Kristusvägar

Denna extrasida är ett bidrag för bättre förståelse av det Gamla Testamentet och till en dialog mellan religionerna. Därmed ställs dock inga krav på att vilja behandla skrifterna i det Gamla Testamentet på liknande utförligt sätt som detta webbprojekt behandlar evangelierna och apostlagärningarna (pingsthändelsen).

Jesus Kristus och hans lärjungar hänvisade ofta till de hos deras åhörare välkända heliga skrifterna. Det är då först och främst det Gamla Testamentet. Det innehåller en skapelseberättelse, böcker om judarnas historia, lagskrifter, profetiska skrifter, psalmer, apåkryfer osv. Jesus och lärjungarna framhöll, att deras arbete visserligen inte upphävde innehållet i de äldre uppenbarelserna, och att de inte i första hand kom som skriftuttydare, utan att det nu gällde livet ur den omedelbara kontakten med Gud och Kristus. (Se även "Grundval för etiska värden" och huvudtexten.) Därur växer då nya synsätt i jämförelse med det Gamla Testamentet fram.

I det Nya Testamentet kan man emellertid också hitta många hänvisningar till andra trosinriktningar under dåvarande tid. Johannesevangeliet t ex vänder sig uppenbarligen ofta till dem, som kände till de gnostiska visdomslärorna, för att för dem inför deras egen bakgrund förklara också just det avvikande specifikt kristna. Ett enkelt exempel därpå finns redan i beteckningen "Han var det sanna ljuset ..." i Joh.1. I några av Paulus’ brev tar man också hänsyn till den kunskapsnivån, som människorna med de gamla mysteriereligionerna befann sig på, snarare än till de judiska traditionerna. Någon, som inte känner till dessa traditioner, kommer inte att lägga märke till det. På sådana ställen i Nya Testamentet går det inte att hitta några schablonmässiga förbannelsedomar mot alla ickejudiska gamla skrifter. Sådana domar återfinns endast på de ställen, där ett uttalat missbruk av konkreta, degenererade kulter har berörts i syfte att varna människorna för sådana vägar. Missionens gamla, mera lagenliga väg var, att hämta människorna på den plats de stod på, i stället för att begära, att de helt enkelt skulle glömma hela sin biografi – vilket snarare orsakar ytterligare brott i medvetandet i stället för att erbjuda frälsning och hela gamla brott. Människor av annan härkomst ålades inte, att de först måste ta upp hela den judiska traditionen. I det hänseendet var de likaberättigade med judarna. Trots detta förekom härom dispyter mellan lärjungarna, och de förekommer ännu i dag.

På den tiden krävde Jesus gärningar i den här formen en bakgrund med tro på Gud och hoppet om en betydande förändring både i Israel och i resten av världen, så som profeterna predikat. Det har dock blivit möjligt sedan dess att presentera kristen undervisning baserat på andra religiösa traditioner än de som finns i Gamla Testamentet. Det försökte t ex Mani, grundaren för manikeismen, en religion som fick stor spridning i Asien. Medlemmarna utsattes senare för förföljelse genom kyrkan, och de är idag praktiskt taget utrotade. För honom blev Zaratustras likaledes monoteistiska religion i Persien en utgångspunkt. Huruvida han lyckades att på detta sätt korrekt extrahera Jesu roll, och huruvida han sina lärors höga nivå till trots eventuellt inte lyckades (t ex ensidigt världsfrånvänd i lärorna), är en annan fråga, som vi här inte närmare ska fördjupa oss i.

Om gudsföreställningar.

"Abrahams Gud" upplevdes som familjens, stam och det israeliska folkets personliga Gud, såväl som Gud i hela universum. Den här tron fick sin strikta monoteistiska form (endast en Gud) med tiden, marknadsförd av profeterna.* Till en början kallades Gud i Gamla Testamentet "Elohim" - dvs "gudomliga (skapar-) andar" och inte på något sätt materiella utomjordiska med gentekniska experiment osv, som det i dag spekuleras om i en del böcker -; om det delvis förekom problematiska inflytanden på jordens utveckling, så har dessa kommit till senare. "Allah" är det muslimska namnet på Gud - från det förislamska arabiska ordet "al-ilah" – var även, som ett semitiskt ord, nästan säkert samma ursprung som namnet "Elohim, ett av Guds namn i Moseböckerna (på hebreiska).

Namnet Jahveh/ Jehova/ JWHW förekommer i Gamla Testamentet först senare. I och med att Gud under epokernas gång kom närmare – så långt enligt mystiska och humanistisk-vetenskapliga källor som t ex Lorber eller Steiner, lär bl a upplevelsen av Gud som Jehova ha uppstått. Det är endast översättningarna, som tyvärr alltid använder samma beteckningar, där det i originalskriften står många olika gudsnamn. På så sätt förbigår man den respektive olika upplevelsen hos människorna i olika epoker. Den ursprungligen äkta gudsupplevelsen som Jehova grumlades antagligen senare, och till och med negativa väsen kan i detta sammanhang till viss del ha misslett människor, vars spiritualitet var avtrubbad, och vilka var fulla av hat. Därför behöver inte alla berättelser i Gamla Testamentet handla om den rätte "Jahveh" , eller om "JHWH" i enlighet med Hurtak´s förklaringar. Det innebär emellertid inte, att varje händelse i Gamla Testamentet skulle kunna värderas efter mänsklig logik i vårt nutida samhälle. Gud vet bättre än vi, vad Han gör och varför, och vad och varför han begär detta av människor.

