Jesus Kristus satte värde på, att måttstocken för etiskt, moraliskt uppträdande ska leva i varje enskild människa, i stället för att endast verka på grund av trycket från en yttre lagstadgad norm eller sed. Detta förandligande kan heller inte åstadkommas genom att "enträget hamra in" något utifrån, utan endast genom att leva sitt liv så, att "kärleken till Gud, till sin nästa och till sig själv" kan utvecklas. "Älska varandra" (Joh.13:34) är den kraften, som gör det möjligt att handla i överensstämmelse med det verkliga samvetet. Kärleken till Gud gör, att man kan ana dess högre mål. Där enskilda människor, par, grupper osv inbegriper denna universella kärlek, blir skillnaden synlig. Ju mera detta lever i alla människor, desto oviktigare blir yttre, detaljerade föreskrifter.

Likväl är därigenom innehållet, så som det t ex gavs i de äldre "10 budorden" i sig inte föråldrat, utan har blivit bekräftat. Innehållet i dessa budord lyder inte under grundlagen, men är i sina detaljer underkastat kulturella förändringar. Det intygas redan i redogörelsen från Mose själv, som väl till en början fick en högre form av etik förmedlad till sig, men som då lämnade en enklare version till den till synes omogna befolkningen. Dessa etiska grundval är i kristendomen, i judendomen och i islam såtillvida identiska, och i praktiskt taget alla andra religioner finner man besläktade former, som det visade sig i "deklarationen om världsetos från parlamentet för världsreligioner" (se vår sida till vänster). I kärnan är det fråga om, att behandla andra så mänskligt, som man själv vill bli behandlad; att inte skada andra, utan snarare att hjälpa dem. Detta är väsentligt för levnadsödet, ty "vad människan sår, det skall hon ock skörda" (Gal. 6:7; 2. Kor. 9:,6). Detta är till slut också huvudkriteriet för deltagandet i den nya tiden, om vilket det i bönen "Fader vår" heter "tillkomme ditt rike!" (Matteus 6), och om vilken det i bergspredikan heter "De saktmodiga skall äga jordariket".

I vidare bemärkelse leder detta till synpunkter, som är livsviktiga för den mänskliga existensens mest olika nivåer. Etiken i bergspredikan betecknas också i några kristna kretsar i dag falskeligen som inte omedelbart användbar "uppfattningsetik". Den lämnar i praktiken visserligen inte automatiskt en handlingsinstruktion för t ex alla svåra politiska beslut. Men i slutändan vore den en måttstock även i det sammanhanget. Där en mänskligt avvägande så kallad "ansvarsetik" leder till beslut i samhället, som står i motsats till det som "uppfattningsetiken" förväntar sig av den enskilde i det privata livet, får man inte automatiskt förvänta sig, att Jesus skulle ha tagit samma beslut i frågan.

Varje individ har ansvar för sin egen andel i skeendet, och kan heller ej tillgodoräkna sig denna andel i utbyte mot andras misstag. En så ensidig skuldpålaga är inte alltid så korrekt, som det ofta är brukligt i rättstvister. Även grupper osv har ett medansvar genom de tvångsåtgärder, som de utövar, resp genom det positiva eller negativa "skolningsfält", som de representerar. I och med det skulle de därför också alla behöva en etik-kodex (som t ex några yrkesgrupper redan har). Utöver den individuella etiken skulle det alltså finnas ett behov för en "strukturell etik" för samhället resp för delar av samhället. Endast lagar med sina godtyckligheter kan inte ersätta detta.

*) i den i islamiska länder vanligaste egyptiska versnumreringen; i andra versnumreringar kan versen stå t.ex. en vers senare.

**) Härtill fanns hos de olika religionerna många tillägg om olika detaljer. Det skulle kunna väcka förståelse för, att samma enskilda detaljer inte längre behöver vara rätt för alla. Man gjorde tidigare ofta heller inte tillräcklig skillnad mellan religiösa principer och detaljerade världsliga lagar, för att de ska kunna användas för dagens ändamål. Det betyder emellertid inte, att det vore eftersträvansvärt, att innebörden i tro och lag visar allt större motsatser.

English / German update

Det kan vara till hjälp att skriva upp sina egna konstaterade brister och positiva egenskaper som i en tabell och att därefter medvetet följa upp framstegen. Det finns flera möjligheter att arbeta därmed:
1. En direkt bearbetning av de egna problematiska egenskaperna med hjälp av händelser i livet. Goda föresatser osv. Detta förblir viktigt även för Jesus: "... se först bjälken i sitt eget öga ...". Även i Koranen räknas arbetet med sig själv som det "stora djihad", "det stora heliga kriget", dvs något som är mera utslagsgivande än alla yttre kontroverser.
2. Den direkta gottgörelsen och 3. Den direkta ömsesidiga förlåtelsen, så långt det fortfarande är möjligt. I annat fall bör problemen genom bön överlåtas till Gud för en vidare lösning och innerlig förlåtelse ges. Även detta förblir viktigt för Jesus – han talar också om att "inte slippa undan, utan betala till den yttersta skärven" (Luk. 12:59, men se även under punkt 5.)
4. Där det annars inte är möjligt, finns det också en möjlighet att utföra motsvarande goda gärningar för andra än dem, som har tillfogats skada. Mycket rättas också till indirekt av Gud, t ex om någon tar på sig allmännyttiga uppgifter. (Här finns också en flytande övergång från ren bearbetning av det hittillsvarande till fria stödjande gärningar, och då blir det relativt, ’den som sår och en annan den som skördar’, jfr t ex Joh. 4:37.) Därvid gäller motsvarande Matt. 7:20 - 21: "... Alltså skolen i känna dem av deras frukt. – Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: ’Herre, Herre’, utan den som gör min himmelske Faders vilja".
5. "Be Gud i mitt namn", här om hans förlåtelse och nåd i den vidare utvecklingen i livet. Detta är den väsentliga hjälp, som en ren humanistisk etik inte kan ge. Då behöver ödet inte längre avlöpa mekaniskt, utan människan upplever sig då som under Guds ledning. Allt blir så bearbetat och vidareutvecklat, som det efter Hans högre vishet är bäst för den enskilde och hans omgivning.

Tillbaka till förteckningen för denna sida.

I texten på webbsidan har några av de mest graverande ensidigheter om några teologiska riktningar redan korrigerats direkt eller indirekt – med hjälp av nya kunskaper och metoder. Här går man in på ytterligare en förvirrande förfalskning genom moderna "sensationsförfattare". Vi vill inte ytterligare främja publiciteten för dessa bestsellers, utan det följande bidraget är avsett för dem, som känner till den sortens litteratur, och som känner sig irriterade av den.

