenbarelsen – ett barn till ett himmelsväsen skall först också ses som himmelsväsen –, som senare skall styra människor med "en spira av stål ", det vill säga bl.a. med en ständig uppmaning till deras uppriktiga, individuella kärna, syftar på ett visst uppträdande av den kosmiske Kristus. Man kan också översätta detta med "en stav av stål" och den är sålunda inte endast en kungasymbol, utan också en symbol för "den invigande" och kan också ha att göra med de "himmelska härskarorna". Mer därom i kapitlet "De sista sju plågorna (vredesskålarna)".

Här blir delvis ett förhållande mellan fottvagningens karaktär och den föregående smörjelsen genom Maria i Betania möjlig att förstå - se vårt kapitel "Kristus och fottvagningen" och Johannes 12,13. Även återupptagandet av nyfödselmotivet på allt högre nivåer i utvecklingen finns med där.

"Draken" med sina negativa änglar är frånsidan. Genom "Michael och hans änglar" besegras de i Kosmos, och blir nedkastade till jorden. Himmel och jord skyddar nu kvinnan mot dem.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Även de båda andra negativa krafterna förekommer i denna vision, först de mer på önskningar och lättfärdighet inriktade - Uppenbarelseboken 13, 1-10; jfr vårt kapitel "Frestelserna" och Johannes 13, 1-10 och Matteus 4, 5-11. De sju huvudena tyds senare i Uppenbarelsen själv som "sju berg, på vilka skökan i Babylon sitter " och bergen återigen som "sju konungar". De tio hornen tyds i Uppenbarelsen själv som "tio konungar", som är av samma mening och som överlämnar sin makt till detta odjur.

Bl.a. på grund av de "sju bergen", som bl.a. kunde påminna om de sju kullarnas stad Rom, finns de kristna frikyrkorna, som ser påvedömet i den " skökan i Babylon". Det verkar dock något långsökt och trots den historiska problematiken inom den katolska kyrkan inte tydligt belagt av övrig symbolik. Uppenbarelseboken 18:11-23 är relaterad till världshandel. Se kapitlet "De sju skålarna med vrede, slutet för Babylon…". "Bilden" av den här besten – jmf nästa kapitel Uppenbarelseboken 14 – kan vara relaterad till falska "bilder" (föreställningar) av Jesus. Det skulle också kunna hänga samman med ett tvångsmässigt eller kultliknande beroende av multimediaapparater.

Detta odjurs, förfriska krafter, som ligger till grund, kan särskilt förvandlas genom den kraft, som har beskrivits i vårt kapitel "Gisslingen" - Johannes 19,1.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Här har vi den negativa kraft, som riktas mot materialistiska saktvång - Uppenbarelseboken 13, 11-18; jfr vårt kapitel "Frestelserna" och Matteus 4, 1-4.

Sambandet med märkningen av människor i pannan och i handen, liksom talet 666 i dessa kapitel, som förutsättning för att kunna köpa och sälja, finner man redan särskilt tydligt återspeglat i världsskeendet. Utvecklingen av möjligheten att sammankoppla datorer i nätverk, av kreditkort, av streckkoder med tre dubbelstreck som avgränsare = 666 i denna kod, de i Kanada redan utvecklade resp. de i Malaysia i ett stort försök testade apparater för personmärkning i pannan eller i handen, beteckningen "La bête" = "odjuret" för djuret i den gamla EG-clearingcentralen i Bryssel, en internationell bankkod 666, o.s.v., visar en tendens. Hur omedvetet eller medvetet eller möjligen med humor vissa beteckningar må ha kommit till stånd. Det bibliska "odjuret från underjorden " är också identisk med "Avguden Mammon".

