Kristusvägar

En oberoende informationssida
med synpunkter på många forsknings-
och erfarenhetsområden.

 Till hemsidan: Ytterligare erbjudanden och språk.

 

Kristusvägar i det mänskliga medvetandet och på jorden.

Innehållsförteckning för alla delar.

Till del 1: Kapitel om evangeliernas steg – klicka här.

Till del 2: Steg i Johannes uppenbarelse – klicka här.

Till del 3: Kapitel om olika teman och livsfrågor.

Detta är den 4:e delen : Gamla Testamentet; bidrag till dialogen med andra religioner:.

För de nedre kapitlen (ur förteckningen) måste sidan först laddas fullt.
1.  Om Gamla Testamentet och judiska religionen (judaismen)
1b.Zarathustra
3.  Jesus Kristus och islam,
förbättrad version.
4.  Jesus Kristus och buddismen
4b.
Jesus Kristus och hinduismen
---  Information om:  Jesus Kristus och taoismen & konfucianismen.
14.
Allmänna synpunkter om naturreligioner
--- 
Religion som människans "återförbindelse" med Gud – på Jesu Kristi väga
13.Endast på tyska och engelska websidor

Hänvisning till andra utgåvor och rättigheter
E-mail.

 

Om Gamla Testamentet och judiska religionen (judaismen).

Denna extrasida är ett bidrag för bättre förståelse av det Gamla Testamentet och till en dialog mellan religionerna. Därmed ställs dock inga krav på att vilja behandla skrifterna i det Gamla Testamentet på liknande utförligt sätt som detta webbprojekt behandlar evangelierna och apostlagärningarna (pingsthändelsen).

Jesus Kristus och hans lärjungar hänvisade ofta till de hos deras åhörare välkända heliga skrifterna. Det är då först och främst det Gamla Testamentet. Det innehåller en skapelseberättelse, böcker om judarnas historia, lagskrifter, profetiska skrifter, psalmer, apåkryfer osv. Jesus och lärjungarna framhöll, att deras arbete visserligen inte upphävde innehållet i de äldre uppenbarelserna, och att de inte i första hand kom som skriftuttydare, utan att det nu gällde livet ur den omedelbara kontakten med Gud och Kristus. (Se även "Grundval för etiska värden" och huvudtexten.) Därur växer då nya synsätt i jämförelse med det Gamla Testamentet fram.

I det Nya Testamentet kan man emellertid också hitta många hänvisningar till andra trosinriktningar under dåvarande tid. Johannesevangeliet t ex vänder sig uppenbarligen ofta till dem, som kände till de gnostiska visdomslärorna, för att för dem inför deras egen bakgrund förklara också just det avvikande specifikt kristna. Ett enkelt exempel därpå finns redan i beteckningen "Han var det sanna ljuset ..." i Joh.1. I några av Paulus’ brev tar man också hänsyn till den kunskapsnivån, som människorna med de gamla mysteriereligionerna befann sig på, snarare än till de judiska traditionerna. Någon, som inte känner till dessa traditioner, kommer inte att lägga märke till det. På sådana ställen i Nya Testamentet går det inte att hitta några schablonmässiga förbannelsedomar mot alla ickejudiska gamla skrifter. Sådana domar återfinns endast på de ställen, där ett uttalat missbruk av konkreta, degenererade kulter har berörts i syfte att varna människorna för sådana vägar. Missionens gamla, mera lagenliga väg var, att hämta människorna på den plats de stod på, i stället för att begära, att de helt enkelt skulle glömma hela sin biografi – vilket snarare orsakar ytterligare brott i medvetandet i stället för att erbjuda frälsning och hela gamla brott. Människor av annan härkomst ålades inte, att de först måste ta upp hela den judiska traditionen. I det hänseendet var de likaberättigade med judarna. Trots detta förekom härom dispyter mellan lärjungarna, och de förekommer ännu i dag.