Tron på Messias och Kristus.

För en som religionsgemenskap för kristendomen fastställd teologi må det vara svårt att använda, men R. Steiners uppslag torde vara desto mera intressant för andra kulturkretsar: nämligen att se Kristus som ett väsen, som under förkristen tid var bekant för några högre vise män, vilket kom till uttryck i Vishvas hinduernas karman, parsernas Ahura Mazda, egyptiernas Osiris’ soliga väsen och i kelternas Belemis = Baldur, Apollo. Se även under kapitel "I början fanns ordet ..." i denna text.
Se också t ex om kristologi av Rudolf Steiner, se bl a föredragssamlingarna: "Andliga väsen i himlakropparna", 1912; "Förstadier till mysteriet på Golgata", 1913, 1914; "Från Jesus till Kristus"; "Kristologi".

Ännu senare, för 2000 år sedan, ser vi då hur Kristus förkroppsligas på jorden, som en måttstock vid en vändpunkt för världens utveckling, som liksom tar på sig utvecklingen resp mänskligheten, återupptar den i sitt liv. De gamla kulterna är till viss del degenererade, så som kristendomen senare blev ytlig, men en forskning i dessa riktningar skulle trots detta vara av betydelse. Kristus skulle visa sig vara något, som inte skulle passa in i den honom ibland tilltänkta rollen som maktgarant i en särskild religionsgemenskap. Ett väsen, som förkroppsligar just det förnyade allmänt mänskliga, den "nye Adam" från Golgata.

Gäller tiden "före syndafloden" och den nytestamentliga tiden, t ex skrifterna genom "det inre ordet" av Jakob Lorber: www.lorber-verlag.de ; samt Rudolf Steiner. Insikterna om mystik för också med sig, att den tesen som en del företräder kan bli helt bortglömd, nämligen att Jesus aldrig har existerat som historisk person, utan att han var en enkel kringvandrande predikant.

Update English/ Deutsch.

Tillbaka till förteckningen för denna sida.

Zarathustra.

Zaratustras ursprungliga läror kan man ännu idag hitta hos parserna och i Zend Avesta, som är deras heliga skrift. Forskare i denna religion i Indien har kommit fram till, att denna religion är äldre än vad forskare i västvärlden hittills har antagit, och att antikens historieskrivare alltså hade rätt. Vidare har det kommit fram, att det vid denna religion ursprungligen på intet sätt bara handlade om de kosmiska striderna mellan ljus och mörker, som under senare tid smälte samman med de gnostiska lärorna, utan att den ende personlige guden, Ahura Mazda , stod som det "Övergoda" över dessa motstridande krafter. Begreppet för Guds opersonliga sida var "Ahu". (En adress till de f n mest spirituella arbeten om denna religion: Mazdayasnie Monasterie, Mustafa Bldg., Sir Pherozeshah Mehta Rd., Bombay 400001, Indien.). På annat håll har man upptäckt, att det i de iranska traditionerna förekommer hänsyftningar till Noa / Noak, som väl stämmer överens med bibliska berättelser. Vårt intryck är, att Zaratustras heliga skrift Zend Avesta åtminstone ännu har mycket gemensamt med en sorts uruppenbarelse för mänskligheten före syndafloden i Främre Asien – dvs med den äldsta gudstron, som Noa höll fast vid även i denna degenererade kultur. Abraham var inte den första människan, som tillbad en enda Gud. Det finns hänvisningar om, att även den ursprungliga formen för denna religion före syndafloden omkring år 3500 f. Kr. Förelåg i skriftform, och det finns absolut en möjlighet, att skrifter från denna gamla tid en dag blir återfunna. Lorber kallar en av dessa försvunna skrifter för "Seanthiast Elli". Gud ska före syndafloden ha visat sig för människorna som "Abedam", så som han senare verkade genom den bibliske Melkisedek.
För övrigt räknas också parserna liksom judarna och kristna av många muslimska präster i Iran till "skrifternas folk" i Koranen, dvs inte till de "otrogna" utan till dem, som tror på en och samma Gud, och som genom profeter om och om blev påminda därom. Naturligtvis har också en del av det ursprungligen spirituellt djupa innehållet i denna religion gått förlorat, liksom i andra religioner, och måste forskas fram på nytt.

Mani (216 - 276) försökte att knyta samman kristna läror med Zaratustras gamla religion. (...) (Detta försök ska inte värderas här; se även den utförliga texten på engelska eller tyska.

Tillbaka till förteckningen för denna sida.

Detta är tänkt som ett bidrag till bättre förståelse mellan olika religioner och till en fredlig "interreligiös dialog", så som den har förts sedan många år. Dessa kommentarer gör inget anspråk på att karakterisera islam i sin helhet; i synnerhet som det också finns olika skolor inom islam.

Islam betyder "Underkastelse inför Guds vilja".

Islams heliga skrift, Koranen, uppfattas som inspiration och den har förmedlats till profeten Muhammed genom Gud resp. ängeln Gibril – som kan identifieras med den också inom kristendomen bekanta ärkeängeln Gabriel. Säkert är, att Koranen är av central betydelse. Därutöver spelar som tolkning också traditioner (Sunna; ordagrant: vana) som bevarats från profetens (Hadith) tid en roll. Också en profet är med sitt personliga uppförande en människa, inte Gud. Man måste också komma ihåg, att det liksom bland kristna även finns muslimer, som inte är helt förtrogna med sin Heliga Skrift.