Med hänvisning till dödahavsrullarna från Qumran har dessa författare försökt visa, att de flesta berättelserna i Nya Testamentet om Jesus är felaktiga. De låter påskina, att Jesus och hans lärjungar osv i verkligheten helt enkelt var militanta upprorsmakare mot den romerska regimen. *

För att öka trovärdigheten inlindas denna tolkning i en sorts konspirationsteori: De 1947 - 1956 upptäckta skriftrullarna från församlingen vid Qumran lär till 75 % ha hållits hemliga, varvid i synnerhet lärda ur den katolska kyrkan lär ha haft kontrollen. Redan detta är helt enkelt fel – vilket härmed fastslås, fastän denna webbsida inte behöver rättfärdiga någon kyrka, och absolut inte accepterar något hemlighetsmakeri om kristna skrifter. Tvärtom var de lärdas team sammansatt av katoliker, protestanter, anglikaner, judar och till och med ateister. På grund av de många olika åsikterna om så många små och skadade småbitar dröjde det visserligen länge, tills allt blev offentliggjort. När emellertid den engelska originalupplagan av respektive litteratur "om förborgade saker" kom ut, hade 80 % av Qumran-texterna blivit offentliggjorda. 1992, ett år före utgivandet av en sådan sensationspocketbok, som förr som nu på bokryggen påstår, att 75 % av texterna ej är offentliggjorda, var också resterande texter offentliga. **

För att tolka innehållet fick författarna ställa upp en hel rad var och en för sig våghalsiga teorier, för att vid uppradningen sedan komma till ovannämnda resultat. En gång sägs det, att skriftrullarna inte var förkristna utan från Jesu tid. Dessa skrifter härstammar dock uppenbarligen från olika tider, och innehållet i dem är inte enhetligt. Församlingen i Qumran fanns under en längre tid. Den kan varken säkert jämställas med esséerna eller med de militanta zeloterna, som senare på något avstånd därifrån hade fästningen Massada. Qumran skulle eventuellt kunna jämföras med en modern spirituell ekoby. De måste ha haft kontakter åt alla håll. Från esséerna hade de väl några seder i modifierad form, och från de skriftlärda i Jerusalems tempel fick de anteckningar om tempelskatten sig anförtrodda – vilket bevisar, att de inte ansågs vara omedelbart delaktiga i dispyterna med romarna och därför bedömdes som en säker förvaringsplats. – Det kan också ha funnits kontakter med enskilda zeloter.

Författarna påstår också, att esséerna inte var asketiskt levande munkar utan militanta motståndskämpare. Allt, som finns bevarat om esséerna, tyder dock på en pacifistisk vegetarisk, strängt troende judisk-esotorisk sekt, som på grund av sina rentav zaratustriskt förefallande föreskrifter om renhet sökte avskildhet från den övriga världen, i det närmaste i än högre grad än munkarna idag. Vid den omnämnda bedömningen av esséerna som militanta människor drogs esséer och zeloter otillåtet över en kam, utan att detta motiverades tillräckligt.

Johannes Döparen, Jesus och Jakobus, som var Jesu (halv-) bror, påstås ha haft samma militanta motiv "som esséerna". Även denna – till råga på allt på föregående antaganden grundade – bedömning presenteras som ett faktum och kan inte bevisas genom skriftrullarna från Qumran. Jesus, Jakobus och Johannes kan där praktiskt taget inte identifieras någonstans på det sättet. "Rättvisans lärare", som uppenbarligen var en ledande personlighet i denna församling, måste identifieras med Jakobus, vilket inte är någon bevisbar teori. Även påståendet, att denne "rättvisans lärare" var en radikal zelot, är obevisat och osannolikt. Det kan dock vara så, att församlingen erkände honom som en högre – andlig – auktoritet gentemot tempelprästerna, som var i moraliskt förfall. Även det som finns bevarat om Jakobus själv, passar inte ihop med denna militanta bild. Jakobus – inte lärjungen Jakobus, utan Jesu broder, som efter dennes korsfästelse ledde den kristna urförsamligen i Jerusalem – hade efter allt att döma en uttalat tolerant och utjämnande karaktär. Han fick så att säga ställa sig mellan Petrus och Paulus resp medla mellan de tvistande lärjungarna för att hålla ihop församlingen.

För att vidare kunna påstå, att Paulus var en romersk agent, som lär ha förfalskat allt, fick man ta till ytterligare en konstgjord konstruktion, nämligen att romarna som en skenmanöver hade iscensatt hans arrestering, vilket återigen inte på något sätt kan bevisas. (I vår text "Kristusvägar ..." går vi bland mycket annat ännu mera in på Paulus, bl a på att – oavsett i vilket förhållande någon står till dess traditionella sidor, t ex hans hållning gentemot kvinnor, så kan man i varje fall autentiskt urskilja hans visionära upplevelser och kunskaper); visserligen bara, om man gör sig besväret att över huvud taget ingående och praktiskt befatta sig med mystiska upplevelsesätt, vilket sensationsförfattarna uppenbarligen inte har brytt sig om.)

Skriftrullarna från Qumran är helt enkelt några av många övriga skrifter från den dåvarande tiden, som med varje liten mosaiksten lämnade upplysningar om några seder och bruk från den tiden. Några andra skrifter från dessa århundraden är sedan länge kända som apokryfer, och andra hittades först under senare tid (möjligen fynden från Naq Hammadi, som har en del att berätta om den tro, som tidiga kristna i Egypten bekände sig till.) Säkert är dock, att människorna i Qumran trodde på Gud, och att de i fråga om en del uppfattningar och seder var besläktade med Jesu läror, nämligen de läror som står i Bibeln och inte de, som sensationsskribenterna påstår kommer från en militant Jesus. Det är absolut möjligt, att Johannes Döparen ursprungligen härstammar ur dessa strängt troende kretsar hos esséerna resp qumranerna, eller i varje fall var en allmänt ansedd gäst där. Likaså är det tänkbart, att Jesus har mött dessa människor. (På vår webbsida "Kristusvägar" förklaras också, att han rörde sig i många kretsar, och att han därmed inte automatiskt härstammar ur respektive skola, vars anhängare han mötte.)

* Det finns ytterligare sådana spekulationer om Jesus, som förde till olika föreställningar. Update English / Deutsch.

** Det är också påfallande, att man i sådana böcker inte nämner det faktum, att man i Qumran också hittade särskilt gamla evangelietexter ur första århundradet, som vid en jämförelse med nutida texter visar, att de har återgivits tämligen oförändrade.

Tillbaka till förteckningen för denna sida.

Om berättigande för naturvetenskapliga bidrag.