På den tiden krävde Jesus gärningar i den här formen en bakgrund med tro på Gud och hoppet om en betydande förändring både i Israel och i resten av världen, så som profeterna predikat. Det har dock blivit möjligt sedan dess att presentera kristen undervisning baserat på andra religiösa traditioner än de som finns i Gamla Testamentet. Det försökte t ex Mani, grundaren för manikeismen, en religion som fick stor spridning i Asien. Medlemmarna utsattes senare för förföljelse genom kyrkan, och de är idag praktiskt taget utrotade. För honom blev Zaratustras likaledes monoteistiska religion i Persien en utgångspunkt. Huruvida han lyckades att på detta sätt korrekt extrahera Jesu roll, och huruvida han sina lärors höga nivå till trots eventuellt inte lyckades (t ex ensidigt världsfrånvänd i lärorna), är en annan fråga, som vi här inte närmare ska fördjupa oss i.

Den judiska religionen (judaismen) har efter den hebreiska Bibeln presenterat ytterligare några skrifter, som t ex rättsgrundlagen (Mischna) och kommentarer (Gemara) ur Talmud – i versionerna från Babylon och från Jerusalem -; liksom judiska lärosatser om grundlagen i bestämda riktningar, i synnerhet Kabballans mystisk - esoteriska skrifter: Zohar (Sohar) / Sepher Jezirah. Dessa sistnämnda skrifter tillskrivs det 13:e århundradet, men torde mycket väl kunna härstamma ur äldre traditioner. En del påminner till och med om det gamla Egypten. Även i dag finns en judisk mystik.

Om gudsföreställningar.

"Abrahams Gud" upplevdes som familjens, stam och det israeliska folkets personliga Gud, såväl som Gud i hela universum. Den här tron fick sin strikta monoteistiska form (endast en Gud) med tiden, marknadsförd av profeterna.* Till en början kallades Gud i Gamla Testamentet "Elohim" - dvs "gudomliga (skapar-) andar" och inte på något sätt materiella utomjordiska med gentekniska experiment osv, som det i dag spekuleras om i en del böcker -; om det delvis förekom problematiska inflytanden på jordens utveckling, så har dessa kommit till senare. "Allah" är det muslimska namnet på Gud - från det förislamska arabiska ordet "al-ilah" – var även, som ett semitiskt ord, nästan säkert samma ursprung som namnet "Elohim, ett av Guds namn i Moseböckerna (på hebreiska).

Namnet Jahveh/ Jehova/ JWHW förekommer i Gamla Testamentet först senare. I och med att Gud under epokernas gång kom närmare – så långt enligt mystiska och humanistisk-vetenskapliga källor som t ex Lorber eller Steiner, lär bl a upplevelsen av Gud som Jehova ha uppstått. Det är endast översättningarna, som tyvärr alltid använder samma beteckningar, där det i originalskriften står många olika gudsnamn. På så sätt förbigår man den respektive olika upplevelsen hos människorna i olika epoker. Den ursprungligen äkta gudsupplevelsen som Jehova grumlades antagligen senare, och till och med negativa väsen kan i detta sammanhang till viss del ha misslett människor, vars spiritualitet var avtrubbad, och vilka var fulla av hat. Därför behöver inte alla berättelser i Gamla Testamentet handla om den rätte "Jahveh" , eller om "JHWH" i enlighet med Hurtak´s förklaringar. Det innebär emellertid inte, att varje händelse i Gamla Testamentet skulle kunna värderas efter mänsklig logik i vårt nutida samhälle. Gud vet bättre än vi, vad Han gör och varför, och vad och varför han begär detta av människor.

Tron på Messias och Kristus.

Ordet "Christos" användes redan i Septuaginta, den under 3:e / 2:a århundradet före Kristus av judar för judar gjorda översättningen av namnet "Meschiach", den förebådade Messias i den hebreiska Bibeln till grekiska. Namnet har inte uppfunnits av Paulus, vilket en del moderna författare trodde. Skrifterna från grottorna i närheten av Döda Havet (Qumran) visar, att djupt troende judar just under årtiondena / århundradena före Kristus väntade på ett messianskt fridsrike, så som det finns beskrivet i Jesaja 11. Men redan då förekom olika tolkningar av Messias’ väsen – liksom också Jesu lärjungar hade relativt svårt att förstå, att det utlovade nya "konungariket" inte innebar en ytlig nationell revolt mot romarna, utan att det handlade om en andlig, allt omvandlande utveckling, ett "himmelens rike".