I Koranen tilltalas kristna resp. judar delvis även direkt med "Ni skriftens folk" (bokens folk, t.ex. sura 4:171*) och med "Ni Israels barn". På så sätt kan de också befatta sig med Koranen*) – även om de i vanliga fall inte gör det. Hur som helst befattar religionsvetenskapen sig med samtliga religioners heliga skrifter, och forskar bl.a. i den historiska utvecklingen av deras tolkning. De heliga skrifterna borde dock studeras med respekt. En del av de muslimska Koran-kommentatorerna skrev, att det existerar en urform av Koranen – i gott förvar hos Gud – som endast är tillgänglig för de rena änglarna och de rena mänskliga sändebuden; en annan del av dem tolkade det som så, att läsaren av den på jorden existerande Koranen måste befinna sig i ett rent tillstånd.

Profeten anses som utsänd för en "tid" (eller mellantid), i vilken sändebuden har uteblivit (sura 5,19*). Koranen skiljer mellan troende i bemärkelsen enligt profeten Muhammeds läror, "bokens folk" (skriftens folk), och "otrogna". Med "bokens folk" menas i synnerhet judar och kristna, som vid sidan om muslimerna stödjer sig på samma tradition; ibland även zaratustrier (sura 22,17*). Ty Koranen erkänner också en rad av de "profeter", som alla har lämnat överensstämmande läror om En Enda Gud, om yttersta domen efter detta och om bönen för sina folk resp. för sin tid t.ex. sura 6, 83-92; sura 7, sura 4,136*). I den mån som människor med dessa religioner tror på de gemensamma grundvalarna, räknas de i själva Koranen inte till de otrogna. (sura 5,48* bl.a.) Under islams första århundraden utövade man inget tvång mot kristna och judar att övergå till islam (enligt läran i Koranen, "Det finns inget tvång i religionen", se sura 2, 256*). 
Abraham anses vara en av "haniferna", som var och en fann direkt den rätta tron på den enda Guden.
Allah – förislamiskt gammalarabiskt al-ilah – har som semitiskt ord säkerligen samma ursprung som "Elohim", ett gudanamn i de hebreiska moseböckerna.

Med "otrogna" – ordagrant ungefär: "döljare" – menade man på profeten Muhammeds tid strängt taget polyteisterna, resp. avgudadyrkarna, mot vilka han kämpade i Arabien, och vilka också redan judarnas och de kristnas Bibel hade varnat för. I ett vidare perspektiv anses inom islam i dag de människor som ej troende, som inte tror på en enda Gud och den yttersta domen. Ofta används begreppet i dag fel och schablonmässigt om alla icke muslimer; ofta t.o.m. om muslimer, som vid tillfället hör till en annan riktning.

Det bör påpekas, att Koranen på flera ställen erkänner Jesus Kristus som profet; som Guds utsände, och även som Guds "ord", dock utan närmare förklarad betydelse, och som Guds ande (sura 4, 171), "skapad som Adam"(suror 2, 3, 5,…). I en välförstådd islam har han alltså i varje fall en större betydelse än hos de moderna kristna teologer, som endast lämnade kvar socialreformatorn Jesus. Det var endast läran om Jesu – redan på Muhammeds tid av de kristna som mycket jordisk uppfattade – roll som Guds son inom ramen för trefaldighetsläran, som inte accepterades av Koranen. Det fanns knappast längre kristna, som fortfarande autentiskt hade kunnat förklara, vad som ursprungligen menades med det, så att också människor med annan utgångspunkt skulle ha förstått det. (t.ex. sura 6, 101*). I Romarbrevet 1.4 heter det, att Jesus genom den Helige Andens kraft "tillsattes" – alltså inte föddes – som son. 
Den muslimska övertygelsen, att Gud inte är född och inte har fött utan skapat Jesus, skulle de kristna såtillvida egentligen kunna instämma i. Vidare är begreppet (grekiska) "logos" – som i Bibeln just står för den gudomliga härkomsten resp. utsändningen av Jesus Kristus – i evangelierna också översatt med "Ordet" (se ovan), vilket i Koranen används för Jesus. Finns det i Koranens inspirationer – liksom i Bibeln – hemligheter förborgade, som varken muslimer eller kristna hittills har lyckats uttyda till fullo, så att deras tvistande om begrepp därför är meningslöst? Även där kristna presenterar dessa läror på sådant sätt, att de kan uppfattas som "en lära om flera gudar", motsvarar det inte det sätt, som Jesus själv har lärt: "Be i mitt namn (dvs. i innerlig gemenskap med Jesus) till Fadern (Gud)" – Bibeln, Johannesev. 15:16. I Jesu liv kretsar allt kring den ende Guden, som han stod i nära förbindelse med, och till vilken just han kan leda människorna.

Begreppet "logos" (grekiska, i Johannesevangeliet 1 "Guds ord", en beteckning, som där är förbunden med Kristus) förekommer i Parets Koran-översättning (tyska) oberoende av Jesus, men förstås i andra Koranutgåvor som Guds "angelägenhet" resp. Guds "befallning" (sura 13,2 och 13,11*).