En ytterligare, ännu inte helt passerad tendens är också, att man angriper de alltmer dramatiska miljöproblemen först med verkningslös teknisk miljökosmetik och därefter med en kanske desto mer med en bedräglig, teknokratisk miljödiktatur, istället för att låta verksamma demokratiska, resp. av befolkningen medvetet understödda massiva förändringsimpulser få en ordentlig chans. Möjliga manipulationsmekanismer bringas närmare sin upplösning genom en klar insikt om deras karaktär. Denna process med den kraft, som nämndes i samband med törnekröningen – se vårt kapitel och Johannes 2 – 3 – hänger ihop..

Även i kapitlen om draken och de båda odjuren finns möjligen vissa likheter med företeelser i samtiden, men är ändå inte hela innehållet. Det hela utspelar sig, som nämnts, inte endast på den fysiska jorden. I den därpå följande förnyade visionen om de 144 000 (Uppenbarelseboken 14) förekommer på nytt flera väsen resp. änglar efter varandra, som "skördar" två olika människogrupper på jorden. De med odjuret förbundna kastas i "Guds vredes vinpress ", det vill säga de utsätts för naturlagarna. Dock må till detta sägas, att Uppenbarelsen i verkligheten inte känner till någon "evig förbannelse", utan att allt till slut kan komma till Gud, och i högre mening allt är omgivet av Honom. Jämför: Uppenbarelsen 22 och hithörande kapitel om den "Nya jorden" i denna skrift.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

De, som förblev ståndaktiga mot odjuret och dess bild, dyker upp i nästa vision, på en nivå, som beskrivs som "ett glashav blandat med eld". Ur "himmelens tempel" kommer på nytt sju änglar, med de "sista sju plågorna", som de ur " sju gyllene skålar fulla av Guds vrede" släpper loss på jorden, på "havet", i "vattendragen", i solen, på "djurets avföring", på "Eufrat" och i "luften" (Uppenbarelseboken 15,5 och 21).

Å ena sidan ser vi här en än högre medvetandenivå i arbete, å andra sidan kan denna förorsaka ett ännu djupare och mer existentiellt uppvirvlande av alla jordens element och av den synliga delen av det omgivande Kosmos: Bölder, gifter, lidande, brand, mörker, negativa "andar" och en världsomfattande katastrof med kontinentalförskjutningar, sättningar i jordskorpan och översvämningar, meteornedslag, inklusive en tredelning resp. förstörelse av den materialistiska civilisationen "i Babylon" - Uppenbarelseboken 17 - 18,24. En möjlighet resp. ett "tidsfönster" för ett skeende i denna riktning visade sig redan vid det sjätte inseglet.

Det är också här möjligt, att till slut lägga större tidsrymder till grund. Dock tyder Jesu avskedstal (till exempel Markus 13) och många profetior, som uppstod i anslutning till Johannesapokalypsen, entydigt på en central omvälvning omkring år 2000, som skapar helt nya förutsättningar. (Se ovan: Om umgänget med profetior). Vetenskapliga, till sin innebörd ännu inte helt erkända fynd visar i samma riktning. Den massiva minskningen av jordens magnetfält och en under tiden tillkommen ovanlig ansamling av jordbävningar och vulkaniska aktiviteter, solens "ljusökning" oberoende av dess klassiska aktivitetscykler, liksom förloppet under den maximala solaktiviteten under 2000... visar vakna människor, att något ovanligt är i görningen.

Om magnetpolerna plötsligt skulle förskjutas kraftigt eller magnetfältet t o m föll samman och sedan skulle byggas upp igen i omvänd riktning, vilket har förekommit flera gånger i jordens historia , skulle det leda till en geologisk omvälvning. Den skulle inte endast inleda en ny situation för mänskligheten, utan också en ny tidsålder i jordens historia. Om den magnetiska "Van-Allen-gördeln" som omger jorden, till exempel tidvis skulle förlora sin sannolikt skyddande funktion gentemot partiklar och "kosmiskt damm", kunde även de i profetiorna förebådade meteornedslagen lätt bli verklighet.