Församlingen i Qumran räknas ofta till de mest strängt troende, de spirituella esséerna, som vid sidan om fariséerna och sadducéerna var den tredje grundläggande skolan i dåtidens judendom. Noggrant taget handlade det snarare om en oberoende församling, som stod de fridsamma esséerna nära, men som därutöver också underhöll goda kontakter med de likaledes fristående militanta "zeloterna", och med fariséerna i Jerusalem (de senare anförtrodde denna församling i en nödsituation till och med anteckningarna om sin tempelskatt; församlingen i Qumran ansågs alltså uppenbarligen - olika åsikter till trots - som absolut pålitlig). "Församlingsregeln" 1 QS innehöll uppgifter om den väntade Messias. Det nämndes till och med 2 Messiasgestalter resp 2 härstamningslinjer för en sådan väntad Messias, som enligt dåvarande rätt skulle kunna gälla Jesus: genom Josef ur Davids hus och genom Maria ur den prästerliga linjen från Aaron (Det nämner t ex även Carsten Peter Thiede, som på uppdrag av den israeliska myndigheten för antiken befattar sig med dessa skriftrullar).
Profetian i Mika 5:2, enligt vilken Messias lär härstamma från Bet-Lehem Efrata, tycks i dessa kretsar, som vårdade löftet om en Messias, inte ha haft någon betydelse. Och ändå hänvisar t ex evangelisten Matteus till den. Av många ansågs detta lättfärdigt som hans påhitt, eftersom Jesus kom från Nasaret. *

På ett ställe I profeten Daniel 9:25 hänvisas ofta till Jesus: Från anvisningen om uppbyggnad av det andra Jerusalem (se Nehemja 2:18; ca 445 före Kristi) fram till den (2:e) smordes död skulle sammanlagt 69 "veckor" förflyta. Om man därmed ska förstå "årsveckor" om vardera 7 år (jfr med uttydningen av "sabbatsår" osv), skulle detta de facto syfta på tiden för korsfästelsen.

För en som religionsgemenskap för kristendomen fastställd teologi må det vara svårt att använda, men R. Steiners uppslag torde vara desto mera intressant för andra kulturkretsar: nämligen att se Kristus som ett väsen, som under förkristen tid var bekant för några högre vise män, vilket kom till uttryck i Vishvas hinduernas karman, parsernas Ahura Mazda, egyptiernas Osiris’ soliga väsen och i kelternas Belemis = Baldur, Apollo. Se även under kapitel "I början fanns ordet ..." i denna text.
Se också t ex om kristologi av Rudolf Steiner, se bl a föredragssamlingarna: "Andliga väsen i himlakropparna", 1912; "Förstadier till mysteriet på Golgata", 1913, 1914; "Från Jesus till Kristus"; "Kristologi".

Ännu senare, för 2000 år sedan, ser vi då hur Kristus förkroppsligas på jorden, som en måttstock vid en vändpunkt för världens utveckling, som liksom tar på sig utvecklingen resp mänskligheten, återupptar den i sitt liv. De gamla kulterna är till viss del degenererade, så som kristendomen senare blev ytlig, men en forskning i dessa riktningar skulle trots detta vara av betydelse. Kristus skulle visa sig vara något, som inte skulle passa in i den honom ibland tilltänkta rollen som maktgarant i en särskild religionsgemenskap. Ett väsen, som förkroppsligar just det förnyade allmänt mänskliga, den "nye Adam" från Golgata.

Gäller tiden "före syndafloden" och den nytestamentliga tiden, t ex skrifterna genom "det inre ordet" av Jakob Lorber: www.lorber-verlag.de ; samt Rudolf Steiner. Insikterna om mystik för också med sig, att den tesen som en del företräder kan bli helt bortglömd, nämligen att Jesus aldrig har existerat som historisk person, utan att han var en enkel kringvandrande predikant.