Koranen ser Jesus "som Adam", som Gud skapade ur jorden (sura 3,59*) och talar om en "Guds utsände", skapad av Guds Ande, som medverkade i Miriams (Marias) jungfruliga födsel av Jesus (sura 19,17-22*). I den kristna versionen förkunnar Herrens ängel Jesu födelse av den Helige Anden. Det heter också i Koranen, att Jesus blev stärkt av den Helige Anden (sura 5,110*).

Enligt Koranen förebådade den unge Jesus sin uppväckelse (sura 19, 33*), varmed man visserligen också kunde mena hans återkomst på den "yttersta dagen" (domen, med uppståndelsen av de troende, som ofta nämns i Koranen, se sura 4, 159*). Koranen talar om, att Jesus lyftes levande upp till himlen (sura 4: 157 – 159*, sura 3, 55*).
Muslimer och kristna är inte ense om, huruvida Jesus före sin himlafärd blev korsfäst, dog och med Guds hjälp övervann döden – så som de kristna säger -, eller om han utan korsfästelse lyftes upp till himlen levande – vilket muslimerna tror. Båda parter har dock den tron gemensamt, att Jesus vid den tidpunkten, då han lyftes upp, på intet sätt var "död", utan att han t.ex. undervisade människorna. 
Redan i suran 3,55* resp. 5,48 heter det, "jag ska göra honom ren" och "… ska ni alla komma tillbaka till mig, och om det ni var oeniga om (under ert jordeliv) ska jag (Gud) slutgiltigt besluta. Därför skulle kristna och muslimer i lugn och ro kunna invänta lösningen på några återstående hemligheter, i stället för att tvista om dem.

Likaså innehåller Koranen de troendes uppståndelse vid tiden för den yttersta domen (sura 36,77-83, sura 69, 13-37; suror 75 och 99* bl.a.). Jesus ska sedan återkomma och vittna mot skriftens troende folk (sura 4,159; jfr sura 16,89*). De människor, också icke muslimer, som tror på Gud och den yttersta dagen, och gör goda gärningar, har enligt Koranen inget att frukta vid den yttersta domen (sura 2,62; sura 4,123-124; sura 7,170*). Den yttersta domen är i Koranen liksom i Bibeln entydigt Guds sak, och inte människornas sak, de må sen vara kristna, muslimer eller judar.
(Dessa jämförelser religioner emellan leder inte till ifrågasättande av Koranens oavhängighet.)

Även de etiska grundvalarna för de så kallade 3 "abrahamitiska religionerna" är nära besläktade. Budorden förekommer också i islam, även om de inte är listade, bl.a. i sura 17,22-39; sura 5,38-40; sura 2,188; sura 4,135; sura 2,195; och sura 17,70* (mänsklig värdighet). Koranen förbjuder t.ex. å det strängaste och utan undantag att döda oskyldiga (sura 5,27-32*). Begreppet "djihad" betyder bara "kamp"; betydelsen "heligt krig" härstammar inte från Koranen, utan från uttalanden från profeten Muhammed och de islamiska lagskolorna ***): Det själsligt-moraliska arbetet i det inre med egna gudsfrämmande lidelser räknas som det "stora djihad", som tillmäts större betydelse än alla andra yttre kontroverser. (Jfr t.ex. Jesu budskap "att först dra ut bjälken ur det egna ögat…" – Många yttre konflikter skulle på så sätt bli grundlösa.) "Ordets djihad" är trons fredliga företrädare. "Handens djihad" är den troendes aktiva, lärande exempel. "Svärdets djihad" kallas också det "lilla djihad"; det är endast tillåtet som försvar för angripna troende och "utan överträdelser" (jfr sura 2: 190* i Koranen). "Häftigheten" i umgänget med personer av annan tro är emellertid också omnämnd i Koranen (sura 48, 29*, sura 47, 4*). Mycket talrika är de traditionella regler, som gäller för umgänget mellan könen inkl. förbudet att ingå äktenskap med medlemmar ur andra religioner osv.

Till islamisk praxis hör: "Betygandet, att det inte finns någon annan gud utom Gud (Allah) och att Muhammed är Guds utsände;
att de föreskrivna dagliga bönerna förrättas (sura 2, 177*);
att den årliga fastan i månaden Ramadan iakttas (sura 2, 185*);
att pilgrimsfärden företas minst en gång i livet (sura 2, 196*);
och att zakat (avgift för sociala ändamål) betalas (sura 2, 177*)"

I dagens islam finns det inget centralt ställe, som bestämmer över religiös-etiska frågor. Emellertid skulle positioner, som delas av en tydlig majoritet av ansedda rättslärda, förmodligen accepteras av många.

*) Vi har bl.a. använt oss av Rudi Parets översättning av Koranen, Kohlhammer Verlag, som uppfyller de vetenskapliga anspråken, och som tydligt skiljer mellan ordagranna översättningar och infoganden för en bättre språklig förståelse. Här används den inom den islamiska världen vanligaste egyptiska versnumreringen. Andra översättningar kan använda en av de två andra versnumreringarna; då hittar man det omnämnda stället strax före eller efter det angivna versnumret i själva suran. Svårigheten att översätta Koranen gäller inte i så hög grad för sådana klara ställen, som de här angivna. Tolkningen av Koranställena jämfördes också med "Koranen, översatt och kommenterad av Adel Theodor Khoury, 2007 (tyska)", vars översättning också har fått erkännande bland de muslimska lärda, (t.ex. Dr. Inamullah Khan, dåvarande generalsekreterare för den Islamiska världskongressen.), och vars kommentar beaktar de islamiska rättsskolornas traditionella tolkning.