Eftersom å ena sidan apokalyptiska processer med gudomlig inriktning, å andra sidan manipulationer av många av naturens processer genom delar av mänskligheten som förblivit egoistiska, och deras "Eliter" verkligen är aktiva jämte vissa positiva mänskliga inflytelser, kunde begränsade jordförändringar med "nyjusteringar", som räcker ända till det astronomiska, bli oundvikliga, utöver förändringar i mänskligheten och i dess medvetande.

Ofta förutspåddes "antikristna" diktatoriska strävanden hos dem, som vill behålla sin makt, liksom också förkortandet resp. slutet på denna gamla tid genom den nämnda omvälvningen under upp till tre dagars mörker. Denna förändring kan följaktligen inte helt enkelt avfärdas som nonsens. 

I detta sammanhang görs genom Marievisionen från Garabandal en profetia om en "stor varning", som skoningslöst kommer att få alla människor i hela världen att i sitt inre förstå, vad de måste (låta) övervinna inom sig jfr Joh 16:8;  Uppenbarelseboken 14:6-20-, om de vill hitta vägen till ljuset  (jfr Joh 16 : 13). Detta skulle vara förbundet med ett synligt varsel på himlen. Inom loppet av ett år därefter skall ett "stort (helnings-) under" ske, och ett tecken skall lämnas kvar i Garabandal. Endast om mänskligheten därefter inte besinnar sig och vänder om, skall den mångfaldigt förutspådda stora "straffrättegången" ("vredens skålar") hållas och visa sig som "en eld på himlen"(se dessutom i Matt 24 : 28).  (Franz Speckbacher, "Garabandal" sid 120..., tyska). De kommentarer, som marieuppenbarelser, som man kan hitta i litteraturen, är mestadels gjorda ur en strängt katolsk aspekt, och bör inte vilseleda eller undanhålla, att de profetiska förutsägelserna är avsedda för hela mänskligheten.) Efter detta skulle man behöva tänka över allt på nytt.
En möjlighet till förberedelse skulle kunna vara, - vid sidan om utrensningar i det egna livet – att redan nu be om en starkare (renande och upplysande) inverkan från den Helige Anden.
En bön

I nyare "tillkännagivanden" o.s.v. talas om en "nollzon", enligt vilken de, som är mogna nog, på jorden dyker ned i ett kosmiskt-spirituellt kraftfält – ofta inte helt exakt benämnd "fotoncirkel" – där de kan leva fysiskt med de färdigheter, som "ljusgestalter" av en högre dimension besitter (se kapitlen "Uppståndelsen" och " Fredsriket").

Det förebådas också hjälpaktioner som då och då förekommande "hänförelser" genom Kristus eller genom av änglarna förberedda människor eller genom tillfälliga bortföranden och andra hjälpåtgärder genom positiva utomjordingar. Varifrån man ska hoppas på hjälp, måste var och en på basis av sin religion eller världsåskådning veta själv. Eftersom det också i kosmos finns ljus och skugga, är det bra att, i betraktande av den sannolika komplexiteten i skeendet, be Kristus om vägledning i allt, och att använda sig av sin egen differentieringsförmåga, – ty den är en typiskt jordisk väg i riktning mot enheten, i samband med det, som ovanifrån tillkommer av nya krafter.

Även för detta steg i Uppenbarelsen passar inget bestraffningstänkande. Det framstår snarare som en del av ett logiskt koncept, som är inställt på ytterligare ett utvecklingssteg för jorden. Att uppleva det, var det än månde vara, som gemensam passage till något högre, varvid alla till slut kommer att finna en nivå, som är lämplig för deras egen utveckling, utgör utmaningen. Den som tar till sig och omsätter de nödvändiga förnyande krafterna med god vilja, kan snarare uppleva det positiva i dem och ändå ha medkänsla med världens lidande. Den som däremot inte vill släppa in det nya, upplever det som något som kommer instörtande utifrån. Det är den egentliga karaktären hos "domstolen" resp. hos "den yttersta dagen " i apokalypsens mening. Människan har stor valfrihet, men, liksom också annars i livet, måste hon ha bestämt sig till en viss tidpunkt, annars kan inget beslut också vara ett beslut – de "ljumma" ses enligt Uppenbarelseboken inte med blida ögon i sammanhanget (se "De 7 kyrkornas" med tillägg). Uppdelningen av själarna hör också, på vägen till slutlig enhet till kärnan i apokalypsens skeende.