Update English/ Deutsch.

Tillbaka till förteckningen för denna sida.

 

Zarathustra.

Zaratustras ursprungliga läror kan man ännu idag hitta hos parserna och i Zend Avesta, som är deras heliga skrift. Forskare i denna religion i Indien har kommit fram till, att denna religion är äldre än vad forskare i västvärlden hittills har antagit, och att antikens historieskrivare alltså hade rätt. Vidare har det kommit fram, att det vid denna religion ursprungligen på intet sätt bara handlade om de kosmiska striderna mellan ljus och mörker, som under senare tid smälte samman med de gnostiska lärorna, utan att den ende personlige guden, Ahura Mazda , stod som det "Övergoda" över dessa motstridande krafter. Begreppet för Guds opersonliga sida var "Ahu". (En adress till de f n mest spirituella arbeten om denna religion: Mazdayasnie Monasterie, Mustafa Bldg., Sir Pherozeshah Mehta Rd., Bombay 400001, Indien.). På annat håll har man upptäckt, att det i de iranska traditionerna förekommer hänsyftningar till Noa / Noak, som väl stämmer överens med bibliska berättelser. Vårt intryck är, att Zaratustras heliga skrift Zend Avesta åtminstone ännu har mycket gemensamt med en sorts uruppenbarelse för mänskligheten före syndafloden i Främre Asien – dvs med den äldsta gudstron, som Noa höll fast vid även i denna degenererade kultur. Abraham var inte den första människan, som tillbad en enda Gud. Det finns hänvisningar om, att även den ursprungliga formen för denna religion före syndafloden omkring år 3500 f. Kr. Förelåg i skriftform, och det finns absolut en möjlighet, att skrifter från denna gamla tid en dag blir återfunna. Lorber kallar en av dessa försvunna skrifter för "Seanthiast Elli". Gud ska före syndafloden ha visat sig för människorna som "Abedam", så som han senare verkade genom den bibliske Melkisedek.
För övrigt räknas också parserna liksom judarna och kristna av många muslimska präster i Iran till "skrifternas folk" i Koranen, dvs inte till de "otrogna" utan till dem, som tror på en och samma Gud, och som genom profeter om och om blev påminda därom. Naturligtvis har också en del av det ursprungligen spirituellt djupa innehållet i denna religion gått förlorat, liksom i andra religioner, och måste forskas fram på nytt.

Mani (216 - 276) försökte att knyta samman kristna läror med Zaratustras gamla religion. (...) (Detta försök ska inte värderas här; se även den utförliga texten på engelska eller tyska.

Tillbaka till förteckningen för denna sida.

 

Informationer om:  Jesus Kristus och islam.

Den interreligiösa dialogen

Detta är tänkt som ett bidrag till bättre förståelse mellan olika religioner och till en fredlig "interreligiös dialog", så som den har förts sedan många år. Dessa kommentarer gör inget anspråk på att karakterisera islam i sin helhet; i synnerhet som det också finns olika skolor inom islam.

Koranen*) och de andra skriftreligionerna

Islam betyder "underkastelse (att underkasta sig Guds vilja)", och också "hängivenhet (åt Gud)".
Islams heliga skrift, Koranen, uppfattas som inspiration och den har förmedlats till profeten Muhammed genom Gud resp. ängeln Gibril – som kan identifieras med den också inom kristendomen bekanta ärkeängeln Gabriel. Säkert är, att Koranen är av central betydelse. Därutöver spelar som tolkning också traditioner (Sunna; ordagrant: vana) som bevarats från profetens (Hadith) tid en roll. Också en profet är med sitt personliga uppförande en människa, inte Gud. Man måste också komma ihåg, att det liksom bland kristna även finns muslimer, som inte är helt förtrogna med sin Heliga Skrift.