***) Även de från historien bekanta "kristna korstågen" hade inte sin grund i Bibeln, utan var mänskliga påfund och har t.ex. i dag dåligt rykte hos många kristna i Europa.

Tillbaka till förteckningen för denna sida.

Här går vi in på likheter och skillnader mellan buddhistiska inriktningar och en kristendom, som (åter) är medveten om sina egna spirituella djup. Därmed görs dock inget anspråk på att omfattande vilja återge Buddhas liv och läror (500 f Kr) * ) Här behandlas snarare kärnpunkterna på ett precist sätt.

Kärnan i Buddhas ursprungliga lärosatser, så som grundvalet fortfarande är i "Hinajana-" buddhismen, är människans fortskridande befrielse från allt det, som inte hör till hennes väsen. Längtan i yttre och inre sinnen, som leder till lidanden, ska erkännas att "icke tillhörande det egna jaget" ("anatta") och via en motsvarande levnads- och skolningsväg samt meditation och annat slutligen slockna och mynna ut i ett nirvana-tillstånd. Detta har mestadels blivit missförstått i synnerhet av "Mahajana"- buddhismen, som är en senare inriktning inom buddhismen, - men den har också medfört framsteg, t ex en mera utpräglad medkänsla med alla levande väsen i stället för att fly undan världen. Den tolkade det omnämnda och alltid återkommande begreppet av icke-jaget så, att det över huvud taget inte fanns kvar något jag, som blev kvar, när de egoistiska lägre egenskaperna var avlagda. Följaktligen lutar denna inriktning också åt att betrakta nirvana som ett "Intet". Men Buddha själv sa till och med i beskrivningen av sina egna högsta erfarenheter: "Och jag genomskådade ... med tiden (också) eländet på området ’att varken förnimma eller att icke förnimma’, det blev fullkomligt klart för mig, och trängde lyckligtvis undan upphävandet av förnimmelse och ickeförnimmelse, jag har avnjutit det ... Och så vinner jag alltsedan dess – efter fullkomlig bortkoppling av varken förnimmelse eller ickeförnimmelse – upphävandet av förnimmelse och varseblivning och dröjer kvar däri. Och influenserna har sinat – efter det att jag har insett allt klokt." (Suttam av Anguttara Nikaja 9, nr 41 ...). 
Så till vida kan man konstatera, att Jesus Kristus också uppmuntrade till luttring av olika mänskliga egenskaper, och därtill, att var och en bör börja med sig själv i stället för att genast kritisera andra. (Se härtill i huvudtexten om "Kristusvägar"). Vidare identifierar Jesus inte heller sig själv och sina lärjungar med världen eller några som helst världsliga aktiviteter utan beskriver sig och lärjungarna som tillhörande världen, men – mer uttryckligt än i den ursprungliga buddhismen – som levande och verkande i denna värld (Joh.17), och förvandlande världen som en surdeg. I varje fall kan man konstatera så många långtgående överensstämmelser i Jesu och Buddhas uttalanden om livets frågor, att det sedan årtionden fick några människor att förmoda, att Jesus har lärt ut buddhism. Det stämmer dock inte. Likaväl skulle man kunna påstå, att han har predikat den ena eller andra läran. I vår huvudtext förklaras bl a, att sådana delvisa likheter beror på andliga realiteter, som alla som har tillgång till den, kan uppfatta på liknande sätt, utan att skriva av från varandra. Det är inspiration, ty när allt kommer omkring och det är äkta, rinner det ur den eviga källan, utan vilken det funnes varken "något" eller "inget" eller "icke inget" osv eller befrielse därav, i synnerhet som denna befrielse utan detta över huvud taget inte skulle ha någon mening. Ur den (eller det), som står bakom allt och är förborgad i allt, och som samtidigt befinner sig utanför allt. Som inte är manifesterad, och ändå redan innehåller allt, och som trots det ska vara mera i slutet än i början av skapelsen - alltså i jordisk bemärkelse något minst lika motsägelsefullt som en koan (en paradoxal vers för meditation i zen-buddismen). Något, som inte är begripligt på teoretisk väg, även om människoanden långsamt kan göras tillräckligt flexibel för att åtminstone kunna anställa indirekta försök att närma sig eller att kunna bearbeta något man upplevt inom sig.
Det är styrkan, som religionerna i motsats till ett materialistiskt-egoistiskt samhälle har gemensamt – men de utnyttjar den inte tillräckligt. Ej heller likheter och kontakter sinsemellan religionerna kunde förändra, att alla har sina egna och delvis just också olika vägar.