Att det finns människor, som också i trosfrågor har behov av stöd genom yttre iakttagelse, räkning, mätning och vägning, erkänner Jesus när det gäller Thomas, som väl får betraktas som "exempel på en naturvetenskapare" bland lärjungarna, och som därmed just i vår tid för många står som förebild. När han utförligt fick ett tillfälle att utvärtes kontrollera, om det verkligen var Jesus som stod framför honom, sa Jesus: "Du ska icke tvivla, utan tro"! Dvs den nu gjorda nya erfarenheten ska genom ärlig eftertanke förändra Thomas så, att roten till hans tvivel försvinner, och att han får klart för sig: - att Jesus efteråt över huvud taget behövde säga detta, innebär också, att Thomas inte var någon skeptiker, som nu genom den yttre realiteten hade blivit "tillintetgjord" och "blivit tvingad till tro"; möjligen av rädsla för straff; utan att Thomas även därefter skulle ha behållit sin förmåga att ur sitt inre nå fram till nya övertygelser eller ej. Trots detta skulle han känna på sig, att det också finns andra möjligheter till självövertygelse än endast ett ytligt betraktande. Jesus visste mycket väl, vad som var rimligt för Thomas. Han ville inte tvinga någon – vilket skulle ha haft karaktären av en domstol. Och ej heller kan man hitta någon avsikt att provocera fram ett avböjande från någon, som ännu inte var mogen för ett beslut.

En vetenskap, empirin = att tona bort samlade erfarenheter, så snart de inte längre passar in i den gamla bilden, är inte värd att kallas vetenskap. Verkliga genier som Einstein till exempel förvaltade inte erfarenheter på sådant sätt, utan påbörjade sin forskning tvärtom alltid på den punkten, där det fanns något oklart. Även detta söksätt kan vara en av de många vägar, som leder till Gud – förutsatt att motivet är ärligt, och att vetenskapen inte korrumperas av ekonomiska eller andra problematiska intressen.

Nu är ju endast externa naturvetenskapliga arbeten – med iakttagelser, med uppställning av hypoteser och slutligen teorier och deras verifiering – i humanistisk-vetenskapliga och trosfrågor i de flesta fall inte tillräckliga. Inte alltid finns något väsen tillstädes, som obetvivlingsbart och möjligen reproducerbart ställer upp en högre verklighet framför oss (så som Jesus gjorde för lärjungarna) eller som öppnar förnimmelsen för oss (som nämnt i Johannes 1: 51). Ändå existerar tecken på, att det finns skikt t ex i människans väsen och utöver det, som inte härstammar från det bekanta fysiska spektret av krafter och materia, utan som endast visar sig där genom sin verkan: livskrafter, själslig rörelse, tänkande, medvetande ... ( några exempel finns på olika ställen i huvudtexten under "Kristusvägar".net). I många fall visar "förvetenskapliga" traditioner från de mest varierande kulturer sig vara en äldre form av erfarenhet och vetenskaplighet. Det är även idag möjligt att för sådana områden utveckla speciellt anpassade metoder för uppfattning och utvärdering, som exemplet med Goethes naturvetenskapliga betraktelser eller Rudolf Steiners kunskapsteoretiska arbeten, som bygger på dem. Även nyare vetenskapliga ansatser från kvantteorin till de vetenskapsmän, som arbetar med en ny biologi, en ny geo- och astrofysik osv, och som slutligen skapar en ny vetenskaplig "paradigm" resp världsbild, rör sig i denna riktning; mestadels dock utan att som Steiner söka efter en mera passande ny metodik för det nya innehållet.
Det framgår för närvarande, att hittills kända kunskaper a.) endast visar en minimal bit av verkligheten;
b.) att naturvetenskapens fundament blir allt mera relativa: materia visar sig som förtätad energi eller till och med som förtätad ande. Energiformer å andra sidan kan anta hastigheter utöver ljushastigheten till oändligt (takioner ...). De kan därvid "bli yngre", tiden blir ännu mera relativ än i relativitetsteorin. De kan alltså försvinna ifrån oss ur rymden och dyka upp igen från någon form av "Bortom" / transcendens – så att också rymden blir ännu mindre absolut, än det redan vid den så kallade "rymdkrökningen" verkade vara. Kvar blir cybernetikens icke gripbara "information", som är utan materia och energi och därför inte alls kan beskrivas med traditionella medel. Här skulle man kunna tala om "medvetenhet".
c.) Nu vore ju så till vida sammanbrottet av den gamla världsbilden strängt taget ännu inget "gudsbevis", utan snarare en förberedelse. För en del räcker det, eftersom de endast har varit blockerade av den föråldrade materialistiska världsbilden och nu kan närma sig Gud med mera direkta steg. Men, se där, det går vidare: Vad är då denna "information" eller också de andra omnämnda ogripbara förlopp i universum? Vad / vem skapar ständigt ny materia och energi och löser sedan upp dem igen? Vad / vem är det, som här liksom i livet reglerar gränserna för liv och död och tillåter att överskrida dem, liksom vad gäller växande och sömn? Vad / vem är det, som här ständigt i tid och rum kommer till uttryck genom att verka i universum? Är människan, som i sitt medvetande kan uppleva energi, tid och rum liksom "utifrån", verkligen en grobar "avbild" av "Någon", som kan göra det i stort (jfr Genesis 1:26) ?
d.) Till allt detta kommer också, att kaos och tillfälle inte kan komma i fråga som svar; ty denna värld och dessa levande varelser, och denna värld av partiklar, och även händelser i livet visar en så oerhört slumpartat hög grad av ordning i kaoset, av målmedvetenhet och sinnfullhet av allt som i ett totalkonstverk; av brist på mellanlänkar, som annars vore nödvändiga för en tillfällig evolution osv. Redan med detta insiktssteg blir det klart, att det har blivit svårare att inte tro än att tro på en central urintelligens, som bestämmer början och mål för ett "skapelseprogram", och som utformar vägen med ständigt förändrad laganpassning. På så sätt har något blivit möjligt, som kan föra förståndet till samma resultat som det mystiska medvetandet hos de gamla folken, som här med sin "högra mystiska hjärnhalva" såg Gud vid verket, en gång gjorde för ca 800 år före Kristus. ("Gudarna" hos andra folk var ursprungligen också endast beteckningar på bestämda egenskaper hos den Ende Guden. Först när denna uppfattning bleknade bort, sågs de som självständiga "Gudar" och förväxlades också ibland med högtutvecklade mänskliga varelser, som också existerade.) På liknande sätt omvändes vetenskapare som Max Thürkauf, Georg Todoroff, och många andra, som tidigare inte trodde på Gud, till att tro på Gud.
e.) Tro i bemärkelsen av framväxt djup övertygelse är mera än att rent intellektuellt ’hålla för sant’.
f.) Dit räknas också de människor, som såsom mystiker m m, men även som normala troende vittnar om mera direkta, omvälvande erfarenheter med Gud och Kristus; och som genom denna kontakt också har gjort i högsta grad verkliga erfarenheter med den kreativa gudomliga Anden i sitt inre. Dessa vägar kan också på ett fullständigt fristående sätt förr eller senare föra till en bearbetning och till insikter om erfarenheternas natur. Här börjar huvudtexten om "Kristusvägar".

Update English / Deutsch.

Tillbaka till förteckningen för denna sida.