De "sju plågorna" – den sjunde slutar med en röst från himlen "Det är timat" – motsvarar korsfästelsen och det därvid yttrade "Det är fullbordat", se bl.a. Johannes 19 och vårt kapitel därtill.

Mystiskt/genom inlevelse kan redan idag upplevas, hur jorden lider och ropar på hjälp, ja, hur den förbereder sig på den "svåra förlossningen". Korsfästelsen resp. "graven" som passage till uppståndelsen gäller här hela jorden och sträcker sig långt utöver denna i sina konsekvenser. Även här kan anas, liksom nämnts vid evangeliernas olika steg, att passagen från korsfästelsen via ett tillstånd bortom liv och död till uppståndelsen idag verkar som en enhet, så att också med denna utgångspunkt, de "sista plågornas" steg kan ske utan katastrofer av typ "världens undergång".

Eftersom den här profetian är komplex (se det första kapitlet i "Johannes uppenbarelser"), kan den verkliga utvecklingen i världen vara mer avancerad än den förefaller för folk som tittar på speciella detaljer i profetian som inte visas fullt ut. Andra områden visar farsoter, som är ännu mer "avancerade" än de som beskrivs i stora drag i Uppenbarelseboken.

En komplettering: Även de nya böckerna av Wladimir Megre om den visa sibiriska kvinnan Anastasia (Wega-Verlag, Neufelderstr.1, D-67468 Frankeneck) innehåller den inre kunskapen, att de gamla världskatastrofprogrammen kan förändras och att målet är att optimera allt med hjälp av människor och i överensstämmelse med Gud. Men det betyder inte heller, att allt kan fortsätta som hittills. (Kristusvägar är inte ansvarig för sådana webbsidor... från andra och stödjer inte automatiskt alla deras växlande innehåll.)

Fråga:
Skulle jag vilja att Jesus Kristus, som förutsagts, åter tydligt uppenbarar sig och förändrar människornas liv och världen?

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Efter genomgåendet av tiden med de "sju plågorna" följer den kosmiska visionen om den från himmelriket återvändande Kristus – "kallad trogen och sannfärdig "– med sin "här" av vitklädda. Därmed avses inte dagens mänskliga pseudo-Kristusgestalter. Den "falske profeten" (med felaktiga/ensidiga föreställningar om Jesus...) störtas. 

Update Deutsch.

Det "tusenåriga riket" som börjar då - Uppenbarelseboken 20, 1-6 är inte precis ett imperium. Just samhällets "Stora maskineri " och dess yttre negativa krafter och manifestationer fördöms.

Detta stadium är besläktat med Kristi uppståndelse (Johannes 20-21; och vårt därtill hörande kapitel). Även i själva texten kallas det den "första uppståndelsen".

De negativa krafterna är dock inte helt upplösta. Enskilda människors ofullkomlighet måste även i fortsättningen bearbetas, vilket dock nu är lättare att göra.

Efter "tusen år" dyker resterna av de negativa krafterna med förnyad kraft åter upp, för att sedan t.o.m. lösas upp (Uppenbarelseboken 20, 7-10). Se även nästa kapitel.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Efter det "1000-åriga riket" kommer den sista "världsdomen" också över de döda: "Och böcker blevo upplåtna" – överjordiska anteckningar om allt, som hade skett i livet, - och "en annan bok blev upplåten ... det var livets bok", som var det egentligen avgörande. Utvärderingen av livet resp utvecklingsnivån är grunden.
Först efter den förtärande elden över den på nytt vilseledda hären, och när "djävulen blivit kastad i samma sjö av eld och svavel" enligt Upp 19, 19 - Upp 20, 3 nu i Upp. 20:11-15 – kommer det nya himmelriket och den nya jorden närmare - Upp. 21-22 . Vilka tidsrum det gäller, lämnas öppet.