Emellertid är de mänskliga egenskaper, som behöver luttras på det judiska resp kristna området dessutom förknippade med begreppet synd gentemot Gud. Till en början handlade det här om att följa religiöst grundade etiska normer; noggrannare betraktat om övervinnelse av alla egenskaper, som skiljer oss från Gud. Numera härskar i regel – antagligen också hos de flesta buddhister själva – en övertygelse om, att det inte finns någon Gud i buddhismen. I gemensamma etiska ställningstaganden hos olika religioner hänvisar man därför endast till en av alla religioner accepterad "sista verklighet" bortom det materiella livet, vad detta än må vara hos varje enskild religion. Detta är åtminstone inte helt korrekt. Buddha har aldrig hävdat, att det inte finns någon Gud, utan han inskränkte sig just under dåvarande omständigheter till att vidarebefordra insikter om den mänskliga vägen. Buddha svarade på frågor från hinduiska präster om Brahman, hinduismens skapelsegud: Den Brahman känner jag väl, och den brahmanska världen, och den stig, som leder till den brahmanska världen, och hur Brahman har kommit till den brahmanska världen, känner jag också till." (Digha Nikaya, 13:e talet – med hänvisning till spirituella erfarenheter, inte endast till hinduiska litteraturkunskaper.) Hinduernas Brahman kan inte utan vidare jämställas med "fadersguden" Jesus Kristus, utan det är snarare en av de i olika kulturer med tiden uppkomna personifieringar av gudomliga delegenskaper. Det handlar i varje fall inte om någon beteckning på negativa krafter.
Den som då talar om ett högre ursprung för dåtida dyrkade Gudar, i stället för att själv tillbedja dem som högsta väsen, vad talar denne då om? Uppenbarligen låg för Buddha ursprung och mål i det icke manifesterade. Denna icke manifesterade högsta realitet är dock inte "inget". Den finns endast utanför allt, som människan med sin jordiska, psykiska eller mentala förmåga kan göra sig en bild av. Och där har vi nu plötsligt en i kristendomen, judendomen och islam så medvetet erkänd parallell. Ty i alla dessa religioner finns insikten, att det är meningslöst eller till och med förbjudet att göra sig en bild av Gud – även om man har glömt anledningen till det. I judendomen fick inte heller det lokala namnet på Gud nämnas direkt. 
Evangelierna resp uppenbarelsen utmärker däremot "Fadern" som den, som allt skapande utgår ifrån och i vars fullkomlighet det slutar (alfa und omega), den som alltså står över skapelsen och skapelsens egenskaper, och som före honom inte slutgiltigt kunde nås. Kristna mystiker såsom Jakob Böhme har på grund av sina autentiska erfarenheter också uttryckligen hänvisat till, att denne Gud inte endast står över den jordiska skapelsen, utan över alla utomjordiska och himmelska världar. **) Det leder inte långt, om religioner jämfördes i den vetenskapliga litteraturen, utan att inbegripa dem, som har djuptgående religiösa erfarenheter. Utan dem kan man inte en gång hitta ett språk, som är förståeligt för båda sidor.

Den buddhistiska vägen leder till upptagandet i "Nirvana", tillvaron bortom om andra sidan – något, som för de flesta buddhister naturligtvis är lika långt borta som för de flesta kristna en mystisk enhet med Gud -. Buddha lärde emellertid också om möjligheten, att en "från återfödelse befriad" Bodhisattva frivilligt kunde få komma tillbaka till jorden för att t ex hjälpa resten av mänskligheten.
Kristus steg upp till Fadern ("och graven var tom", återuppståndelse & himlafärd), för att återvända. Med Kristus kan det i dag leda till ett starkare genombrott från den högsta gudomliga nivån ända ned till det jordiska.

Här kan det också vara värt att nämna Rudolf Steiner, enligt vilken Buddha levererade en visdomslära om kärlek, medan Kristus sedan levererade kraften till denna kärlek. Här ses Buddha i viss mån som vägberedaren. Den som vill få insikt om, hur det verkligen förhåller sig, må fortsätta vidare på sin inslagna väg och sedan ställa sin fråga till Kristus resp Buddha själv!  

*) Bevarade läror av Buddha kan framför allt hittas i K.E.Neumanns omfångsrika översättningar "Buddhas tal: den mellersta samlingen"; även i den "längre samlingen".
**) För människor med teosofiskt språkbruk må här nämnas, att Nirvana resp Atma i teosofisk bemärkelse ligger under de "paranirvaniska" och "logoistiska", gudomliga nivåerna.

Update, Deutsch.

Tillbaka till förteckningen för denna sida.

Dessa extrasidor till internetprojektet "Kristusvägar" om olika andra religioner är ett bidrag till bättre förståelse av projektet och till en dialog mellan religionerna. Här framställs likheter och skillnader mellan hinduistiska riktningar och en kristendom, som (åter) hat blivit medveten om sina egna spirituella djup. Det ställs dock inga krav på att vilja ge en omfattande beskrivning av den hinduistiska religionen. I stället inriktar man sig här noggrant på kärnpunkterna.

I läror med hinduistiskt ursprung förekommer begreppet "avatarer" på olika nivåer. Därmed menas människor, som inte finns på jorden för att göra egna framsteg, utan för att av egen fri vilja bidra till folkets eller mänsklighetens framsteg; som en droppe av "gudomlig fullkomlighet". Skillnaderna mellan dylika efter varandra följande "avatarer" och religioner blir dock ofta oklara i sådana uppfattningar, medan den judiska och den kristna uppfattningen betonar "den historiske Guden", aspekten av vidareutveckling och den i synnerhet i detta sammanhang särskilda rollen av "Messias" (Utdrag ur kapitlet "I begynnelsen var ordet ..." i huvudtexten * ).
Icke förty är detta enligt indiskt tänkande ett tillåtet sätt att närma sig förståelsen för Jesu Kristi uppgift. Därför tillerkänner också hinduistiska yogamästare Jesus en större roll än vad vissa moderna kristna teologer gör, vilka ser Jesus endast som en normal människa resp socialreformator. Det finns också hinduer, som uppfattar Jesus endast som en enkel mästare resp lärare. Vid allt detta måste man emellertid ta hänsyn till, att kristendomens spirituella djup delvis har varit försvunna och först måste göras begripliga igen, för att en meningsfull dialog därom med andra religioner över huvud taget kan bli möjlig. (Med denna uppgift arbetar denna webbsida i sina utförliga texter * ).