I Koranen tilltalas kristna resp. judar delvis även direkt med "Ni skriftens folk" (bokens folk, t.ex. sura 4:171*) och med "Ni Israels barn". På så sätt kan de också befatta sig med Koranen*) – även om de i vanliga fall inte gör det. Hur som helst befattar religionsvetenskapen sig med samtliga religioners heliga skrifter, och forskar bl.a. i den historiska utvecklingen av deras tolkning. De heliga skrifterna borde dock studeras med respekt. En del av de muslimska Koran-kommentatorerna skrev, att det existerar en urform av Koranen – i gott förvar hos Gud – som endast är tillgänglig för de rena änglarna och de rena mänskliga sändebuden; en annan del av dem tolkade det som så, att läsaren av den på jorden existerande Koranen måste befinna sig i ett rent tillstånd.

Profeten anses som utsänd för en "tid" (eller mellantid; annan översättning efter en tid), i vilken sändebuden har uteblivit (sura 5,19*). Koranen skiljer mellan troende i bemärkelsen enligt profeten Muhammeds läror, "bokens folk" (skriftens folk), och "otrogna". Med "bokens folk" menas i synnerhet judar och kristna, som vid sidan om muslimerna stödjer sig på samma tradition; ibland även zaratustrier (sura 22,17*). Ty Koranen erkänner också en rad av de "profeter", som alla har lämnat överensstämmande läror om En Enda Gud, om yttersta domen efter detta och om bönen för sina folk resp. för sin tid t.ex. sura 6, 83-92; sura 7, sura 4,136*). I den mån som människor med dessa religioner tror på de gemensamma grundvalarna, räknas de i själva Koranen inte till de otrogna. (sura 5,48* bl.a.) Under islams första århundraden utövade man inget tvång mot kristna och judar att övergå till islam (enligt läran i Koranen, "Det finns inget tvång i religionen", se sura 2, 256*). 
Abraham anses vara en av "haniferna", som var och en fann direkt den rätta tron på den enda Guden.
Allah – förislamiskt gammalarabiskt al-ilah – har som semitiskt ord säkerligen samma ursprung som "Elohim", ett gudanamn i de hebreiska moseböckerna.

Med "otrogna" – ordagrant ungefär: "döljare" – menade man på profeten Muhammeds tid strängt taget polyteisterna, resp. avgudadyrkarna, mot vilka han kämpade i Arabien, och vilka också redan judarnas och de kristnas Bibel hade varnat för. I ett vidare perspektiv anses inom islam i dag de människor som ej troende, som inte tror på en enda Gud och den yttersta domen. Ofta används begreppet i dag fel och schablonmässigt om alla icke muslimer; ofta t.o.m. om muslimer, som vid tillfället hör till en annan riktning.

Jesus Kristus i Koranen

Jesus nämns vid sidan av bibeln också i Koranen (600-talet efter Kristus). Det finns där både likheter och skillnader. Det bör påpekas, att Koranen på flera ställen erkänner Jesus Kristus som profet; som Guds utsände, och även som Guds "ord", dock utan närmare förklarad betydelse, och som Guds ande (sura 4, 171), "skapad som Adam"(suror 2, 3, 5,…). I en välförstådd islam har han alltså i varje fall en större betydelse än hos de moderna kristna teologer, som endast lämnade kvar socialreformatorn Jesus. Det var endast läran om Jesu – redan på Muhammeds tid av de kristna som mycket jordisk uppfattade – roll som Guds son inom ramen för trefaldighetsläran, som inte accepterades av Koranen. Det fanns knappast längre kristna, som fortfarande autentiskt hade kunnat förklara, vad som ursprungligen menades med det, så att också människor med annan utgångspunkt skulle ha förstått det. (t.ex. sura 6, 101*). I Romarbrevet 1.4 heter det, att Jesus genom den Helige Andens kraft "tillsattes" – alltså inte föddes – som son. 
Den muslimska övertygelsen, att Gud inte är född och inte har fött utan skapat Jesus, skulle de kristna såtillvida egentligen kunna instämma i. Vidare är begreppet (grekiska) "logos" – som i Bibeln just står för den gudomliga härkomsten resp. utsändningen av Jesus Kristus – i evangelierna också översatt med "Ordet" (se ovan), vilket i Koranen används för Jesus. Finns det i Koranens inspirationer – liksom i Bibeln – hemligheter förborgade, som varken muslimer eller kristna hittills har lyckats uttyda till fullo, så att deras tvistande om begrepp därför är meningslöst? Även där kristna presenterar dessa läror på sådant sätt, att de kan uppfattas som "en lära om flera gudar", motsvarar det inte det sätt, som Jesus själv har lärt: "Be i mitt namn (dvs. i innerlig gemenskap med Jesus) till Fadern (Gud)" – Bibeln, Johannesev. 15:16. I Jesu liv kretsar allt kring den ende Guden, som han stod i nära förbindelse med, och till vilken just han kan leda människorna.