Kristi motto är "Se, jag gör alla saker på nytt" – utan undantag - Uppenbarelseboken 21, 5 - Även detta "nyskapande" har dock likheter med det, som tidigare redan spreds till enskilda och i stort som oförgängliga värden. Därför förblir dagens gärning också viktig för dem, som idag förväntar sig nästan apokalyptiska tilldragelser.

I det nya himmelriket – i texten nämnd före jorden och det nya Jerusalem – antyds något som liknar en kosmisk himlafärd. (Jämför: Himmelsfärden i evangelierna, Lukas 24, Markus 16 och vårt kapitel därom). Låg hittills beskrivningens tyngdpunkt på jorden, träder nu innebörden i skeendet för det synliga och osynliga "himmelriket" i förgrunden. Här menas inte Guds eviga himmelrike bortom tid och rum – det förblir oförändrat – utan framskapade världar. Det kan visa sig, att den lilla planeten jord, mätt också med kosmiska mått inte endast är ett "utvecklingsland", utan vid lösningen av sina problem har en mer omfattande, högst specifik uppgift. Problematiken, på grundval av stor mänsklig frihet och stora komplikationer i det materiella vore enligt Lorbers mening och enligt andra utsagor inte så lätt att finna i alla andra möjligen "bebodda" världar, inte heller de negativa krafter, som enligt Johannes’ visioner "kastats ner på jorden " och nu i deras "brinnande träsk". Liksom Jesus inverkade på mänskligheten, skulle en motsvarande genomgång av hela mänskligheten resp. hela jorden tillsammans med Kristus säkerligen ha en förnyad, utvidgad inverkan.

Den sedan förnyade "Nya jorden" och det därmed förbundna skeendet hos det till jorden nedstigna "Nya himmelska Jerusalem" liknar det hos pingsthändelserna (Apostlagärningarna), också detta dock med kosmisk måttstock. Detta är inte det geografiska Jerusalem. Jorden står i ett utbytesförhållande med det omgivande kosmos på olika nivåer.

"Och inget bannlyst kommer mer att finnas - andra översättningar: inget mörker o.s.v. - ...och Guds och lammets tron kommer att finnas däri" (Joh 22 : 3). I konsekvens betyder det, att här förlöses också de negativa resp. dödsbringande krafterna, världens splittring är upphävd. Världen framträder här över huvud taget för första gången som en medveten helhet, ett tillstånd 'i Guds närhet', som i visioner o.likn. visserligen kan att anas, men är omöjligt att beskriva. En svag avbild av detta tillstånd vore, om från någon punkt i det inre livet alla andra punkter kunde stimuleras, bli en erfarenhet, som kan uppträda på vägen, d.v.s. "Allt i allt". I Gud finns redan den högre enheten av alltet.

Skapelsens gudomliga föredöme – A – och den nya skapelsen med de medvetet åter med allt i Gud förbundna väsen – O– stämmer överens, och ändock består A och O var för sig. "Slutet" är alltså mer än en början, även om början redan innefattar allt. Som en allt genomträngande tendens att nå överensstämmelse på små delområden, t.ex. människan är det t.o.m. redan möjligt att uppfatta denna riktning i skeendet.

Det må här påpekas, att sig t.ex. i R. Steiners vision om skeendet på den "Nya jorden" syftar på en av tre i under jättelika tidsrymder på varandra följande "jordinkarnationer". Utan att här vilja ta ställning till detta, skall i alla fall om den "Nya jordens" karaktär nämnas, att denna, som den skildrats, också kommer ur en annan process, än – för att göra en jämförelse – en förkroppsliganderytm, så som den t.ex. i Hindukosmologin beräknades även för planeter och hela kosmos. Blir den en gång tagen på allvar, sträcker den sig längre än hittills kända eller förmodade slag av tillblivelse och förgängelse, i allt högre "oktaver" resp. "spiraler".