Enligt bibelordet "Varen (bliven) alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig." (Matt 5:48) är för oss den mest intressanta frågan i varje religion, varthän de praktiska andliga vägar leder. När det gäller hinduismen, är det de månggestaltade yogavägarna. De söker ’genom att behärska människans inre natur och själ en väg tillbaka till den gudomliga fullkomligheten’.
I detta sammanhang finns europeiska skolningsvägar (...), som kan inbegripa element som de i yoga-filosofin bekanta nerv- och medvetandecentra – chakran – under andra namn. Sådana ansträngningar behöver inte automatiskt vara "ickekristna", som man från kyrkans sida har förmodat, utan dessa centra i människan var redan under medeltiden kända för de kristna teosoferna (Johann Georg Gichtel), och kan numera betraktas som reala energistrukturer, som finns i varje människa; på samma sätt som kunskapen om de från Kina bekanta akupunkturpunkterna inte automatiskt är "taoistisk" – eftersom dessa punkter sedan länge med hjälp av mätinstrument och nyligen också histologiskt kan påvisas i människans vävnader. (Utdrag ur "heliga ivern" i huvudtexten 1). Jfr också Albrecht Frenz "Kristen yoga – Kristen begrundan av en indisk meditationsart", där man antar, att kristendomen är kompatibel med yogans praktiska metoder.
Men för kristna är dock den andliga hållningen avgörande, dvs ser man övningar som en förberedelse av det egna väsendet för Guds verkan, eller tror man felaktigt, att fullkomligheten i Gud kan tvingas fram med teknik (kropps- och andningsövningar, vediska mantrahymner, koncentration, meditation och kontemplation ... ) ?.
Ytterligare en sådan skillnad för kristna är: om t ex ett begrepp som "kristuskraft" dyker upp på yogaområdet, ser man då att Kristi helande kraft är en del av hans väsen, som dessutom verkar på hela människan – eller upplever man den enbart som en isolerad kosmisk kraft? Om någon inte ställer in sig direkt på Kristus, varifrån vill han / hon då kunna veta, att det av honom / henne upplevda verkligen har med Kristus att göra? (Delvis ur "Frågan om Jesu underverk" i huvudtexten). *
I varje fall finns också originära kristna vägar i stället för delvis till kristendomen anpassade metoder ur andra källor; det är bara så, att dessa håller på att först göras fruktbara igen för vår nuvarande tid. T ex den urgamla praxisen, som de ortodoxa munkarna på berget Atos utövade ("kyrie-eleison", "Herre förbarma dig") i den indiska terminologin en kristen andnings- och mantraövning. (Jfr "Öknens stillhet" i huvudtexten) * . Utöver detta existerar t ex den specifika kristna evangeliemeditation, som ligger till grund för vår huvudtext och finns beskriven på vår Extrasida "Kristen meditation" *. 

Återupplevelsen av korsfästelsen resp av "själens midnatt", den "mystiska döden", upplevelsen av att vara övergiven av allt, som människan skulle kunna klamra sig fast vid, vilket alla kända kristna mystiker (t ex Mäster Ekkehart) fick känna av i en eller annan form, är också i viss mån besläktad med yogans extasupplevelse, Nirvikalpa Samadhi, resp "Nirvanans" upplevelse av tomhet. Kristen mystik levererade dock erfarenheten, att det i resp efter denna tomhet åter finns "något", nämligen Kristus resp Gud. Att det även med utgångspunkt från en indisk väg finns en möjlighet för ett överskridande av detta Nirvana till något bakomliggande, visade Aurobindo. På den kristna vägen kan dock något av denna bakom allt liggande fullhet finnas genomgående redan från första ögonblicket på den religiösa vägen, eftersom Jesu Kristi väsen, som har gått igenom jorden, är en bro.
Man får intrycket av en besvärlig balansgång, om någon som Aurobindo konfronteras med krafter, som framhåller sammanhang med Kristi utveckling, men att bakgrunden därtill inte finns. Men omöjligt är det absolut inte; man behöver endast påminna om fallet med en hinduisk pojke, som inte visste något om kristendomen, men som genom sitt intensiva inre frågande efter Gud plötsligt fick en kristusupplevelse, vilken han senare utgav i bokform (Utgivare Friso Melzer, "Sadhu Sundar Singh"). Även vid hinduistiska, tantriska övningar fick människor, som snarare hade förväntat sig att få se indiska gudagestalter, plötsligt en vision av Kristus. "Anden rör sig, där den vill".
För en på kristendomen som religionsgemenskap inriktad teologi må det vara av mindre betydelse, men desto större intresse kan andra kulturkretsar ha av R. Steiners uppslag, att i Kristus se en ljusgestalt, som under förkristen tid var mycket väl bekant för några högre vise män i olika kulturer. (Utdrag ur kapitlet "Korsfästelse ..." i huvudtexten * ) R. Steiner hänvisade angående Indien till "Vishvas karman", en "världsarkitekt", vars verkan kunde känna av de gamla indiska rishis (visa tolkare) bakom för dem mera direkt tillgängliga nivåer.  
Vad gäller de många hinduistiska gudarna borde man ta i betraktande, att enligt nyare insikter gudarna i många gamla kulturer – såvida det inte handlade om huvudgudar eller människor – personifierade aspekter på en gudom, vilka senare kom att dyrkas som självständiga gudar. De teoretiska beteckningarna som polyteism har alltså i sig liten betydelse. Judarna har – i sin hebreiska originaltext – också många olika namn på Gud och hans egenskaper. Men de valde inte vägen att dyrka dem som olika gudar. Zaratustrierna (parserna) t ex höll sig också till en monoteistisk tro på en enda gud. Inom hinduismen kan t ex vishnuiternas lära gälla som monoteistisk.