Förhistoria: I 1:a Moseboken (Genesis):, 29, heter det: "Och Gud sade: ’Se jag giver eder alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt; detta skolen I hava till föda.’" Detta skulle motsvara uppfattningen, att människan i första hand har tugg- och matsmältningsorgan som frugivorer (fruktätare) och inte som allätare, vilket man skulle kunna tro, om man endast – som det för de flesta djur är tillräckligt - tar kategorierna rovdjur, allätare och gräsätare i betrakt.) Men efter (den arkeologiskt t ex i Främre Asien bevisade) syndafloden säger Gud i Genesis 9: 3 - 4 till Noa: "Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; ... kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock icke äta." Fram till detta bibelställe är det relaterat till tiden, innan nu levande folk fanns på jorden, och gällde alltså inte bara judar under senare tid, förutsatt att berättelserna är korrekt bevarade.
Efter uttåget ur Egypten bekräftades detta i 5:e Moseboken (Deuteronomium),14:3 - 21 och därefter har ytterligare detaljer tillkommit. Efter syndafloden var det på grund av omständigheterna antagligen så, att i princip allt var tillåtet, och endast de ur näringssynpunkt mest olämpliga produkter skulle undvikas. I en del fall har man kunnat hitta moderna näringsvetenskapliga kunskaper för detta. Det fanns emellertid fortfarande exempel, där man hänvisade till den vegetariska kostens särskilda betydelse, utan att detta föreskrivs som bindande för alla, se under Daniel 1:8. 

Ofta verkade det finnas ett samband med de mycket mera omfångsrika och idag knappast längre genomförbara föreskrifter om djuroffer och förtäringen av offerköttet. Redan profeten Hosea (6:6) förmedlade: "Ty jag har behag till kärlek och icke till offer, och till Guds kunskap mer än till brännoffer". Med anknytning till det sa Jesus: "Men gån I åstad och lären eder vad de orden betyda: ’Jag har behag till barmhärtighet, och icke till offer.’ (Matt. 9:13 och 12:,7). Om Lukas 22:11, där Jesus frågar, var han får äta påskalammet – som sedan vid den anslutande kvällsvarden över huvudet taget aldrig dyker upp -, finns förkristna "apokryfiska" skrifter (som omkring 400 inte togs upp i den bibliska kanon), ungefär "Ebioneerevangelium". Där uttrycker man sig så: "Begär jag då, att på denna påskfest åta lammkött tillsammans med er?" Det arameiska språket brukade för sådana satser använda färre ord och skapade därmed möjlighet för olika läsarter, där tonfallet var avgörande. Det gav anledning till olika översättningar, som sedan utnyttjades för ömsesidiga förebråelser. 

I apostlagärningarna 15: 19 – 20 berättas det om församlingsledaren Jakobs tal i urförsamlingen, att man inte skulle betunga de av Paulus omvända "hedningarna, som nu bekänner sig till Gud, med (ovana) bördor; man bör endast anvisa dem, "att de ska avhålla sig från avgudastyggelser och från otukt och köttet av förkvävda djur och från blod.", Å andra sidan framstår hos den tidiga kyrkohistorikern Eusebius, i apokryfiska (se ovan) apostlaskrifter osv bilden, att Jesus, Johannes, Petrus, Jakobus osv själva åtminstone i vanliga fall levde utan kött.
Av Matt. 15:11 - 20 / Mark.7: 17 - 24 framgår emellertid, att Jesus satte större värde "på det som går ut ifrån munnen" än på "allt som går in i munnen". Detta syftade dock på fariséernas frågor, om man inte skulle tvätta händerna, innan man åt. Det är samma värderingsskala som i tesen om bjälken i det egna ögat och grandet i någon annans öga. Med andra ord gäller det att börja med sig själv i stället för vid fruktan för yttre påverkan. Däremot är det ingen föreskrift, att man måste äta kött.
Enligt Luk. 10:8 rekommenderade Jesus åt lärjungarna att de på sina vandringar skulle äta det, som deras värdfolk bjöd dem på. Det innebär inte automatiskt, att detta var fullkomligt likgiltigt. Snarare kan det ännu idag t ex i arabiska områden leda till de mest oförutsedda reaktioner, om någon avböjer att ta emot en välment maträtt eller dryck, eller om man inte åtminstone gör det på ett mycket skickligt sätt. Dessutom utrustades de dåvarande lärjungarna med förmågan, att inte ens t o m uttalat skadliga ämnen kunde göra dem något ont (Mark. 16:18). Det är alltså ingen idé att rycka sådana bibelord ur sitt sammanhang och att generalisera dem.

Kroppen är ett verktyg, och ett sådant ska användas på ett ansvarsfullt sätt.
Avgörandet, vilken sorts näring som är bäst för en, måste slutligen var och en träffa själv. 

Tillbaka till förteckningen för denna sida.

Jesus med sina lärjungar och ytterligare följeslagare upplevdes på sin tid av många som en rörelse för helning av kropp och själ. Eftersom detta idag inte längre är så självklart, måste man arbeta med det.

Jesus ställde först en viktig fråga till en oförberedd människa: "Vill du bliva frisk?" (Joh. 5:,6). Jesus talar till hans själ. Den sjuke beskriver de yttre hinder, som står i vägen för honom vid hans sökande efter bot. Men genom frågan motiveras han att göra klart för sig, om / att han verkligen vill bli frisk. Det är den främsta förutsättningen för en rätt uppfattad helning. Så länge undermedvetandet av någon anledning blockerar vägen till helning och sökandet efter hjälp, skulle det också vara svårt att ta emot denna hjälp. Eventuellt skulle det då vara möjligt – oavsett på vilket sätt det vara må – att tillgripa en första-hjälpen-åtgärd, eller att behandla ett symptom. Men helning är något som går utöver det, något som endast fungerar, om den sjuke själv kan ta emot det som sitt eget, dvs om han kan förena det med sin egen kraft till självhelning.
På detta område inriktar sig inte endast de medlemmar ur läkar- och vårdyrken och psykologiska rådgivare, som är beredda att samarbeta med patienten, utan också seriösa "helbrägdagörare" och människor, som stödjer helbrägdagörelse genom tro resp genom förbön.

Matt. 9:22 : En kvinna, som söker efter helning, rör vid Jesu mantel, och hon blir frisk. Jesus säger: "Din tro har hjälpt dig". Den som har erfarenhet av tro kommer att förstå något ytterst verkligt i sitt förhållande till Gud, något som gör helningsprocessen möjlig. Visserligen visar också den så kallade placeboeffekten inom medicinen något av den mänskliga övertygelsens kraft (där man t ex får socker, medan man tror sig få ett medikament). Därvid sker dock inga sådana djuptgående helomvändningar i sjukliga processer, som det kan förekomma vid helbrägdagörelse genom tro.
Jesus är också urbilden för en i vidaste bemärkelse kroppsligt, själsligt och andligt frisk människa.