Begreppet "logos" (grekiska, i Johannesevangeliet 1 "Guds ord", en beteckning, som där är förbunden med Kristus) förekommer i Parets Koran-översättning (tyska) oberoende av Jesus, men förstås i andra Koranutgåvor som Guds "angelägenhet" resp. Guds "befallning" (sura 13,2 och 13,11*).

Koranen ser Jesus "som Adam", som Gud skapade ur jorden (sura 3,59*) och talar om en "Guds utsände", skapad av Guds Ande, som medverkade i Miriams (Marias) jungfruliga födsel av Jesus (sura 19,17-22*). I den kristna versionen förkunnar Herrens ängel Jesu födelse av den Helige Anden. Det heter också i Koranen, att Jesus blev stärkt av den Helige Anden (sura 5,110*).

Enligt Koranen förebådade den unge Jesus sin uppväckelse (sura 19, 33*), varmed man visserligen också kunde mena hans återkomst på den "yttersta dagen" (domen, med uppståndelsen av de troende, som ofta nämns i Koranen, se sura 4, 159*). Koranen talar om, att Jesus lyftes levande upp till himlen (sura 4: 157 – 159*, sura 3, 55*).
Muslimer och kristna är inte ense om, huruvida Jesus före sin himlafärd blev korsfäst, dog och med Guds hjälp övervann döden – så som de kristna säger -, eller om han utan korsfästelse lyftes upp till himlen levande – vilket muslimerna tror. Båda parter har dock den tron gemensamt, att Jesus vid den tidpunkten, då han lyftes upp, på intet sätt var "död", utan att han t.ex. undervisade människorna. 
Redan i suran 3,55* resp. 5,48 heter det, "jag ska göra honom ren" och "… ska ni alla komma tillbaka till mig, och om det ni var oeniga om (under ert jordeliv) ska jag (Gud) slutgiltigt besluta. Därför skulle kristna och muslimer i lugn och ro kunna invänta lösningen på några återstående hemligheter, i stället för att tvista om dem.

Likaså innehåller Koranen de troendes uppståndelse vid tiden för den yttersta domen (sura 36,77-83, sura 69, 13-37; suror 75 och 99* bl.a.). Jesus ska sedan återkomma och vittna mot skriftens troende folk (sura 4,159; jfr sura 16,89*). De människor, också icke muslimer, som tror på Gud och den yttersta dagen, och gör goda gärningar, har enligt Koranen inget att frukta vid den yttersta domen (sura 2,62; sura 4,123-124; sura 7,170*). Den yttersta domen är i Koranen liksom i Bibeln entydigt Guds sak, och inte människornas sak, de må sen vara kristna, muslimer eller judar.
(Dessa jämförelser religioner emellan leder inte till ifrågasättande av Koranens oavhängighet.)