I detta sammanhang är det intressant, att det förekommer nya strävanden, som liksom Kristus med sin återuppståndelse inte längre delar det allmänna antagandet om en självklar, tvångsmässig dödlighet av kroppen: (...) T ex den indiske filosofen och yogin Aurobindo och hans andliga följeslagerska, "Modern" Mira Alfassa, sökte i denna riktning. (...)  (delvis utdrag ur "Uppståndelsen" i huvudtexten) *.

En betydande del av dessa kristna vägar för sociala handlingar och barmhärtighet skulle i Indien gälla som "Karma Yoga" (ödes-yoga) resp "Bhakti Yoga" (kärleks-yoga), medan en kunskapsorienterad väg skulle jämföras med "Inana-Yoga".
Det man verkligen kan uppleva, är att vid en inställning, att livet styrs av den genom Kristus förmedlade guden, detta liv kan förlöpa mera organiskt än vid en inställning på mekaniskt verkande ödes- (= karma) utjämningslagar. Men även Kristus talar om upparbetning "på öret", men han säger inte, att detta precis som förr måste ske "öga för öga, tand för tand" (Gamla Testamentet). Människans nya uppgift står i förgrunden – det som är fruktbart för henne och hennes miljö, tas fram ur hennes möjligheter för att sedan omsättas. Ingen bearbetning av det förgångna som självändamål eller som utvecklingsmotiv krävs längre. En hjälp "ovanifrån" vid samspelet mellan människornas olika möjligheter kan idag iakttas. (Utdrag ur kapitlet "Korsfästelse och gravsättning" i huvudtexten; det existerar också en extrasida om karma och reinkarnation.) *

Jesus Kristus och taoismen (engelska).

Tillbaka till förteckningen för denna sida.

Även t ex den japanske Shinto-kulten var ursprungligen en av de över hela världen besläktade naturreligionerna, som är äldre än de välkända världsreligionerna buddhismen och kristendomen.
Ursprunget till naturreligionerna ligger i en tid, då människorna i stor utsträckning ägde en medvetenhet, som starkt skilde sig från den intellektuella medvetenhet, som dominerar idag. Jean Gebser, författaren till boken "Ursprung och nutid" (finns på tyska) skulle kalla denna medvetenhetsnivå för "den mytologiska medvetenheten". Medvetenhetsforskaren Julian Jaynes, författare till "Ursprunget till medvetenhet" (finns på tyska och engelska) skulle kalla detta för en medvetenhet, där de båda hjärnhalvorna fortfarande kommunicerar mera direkt med varandra än idag.*) Den högra hjärnhalvan tillät, att fenomen av alla de slag, t ex i naturen, kunde uppfattas som hela "väsen", och den vänstra hjärnhalvan kunde då bearbeta det så, att människan kunde höra deras "röster". Alla – även de europeiska – traditionerna om elementärväsen, sagoväsen osv härstammar därifrån, och är alltså inte fritt påhittade. I takt med den alltmera tilltagande skriv- och läskunnigheten i stället för muntliga berättelser försvann denna art av varseblivning, som från antiken till ca 500 före Kristus i stor utsträckning förekom i Europa och i Främre Asien som ett i samhället relevant fenomen. Då man under den mystiska tiden ofta också tillbad lokala resp till folkstammen knutna väsen, förfäder eller gudar, har sammanblandningen av kulturer dessutom också bidragit till, att den äldre formen av medvetenheten inte längre fungerade eller inte längre fungerade felfritt. Felen i sin tur gjorde, att man alltmer ifrågasatte nyttan med denna varseblivning, och påskyndade därmed denna process.

Till skillnad från det, som vi hittade hos synbarligen polyteistiska religioner – där man ursprungligen hade en enda gudom med "egenskaper", som först senare dyrkades som olika gudar – kan man hos en del naturreligioner inte finna ett sådant enhetligt ursprung.
Medan skapelsemyterna hos några andra folk börjar med skapelsen av himmel och jord (och underjorden), förutsätter den gamla japanska skapelsemyten himmel och jord. Gudarna uppstår i denna föreställning spontant, och de bor i alla 3 världar, medan jorden också bebos av människor, och den undre världen även av många döda och av demoner. Också ärevördiga förfäder räknades till gudarnas panteon. (...)

Dyrkan skedde på olika sätt, genom fastställda böner (tackböner och böner om hjälp), och genom offer av naturalier eller symboler.
(...)