Detta skedde inte alltid, men ofta lade Jesus och lärjungarna sina händer på den sjuke vid botandet. Denna praxis förekommer här och var ännu idag. Den person, som lägger sina händer på den sjukes huvud eller axlar, läser då en bön, eventuellt tillsammans med församlingen. Det förstärker inlevelsen och medvetenheten om att vara en kanal för Guds hjälp. Det bör uppfattas som en symbolisk handling. Men på grund av insikter genom moderna strävanden efter andehelning – även bland dessa finns medvetna kristna – vet vi, att detta är en realitet. Under den tidiga kristendomen talade man här om "pneuma", livsanden eller den "Helige Anden*), som förmedlades. Denna praxis användes såväl vid förbön för helning som även för välsignelse, och var delvis förbunden med ytterligare bemödanden. Se t ex Matt.19:13; Mark. 8:23; Mark.10:16 (välsignelse av barn); Luk. 4:40 - 41 (botande & andeutdrivning); Luk. 24:50 (välsignelse av lärjungar); Apostlagärningarna 6:6 och 19:12 liksom 28:8.
För en förbön om helning krävs dock inte ovillkorligen en handpåläggning. Det fungerar för övrigt också på långt håll – vilket kan upplevas som svårare.

Tillfrisknandet av psyke, livskrafter resp kropp hänger tätt ihop. Redan en god "själasörjande" handling eller psykologisk rådgivning kan därför också ha inflytande på psykosomatiska lidanden – om förnuftiga råd även blir omsatta i handling i stället för att man fortsätter leva på samma felaktiga sätt. 

En möjlig praxis därvid är: 1. T ex att noggrant och ärligt betrakta respektive som negativt upplevda impulser, så som de konkret visade sig (t ex ångest, hat och vrede, likgiltighet och överlägsenhet, överdrivet tvivel, ...). 2. i stället för att försjunka i grubblerier lugnt vänta en stund för att så långt möjligt komma underfund med, vad det gäller. Därefter 3. att genom bön **) överlämna detta så upplevda, närapå fysiskt kännbara problem till Gud. 4. att lugnt vänta, tills ett spår av lättnad inställer sig.
Med en del övning i meditation ***) upplever man detta kanske som t ex en uppåt undanrinnande ström och under vissa omständigheter en därefter uppifrån inrinnande ström av förnyande krafter. Å andra sidan är det också möjligt att "andas ut" den negativa känslan osv med andedräkten med föresatsen att överlämna den till Gud; och vid inandning öppna sig, så att det positiva ur Guds barmhärtighet kan strömma in (en variation av de kristna munkarnas ständiga bön på berget Atos, som finns omnämnd i kapitlet "Öknens stillhet" i vår huvudtext.)

Från moderna strävanden efter andehelning finns t ex erfarenheten, att det förekommer fall, där man får intrycket, att en helning (ännu) inte är möjlig resp "inte är tillåten". Det liknar ungefär en "program"-nivå. Det kan t ex vara så, att den sjuke ännu "vill" eller ska lära sig något av sin sjukdom. Men även på det finns absolut en lösning. Se härtill också i stycket ovan "Viljan att bli frisk".

En ren kristen helbrägdagörelse genom bön inklusive handpåläggning är t ex i Tyskland skyddad genom grundlagen att fritt få utöva sin religion. Den som emellertid utöver hemmabruk i en privat krets eller i kyrkan vill erbjuda detta som tjänstehandling, bör först informera sig närmare om rättsläget. Om det därvid förekommer handlingar, som av andra kan uppfattas som diagnos eller direkt terapi – även om den ifrågavarande handlingen utförs kostnadsfritt eller mot frivilliga gåvor -, krävs i Tyskland antingen en naturläkarexamen eller en approbation som läkare (andehelare t ex – vars praxis mestadels avviker från den klassiska urkristna helningen, men där man även kan känna igen en del gemensamma drag – kan ofta känna av sjukdomar med sina händer osv). Även om det vore önskvärt, att dessa handlingars speciella karaktär på obyråkratiskt sätt blev stadfäst i lag, rekommenderar också "Världssamfundet för andligt helande" ****) under föreliggande omständigheter, att en naturläkarexamen bör avläggas. Teoretiskt är en förenklad form därav tillåten, om endast psykologisk rådgivning eller andehelning ska utövas. Om sedan denna förenklade form kan förverkligas överallt, är en annan fråga.
I England t ex är "andliga helare" redan allmänt accepterade och är även tillåtna på sjukhus.

*) I ’huvudtexten’ behandlas denna och även ytterligare punkter ur en vidare synvinkel, - nämligen angående möjligheter för mänsklig utveckling över huvud taget, med andra ord om "helning" i en vidare bemärkelse.

**) Allmänt om en bättre inre hållning vid bön jfr också med vår sida "En bön om fred ..."
***) Se även sidan om "Kristen meditation".

Tillbaka till förteckningen för denna sida.

Gud, mitt ursprung, min hjälp och mitt hopp!

 I förening med Jesus Kristus tackar jag Dig för allt, som kommer ifrån Dig.

Förlåt mig för det som har hållit mig borta från Dig.

Jag ber, att Du i denna stillhet låter mig bli skapande genom Din Ande.

Led mig, så att jag inte skadar andra på min väg till Dig.

Led mig, så att jag kan hjälpa andra i Din anda.

Skydda mig på min väg*.

Inspirera människorna att överlämna avgöranden om liv och död i Dina händer **.

Hjälp dem, som arbetar för Din skapelse***.

Led Du denna värld till genombrott till Din förlovade nya tid.****

**) Här kan också detaljer tas med eller i anslutning därtill bearbetas genom en meditativ betraktelse, som t ex ’’att få ett slut på uppvigling till våld och motvåld’, 'att genom problemlösningar dra undan ett av grundvalen för våld’, ’att endast tillgripa sådana säkerhetsåtgärder, som låter fredliga medborgare behålla sina mänskliga rättigheter’, ’att föra en fredlig dialog mellan olika religioners välvilligt inställda förespråkare’, ... . Matteus 5:9; 26:52. "Churches' declarations", engelska.

***) Den plågade naturen ropar på hjälp. Det vore på tiden att be Gud resp Kristus om skydd mot naturens lössläppta obändiga krafter. Det är dock ingen ersättning för den nödvändiga förändringen i människans förhållande till skapelsen.

****)Lukas 11:2; 21:31. Uppenbarelseboken 11:16; ... se även Fader Vår, Matteus 6: 7 – 15. Gott kan dela med sig av kärleken, som blir honom given.

I religionernas heliga skrifter betonades ursprungligen människans kamp mot sina egna skuggsidor och icke externa krig – vilket gäller såväl Bibeln som även Koranen, Zend Avesta och Bhagavadgita, ... . Detta har senare ofta blivit förbisett eller missuppfattat. I dag förekommer dock ansträngningar, att ställa därigenom uppkomna likheter mellan religionerna emot värdeförfallet i denna egoistiska civilisation. Därvid behåller religionerna sina olikheter.

Bön och ett liv och handlande i samma anda hör ihop. Båda ger varandra ömsesidigt stöd.