Även jämfört med de idag möjliga erfarenheterna förbleknar helt några teologers mening, som uppfattar apokalypsen endast som manande liknelser utan anknytning till verkligheten.

Jesu liknelser i evangelierna hämtades ur människornas eget liv, för att åskådliggöra synpunkter. Senare, fortfarande under sitt jordeliv betonade Jesus för lärjungarna, att han nu inte längre talade i liknelser, utan i klarspråk. Uppenbarelsen stammar inte ur det mänskliga livet. Överallt, där i själva texten tydningar görs, handlar det om direkta "motsvarigheter". Det vill säga på resp. medvetandenivå är det sedda något som är "reellt förekommande" som i dagens andliga forskning, till exempel R. Steiners. Apokalypsen uppmanar visserligen också till exempel till att övergå från en teologi till en "teopraktik", att se vad som ligger i luften och låta "Gud i vår tid också träda fram". Gud handlar också genom människor – men inte genom människors godtyckliga handlingar: människor ska inte spela Gud eller Apokalypsen. Människan kan utvecklas mer och mer längs med linjerna i Guds plan för världen - skapelseprogrammet.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Även alla vidare betraktelser i denna artikel kan få praxiskaraktär, som går utöver studiet motsvarande den egna intensiteten och utvecklingen, även om en del genomgående synpunkter därtill finns på diverse ställen och inte upprepas i varje kapitel.

Denna typ av undersökning för alltså längre än många teologiska och andra riktningar har för vana att alltid "använda" Jesus för sina välmenande, men just ensidiga synsätt. Dessa betonade därtill de ställen, som passade in i deras resp. bild och bortförklarade de andra eller omtolkade dem eller ignorerade dem. Redan författarna till evangelierna under de första århundraden insåg, åtminstone ansatsvis, att det gick bättre att illustrera Jesu mångsidighet ju fler källor man kunde använda. De var inte så dumma, att de inte skulle ha lagt märke till olikheten i åsikterna. Däremot såg några moderna teologer det som en mycket stor upptäckt, att de kunde utnyttja olika källor med olika synsätt i de nedärvda evangelierna, till exempel en s.k. "källa Q", genast knuten till den förhastade frågan och dess avgörande, vilken av upphovsmännen som nu må ha haft mer "rätt". Det är nu möjligt att förstå, att de var och en på sitt sätt kan ha "rätt", med avdrag för deras resp. ensidigheter. Det kunde ge nya impulser för "Ekumenen".

Människor, som stöder sig på en annan religions- resp. världsåskådningsbakgrund, men inte är intresserade vare sig av ett kyrkligt förhärdat, ännu förflackat kristet sätt att tackla problemen eller inte kan se något meningsfullt i det, kan säkerligen också lära sig något av detta, på samma sätt som författaren av detta kapitel har lärt känna och uppskatta de mest olika riktningar. En del företrädare för andra religioner erkänner idag trots allt mer av de materiellt svårförklarliga sidorna hos Jesus Kristus, än många historisk-kritiska kristna teologer. Det borde inspirera de senare till eftertanke.

Dessutom har i alla fall inte "kristendomens" religionsgemenskaper monopol på Kristus. Hans sätt att närma sig problem kan ge människor kraft till enhet i mångfalden: Kärlek och en allvarlig vilja att förstå, en harmoniserande kraft. Denna utjämnar dock inte alla skillnader, utan bevarar kärleksfullt bredvid varandra det som kan förenas och låter det som verkligen är oförenligt bli synligt som just sådant. Denna till konvergens/närmande mellan olika strömningar bidragande kraft från Kristus har många gånger undanhållits den kristna världen. Även om man är intresserad av jordens räddning, är det tid för en grundläggande ny medvetenhet hos kristna om deras egentliga uppgifter – förutsatt, att de verkligen vill se sig som kristna.