Såsom troende kristen kan du välsigna alla och allt, om du känner, att det står i samklang med tron, och om du mentalt är inställd på det inför Gud. Det finns inte endast den brukliga välsignelsen, som utdelades av präster resp pastorer ur 4:e Moseboken (Numeri) 6 : 23 – 7 : 1 . 

DU kan – också som lekman – sprida välsignelse. Till det behöver du ingen formel, och du behöver heller inte tala högt; endast den rätta inre inställningen är nödvändig, ungefär så här: "Herrens välsignelse vare med eder, så som Han behagar". Gud kommer inte att förvränga din välsignelse. Denna sed har blivit sällsynt numera, men den skulle kunna vara till hjälp. 

Det finns många bibelställen till temat om välsignelse. Några typiska bibelställen om olika aspekter med välsignelse är: Sakarja 8 : 13; Apostlagärningarna 3 : 26; Paulus’ brev till efesierna 1 : 3; Petrus’ 1:a brev 3 : 9 - 12; brevet till hebréerna 6 : 7. Ytterligare några bibelställen härom: Matteus 5 : 44 resp Lukas 6 : 28; Paulus’ brev till romarna 12 : 14; 1:a Moseboken (Genesis) 9 : 1; 5:e Moseboken (Deuteronomium) 11 : 26; Psaltaren 115 : 13; Ordspråksboken 11 : 25.

*) Det säger sig ju självt: där man t ex välsignar vapen, torde änglarna få problem med den sortens "välsignelser" ... .

I många kristna kretsar, i synnerhet de strängt troende, ges det ensidiga intrycket, att kristna människor helst ska foga sig i sina öden, och heller inte allt för engagerat kritisera utvecklingen i världen: De kan visserligen bedja om förbättring eller på annat sätt försöka göra något åt situationen. Men att "bittert beklaga sig" inför Gud - se Klagovisorna i Gamla Testamentet – förekommer förutom i litterär form ('Don Camillo och Peppone') endast sällan numera, förespråkas i varje fall endast sällan officiellt i kyrkorna. I enskild bön må det vara vanligare. Om man rentav gör jämförelser med den judiska traditionen vid klagomuren i Jerusalem – utan att för den skull vilja rekommendera något likartat för kristna – blir det helt tydligt, att det här är fråga om en möjlig trosbeståndsdel av yttersta vikt.

Det var inte längre klart, på vem eller vad man här skulle kunna klaga. På andra människor? Eller på de – av några teologer bortförklarade – djävulska makter, som kan ha medverkat vid vilseförandet av mänskligheten? Alla må ha sin del av ansvaret. Men då dyker ofta farhågor upp "detta blev tillåtet" (med något av människor tänkt "beroende på ..."). Men kommer denna "regi", som kan eller icke kan "tillåta" något, och som så vidaregestaltar spelreglerna, endast alldeles direkt från den Allrahögste? Det vore mycket korttänkt, om någon ville göra Gud själv ansvarig för det onda i världen eller för varje form av "tillåtelse". Under de första århundraden talade och skrev de än idag i en eller annan kyrka högaktade kyrkofäder fortfarande om de traditionella änglahierarkier, som står emellan Gud och människorna osv. Gnostikerna talade dessutom också om så kallade "arkonter" med ofta problematiska egenskaper. Även andra kulturer har på sitt sätt tagit upp sådana erfarenheter: Så är t ex den tibetanska dödboken full av rekommendationer, hur man efter döden bör umgås med sådana väsen. Just vad beträffar grundläggande ting, som går utöver människans alldagliga ömsesidiga förebråelser, skulle en dag kunna bekräfta, att det här finns en inte helt felfri "regi" under den Allrahögste, och också under Kristus med i spelet – men som vid jämförelse med människan eller till och med direkt med negativa krafter står utomordentligt "högt".

Facit: Det finns visserligen möjlighet att besvära sig hos Gud, ty han förblir den rätta att vända sig till, men det är meningslöst att klaga på Honom. I detta klagomål kan man också överlämna insikter med tillhörande upprörda mänskliga känslor, även om dessa känslor i stället för sorg t ex innehåller förtret över en orätt (Matt 5:6).  Eftersom lösningen då överlåts till Gud, är detta klagomål i grunden en speciell form av bön. Kärleken resp högaktningen inför Gud resp Kristus hör ändå till; den är också ett skydd mot att sjunka ned i ren negativitet, som då inte längre skulle leda till Gud utan snarare i en helt annan riktning.  

Först och främst vill vi hänvisa till, att människan även enligt den senaste näringslivsforskningen *) inte är ett sådant rent egoistiskt väsen, som den tidigare liberala näringsteorin förutsatte. Endast en minoritet handlade helt efter egna intressen. För de flesta spelar andra värderingar som t ex ett frivilligt ömsesidigt samarbete en minst sagt lika stor och ofta avgörande roll. Denna "ömsesidiga osjälviskhet" leder visserligen lika lite som egoismen automatiskt till det bästa för det totala samhället, utan kan också medverka till gruppbildning. Där kommer man bara vidare genom medvetna etiska avgöranden.

Här kan man anlägga psykologiska och religiös-etiska synpunkter. Människan är lika mycket ett individuellt och ett socialt väsen. Såväl ett sunt – icke överdrivet – självmedvetande som också en solidarisk hållning gentemot andra medmänniskor kan med motsvarande öppenhet tränas upp. Där endast den egoistiska sidan tycks finnas, är den osjälviska sidan antingen inte starkt utvecklad, eller också är den förtvinad genom bl a hård skolning i det västliga samhället. I socialistiska samhällen har man ensidigt betonat solidariteten och har å andra sidan ofta låtit förtvina den frihetstörstande individualistiska sidan hos människorna – och på så sätt motsvarade man ej heller det som är meningen med människan. Där människor inte hittar balanserade förhållanden, visar de det förr eller senare genom kritik osv. Antingen lär man då om i tid, eller också blir det förr eller senare en nedgång. Det gäller också för den i dag dominerande näringslivsformen, som kännetecknas av globalt agerande storföretag. Jesus rådde till att först klara upp förekommande hemgjorda problem (Matt. 7).

Man kan visserligen inte tillämpa värderingarna ur bergspredikan (Matt. 5 - 7) ** osv omedelbart i handlingsinstruktionen för samhällen. Ändå vore en medveten uppdelning, - att t ex i det privata livet handla efter budet om kärlek till sin nästa och i yrkeslivet eller i samhällsfunktioner efter exakt motsatta principer, - inte i Jesu anda. En sann etik *** måste stå sig på alla nivåer, och måste i slutändan också gälla för världen i sin helhet. T ex barmhärtighetens värde och att Jesus även i det praktiska livet vände sig just till de fattiga, är utan tvivel också relevant utöver kända kyrkliga socialtjänster i samhället – och även för umgänget mellan människor på företag. Även Matt. 22:21 har praktisk betydelse, eftersom Jesus där vid sidan om barmhärtigheten också bekräftar det traditionella "tiondet", dvs utöver den romerska skatten en 10 %-ig gåva för religiösa resp välgörande ändamål.
Liknelsen i Matt. 25:14-30 / Lukas 19 tar upp välkända materiella sakförhållanden. Sammanhanget (hos Lukas t ex en tulltjänstemans etiska hållning, hos Matteus t ex föregående liknelse om troskraften hos jungfrurna) visar dock, att mera omfattande händelser ska åskådliggöras än endast utökningen av materiella gods resp finanser. Det kommer tydligare till uttryck i t ex Luk. 12 / 33 , där själsliga värden sätts över jordiska värden. Trots detta gäller det ansvarsfulla umgänget med anförtrodda medel absolut också för materiella saker. Även där man t ex råder till att stödja fattiga och missgynnade, tillmäter man detta materiella eller finansiella understöd ett värde, i stället för att det materiella generellt betraktas som värdelöst. Då är det t ex avgörande, för vilket ändamål innehavet resp pengarna används.
Att t ex ljuga och bedra, bedriva mobbning, och sätta igång projekt, vars harmlöshet för (icke kriminella) medmänniskor och andra varelser inte är tillräckligt bevisat, är inte i linje med en ansvarsfull samhällstillvaro, så som Jesus demonstrerade det med varje steg. Jesus lärde heller inte, att så kallade "saktvång" alltid skulle ställas i förgrunden. 

Från islam känner vi till förbudet mot att ta ränta. Men judar och kristna skulle kunna stöta på liknande rådslag i Bibeln (i det Gamla Testamentet självt handlar det om förbud):
Hesekiel 18 : 8 och 9: "om han inte ockrar eller tager ränta (i annan översättning: oskälig ränta), och han håller sin hand tillbaka från vad orätt är och fäller rätta domar människor emellan – ja, om han så vandrar efter mina stadgar och håller mina rätter i det att han gör vad redligt är, så är han rättfärdig och skall förvisso leva, säger HERREN."  
Se också Esra 7 : 24 (Förbud mot att ta ränta, tull eller skatt från vissa yrkesgrupper); 
Ordspråksboken 28 : 8 tolkades ibland på det bekväma sättet, att hanteringen av de genom räntor förvärvade pengar när allt kom omkring var likgiltig, eftersom pengarna från de rika i alla fall åter kom de fattiga till godo. Där man idag i många fall använder pengar i rak motsats till de fattigas intressen resp allmänhetens väl, är dock förutsättningarna i versen inte uppfyllda. För att värdeordningen i denna vers ska uppfyllas, är det därför extra viktigt, för vilket ändamål pengarna används.
Se angående räntor också i Nya Testamentet under Matt 23 : 23 och Matt 17 : 24.
För denna bearbetning är det av största intresse, vad som även då fortfarande är värt att fundera över, när man lämnar den referensramen, som gav upphov till det Gamla Testamentet. Därför går man inte närmare in på Deuteronomium 23 : 20.

***) Se även vår sida "Grundval för etiska värden".

Å ena sidan kan den allmänna värdeskalan för bergspredikan (Matt. 5 - 7) osv inte utan vidare överföras till handlingsinstruktioner i samhället. Det vore emellertid säkert inte i Jesu anda, om man i det privata livet handlade efter budet om kärlek till sin nästa, och t ex i samhälls- och politiska funktioner efter motsatta principer. En sann etik **) måste stå sig på alla nivåer, och i slutändan också gälla för världen i sin helhet.
Det vore t ex inte i enlighet med den sannfärdighet och ansvarighet, som Jesus demonstrerar, om man med oärliga metoder skulle slå sig fram gentemot medtävlare, bedra offentligheten, och över huvudet på berörda personer sätta projekt till världen, vars harmlöshet för (icke-kriminella) medmänniskor och andra varelser inte i tillräckligt stor omfattning har bevisats.

Update English / Deutsch.

Ett profetiskt råd finns i Jeremia 29:7: "Och söken den stads bästa, dit jag har fört eder bort i fångenskap, och bedjen för den till Herren; ty då det går den väl, så går det ock eder väl." Detta råder till ett utslag till förmån för allmänt väl i sin vidaste bemärkelse. Kristna ombeds också särskilt genom Matt. 5:13, Matt.13:33 osv, att intressera sig för samhället och att vara "jordens salt".
Emellertid kan det också för kristna uppstå situationer, där de måste ta avstånd från missförhållanden i samhället: Johannes’ uppenbarelse 18:4: "Och jag hörde en annan röst från himmelen säga: Dragen ut ifrån henne (staden Babylon), I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och från eder del av hennes plågor!"

*) Webbsidan Kristusvägar har inga politiska syften. Här ges endast allmänna uppslag om detta tema.
**) Se även vår sida "Grundval för etiska värden".
Se även vår extrasida "Kristna synpunkter på näringsliv och sociala frågor".

Medan alltså kristna resp religiösa kretsar i umgänget med världsliga inrättningar mest anpassade sig till deras språk, måste nu enligt Habermas de rent världsligt tänkande och talande kretsarna i dialogen med kristna resp religiösa människor ställa in sig på deras egentliga tänkande, i stället för att endast "eliminera det, som en gång menades". Sekulära majoriteter skulle inte genom majoritetsbeslut få tvinga fram avgöranden i frågor, som är väsentliga för de troende; utan att först på allvar ha undersökt, vad de själva skulle kunna lära sig av den motsatta sidans protest. Anmärkning: Nå väl, ska verkligen naturvetenskapare, politiker osv i samtal med kristna ställa in sig på ett visst "Något", som förstärkande hänger med i begrepp som "bevara skapelsen", "skapelse" även "människa" osv gentemot begrepp som kosmos, biosfär, ekologi, levande varelse, homo sapiens ... .

Habermas satsar på en förmedlande "tredje part" mellan religion och vetenskap: en "demokratiskt upplyst common sense" (sunt människoförstånd / -förnuft); och det i ett "post-sekulärt samhälle", som ställer in sig på en fortsatt tillvaro för religiösa grupper. Anmärkning: Det fungerar hittills t ex i Tyskland endast i liten utsträckning, eller endast, om åtminstone de stora kyrkorna mer eller mindre är indragna i diskussionsprocessen. I USA t ex åtnjuter den religiösa bekräftelsen av enskilda högre aktning, men de religiösa värderingarna visar sig där i det sekulära samhället i en form, som ofta knappast går att känna igen.

*) FAZ/ SZ 2001 10 15 eller tyska Internettext.

**) se även vår sida "Naturvetenskap och gudstro".

***) Kommentar: Habermas och ytterligare filosofiska riktningar:

Jürgen Habermas hörde vid sidan om Theodor W. Adorno och Herbert Marcuse till den "Frankfurter Skolan", som med sin "kritiska teori" utövade ett avsevärt inflytande på studentrörelsen under 1968, och då inbegrep avarter av neomarxistiska, upplysande och ateistiska tänkesätt.
Sett ur en konservativ filosofisk och teologisk synvinkel har i synnerhet Günter Rohrmoser sedan 1969 kritiserat teori och praktik i rörelsen från 1968. Han såg studenternas 'utopi' som en ersättningsreligion (och därmed som konkurrent till den kyrkliga 'frälsningsläran / eskatologi'), och försökte att i stället t ex rädda Augustinus’ gamla lära om "två riken (som Gud ville ha)" - religion och stat.
Såväl företrädare för den Frankfurter Skolan som också deras konservativt kristna och i ekonomiskt hänseende liberala motståndare var och är till viss del ännu idag framstående i att ensidigt räkna upp alla argument, som tycks tala mot den respektive andra sidan, resp som över huvud taget felaktigt låter framstå "motparten" som ett enhetligt block. På så sätt har den ena sidan försummat chansen att på ett differentierat sätt söka efter, vilka delar av den traditionella värdeordningen som är värda att behålla; och den andra sidan har försummat möjligheten att med urskiljning se på, vad som var det berättigade - "emancipatoriska"- motivet för de nya sociala rörelserna bortom ideologiska förvanskningar. Visserligen har många människor i Tyskland och på andra håll sedan dess mycket väl gjort några framsteg i denna diskussion, eftersom många inte längre var beredda att låta sig pressas in i de gamla "frontlinjerna" från 1968. Inom forskningen har detta framsteg emellertid ännu inte blivit tillräckligt genomfört – där utkommer fortfarande böcker, där motparter görs ansvariga för allt ont i världen, och där de egna vänners agerande framställs som fläckfritt.

Även i Nya Testamentet ansågs skapelsen som en viktig del: I Paulus’ brev till romarna 1:20 heter det, "Ty Hans osynliga väsen, Hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom Hans verk". Och i Paulus’ brev till romarna 8:19 "Ty skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns uppenbarelse" (annan översättning: "efter den förlösta människan", dvs människor, som har blivit mera fullkomnade) och i kapitel 8:22 "Vi veta ju, att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas i födslovärkar". Markus 16:15 "Och han sade till dem: Gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat". (se också Paulus’ brev till kolosserna 1:23).
Nu hjälper Jesus Kristus till. Men även han fritar inte människan från ansvaret för sina medmänniskor och andra skapelser, utan hjälper, så att människor "ska vara fullkomliga såsom deras himmelske Fader är" (Matteus 5:48), dvs så som det ursprungligen var tänkt – för att de ska känna och ta sitt ansvar. Först därigenom blir skapelsen en enhet igen. En förutsättning är dock, att de tar emot denna hjälp. En fortsatt mänsklighet utan Gud sägs i Paulus’ romarbrev 1:20 till och med "vara utan ursäkt".

I Johannes’ Uppenbarelse (angående dennas karaktär se del 2 i vår huvudtext) omnämns visserligen bl a katastrofala utvecklingar, som kan påverka mänskligheten resp delar av den och den övriga naturen. Man ingenstans framställs dessa följdföreteelser i en tid av gudomliga korrekturer som positiva resp som egentligen gudomliga mål; och ingenstans i uppenbarelseboken ursäktas människor, som för egen del har bidragit till att arter har dött ut eller andra katastrofer, och de uppmanas absolut inte till det.***) Snarare ses denna lättfärdiga civilisation i uppenbarelsen med ytterst kritiska ögon.
Uppenbarelsen ändrar inte den positiva visionen i det Nya Testamentet, t ex Bergspredikan (Mat. 5 "Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden ...").

*) Denna webbsida är inte politiskt aktiv. Därför diskuteras här enbart allmänna riktlinjer och ger inga handlingsinstruktioner i aktuella enskilda politiska sakfrågor.
**) Update English/ Deutsch.
***) i USA t ex står detta inte klart för alla.

Se även vår sida "Grundval för etiska värden".

Ofött liv *.

En annan fråga är emellertid, hur man praktiskt ska umgås med sådana åskådningar. 
Budordet "Du skall icke döda" - Exodus 20 – uppfattades vid tiden för Gamla Testamentet som "Du skall icke dräpa", varvid föreställningarna om, vad som var mord och vad som var dödande, växlade genom tiderna. I sin vidare betydelse används budordet som rättesnöre för allt mänskligt liv, och av vegetarianer till och med utöver det för djurriket. Den moderna ansatsen till ett interreligiöst "världsetos" ** innefattar "en kultur av vördnad för allt liv" som ledmotiv. 
I varje fall måste man ta kvinnans individuella levnadssituation med allt vad den för henne medför av svårigheter, ångest, samvetskval osv på djupaste allvar i stället för att generellt fördöma dem, som funderar på att göra abort – så som också varje seriös rådgivare inom mödravården gör, även om denne helst vill uppmuntra till och hjälpa kvinnan att bära fram barnet. I de flesta fall innebär det absolut inget lätt beslut för kvinnan. Man bör också ta mannens och omgivningens medansvar i övervägande i stället för att skjuta över hela problemet enbart till kvinnan. 
Om det gäller att minska antalet avbrutna havandeskap så långt som möjligt och helst förhindra dem helt, då är det utöver individuella ansträngningar framför allt också nödvändigt, att samhället underlättar för ett liv med barn. Man måste alltså ta tag i de problem, som i dag ger anledning till en del aborter, i stället för att försöka överträffa varandra i att kräva ytterligare uppoffringar även från socialt svaga individer.

Rättsliga frågor *.
Jesus Kristus rådde människorna, att medvetet bestämma sig för ett etiskt, moraliskt handlande i stället för att främst följa trycket från ytliga lagliga regler och seder, som det skedde under Gamla Testamentets tid. Ändå kan rättsliga regler ge ett stöd i etiska frågor, vilket man försökte på nästan alla områden i livet.
Straffrättsliga regleringar(som t ex § 218 i Tyskland), oavsett om de är stränga eller liberala, har vid internationell jämförelse tydligen begränsad verkan på antalet aborter. Följaktligen är – såsom tidigare nämnt – andra slags ansträngningar nödvändiga för att nå en lösning på problemet.

Sambandet med genteknik och fortplantningsmedicin.
Även inom vetenskaplig forskning och vid konstgjord befruktning förekommer internationellt en "förbrukning av embryon", som man försöker att begränsa genom den tyska embryo-skyddslagen. För närvarande erbjuder preimplantationsdiagnostiken (PID) en ny frestelse att skapa ytterligare abortorsaker.

Konsekvenser på andra områden.
Där det är fråga om att skydda liv, bör det för övrigt också handla om alla de faror, som redan födda individer utsätts för – och i synnerhet om de faror, som födda och ofödda individer gemensamt utsätts för. Miljörisker drabbar mödrar och embryon, det känsliga embryot till och med i högre grad än den vuxna modern.

Detta har ofta förbisetts av livbeskyddare; omvänt har många personer, som arbetar för miljöskydd, inte brytt sig om problemet med avbrutna graviditeter, vilket t ex Franz Alt bekymrade sig om redan 1985.