Om islams och kristendomens etiska grundvalar

Även de etiska grundvalarna för de så kallade 3 "abrahamitiska religionerna" är nära besläktade. Budorden förekommer också i islam, även om de inte är listade, bl.a. i sura 17,22-39; sura 5,38-40; sura 2,188; sura 4,135; sura 2,195; och sura 17,70* (mänsklig värdighet). Koranen förbjuder t.ex. å det strängaste och utan undantag att döda oskyldiga (sura 5,27-32*). Begreppet "djihad" betyder bara "kamp"; betydelsen "heligt krig" härstammar inte från Koranen, utan från uttalanden från profeten Muhammed och de islamiska lagskolorna ***): Det själsligt-moraliska arbetet i det inre med egna gudsfrämmande lidelser räknas som det "stora djihad", som tillmäts större betydelse än alla andra yttre kontroverser. (Jfr t.ex. Jesu budskap "att först dra ut bjälken ur det egna ögat…" – Många yttre konflikter skulle på så sätt bli grundlösa.) "Ordets djihad" är trons fredliga företrädare. "Handens djihad" är den troendes aktiva, lärande exempel. "Svärdets djihad" kallas också det "lilla djihad"; det är endast tillåtet som försvar för angripna troende och "utan överträdelser" (jfr sura 2: 190* i Koranen). "Häftigheten" i umgänget med personer av annan tro är emellertid också omnämnd i Koranen (sura 48, 29*, sura 47, 4*); Sådana "häftiga" passager kan jämföras med annorlunda ställen där de begränsas, (som "I religionen finns det inget tvång", sura 2, 256). 
Mycket talrika är de traditionella regler, som gäller för umgänget mellan könen inkl. förbudet att ingå äktenskap med medlemmar ur andra religioner osv.

Till islamisk praxis hör: "Betygandet, att det inte finns någon annan gud utom Gud (Allah) och att Muhammed är Guds utsände;
att de föreskrivna dagliga bönerna förrättas (sura 2, 177*);
att den årliga fastan i månaden Ramadan iakttas (sura 2, 185*);
att pilgrimsfärden företas minst en gång i livet (sura 2, 196*);
och att zakat (avgift för sociala ändamål) betalas (sura 2, 177*)"

I dagens islam finns det inget centralt ställe, som bestämmer över religiös-etiska frågor. Emellertid skulle positioner, som delas av en tydlig majoritet av ansedda rättslärda, förmodligen accepteras av många.

*) Vi har bl.a. använt oss av Rudi Parets översättning av Koranen, Kohlhammer Verlag, som uppfyller de vetenskapliga anspråken, och som tydligt skiljer mellan ordagranna översättningar och infoganden för en bättre språklig förståelse. Här används den inom den islamiska världen vanligaste egyptiska versnumreringen. Andra översättningar kan använda en av de två andra versnumreringarna; då hittar man det omnämnda stället strax före eller efter det angivna versnumret i själva suran. Svårigheten att översätta Koranen gäller inte i så hög grad för sådana klara ställen, som de här angivna. Tolkningen av Koranställena jämfördes också med "Koranen, översatt och kommenterad av Adel Theodor Khoury, 2007 (tyska)", vars översättning också har fått erkännande bland de muslimska lärda, (t.ex. Dr. Inamullah Khan, dåvarande generalsekreterare för den Islamiska världskongressen.), och vars kommentar beaktar de islamiska rättsskolornas traditionella tolkning.

***) Även de från historien bekanta "kristna korstågen" hade inte sin grund i Bibeln, utan var mänskliga påfund och har t.ex. i dag dåligt rykte hos många kristna i Europa.

Tillbaka till förteckningen för denna sida.

 

Information om:  Jesus Kristus och buddhismen.

Här går vi in på likheter och skillnader mellan buddhistiska inriktningar och en kristendom, som (åter) är medveten om sina egna spirituella djup. Därmed görs dock inget anspråk på att omfattande vilja återge Buddhas liv och läror (500 f Kr) * ) Här behandlas snarare kärnpunkterna på ett precist sätt.

"Intet" och jaget.

Kärnan i Buddhas ursprungliga lärosatser, så som grundvalet fortfarande är i "Hinajana-" buddhismen, är människans fortskridande befrielse från allt det, som inte hör till hennes väsen. Längtan i yttre och inre sinnen, som leder till lidanden, ska erkännas att "icke tillhörande det egna jaget" ("anatta") och via en motsvarande levnads- och skolningsväg samt meditation och annat slutligen slockna och mynna ut i ett nirvana-tillstånd. Detta har mestadels blivit missförstått i synnerhet av "Mahajana"- buddhismen, som är en senare inriktning inom buddhismen, - men den har också medfört framsteg, t ex en mera utpräglad medkänsla med alla levande väsen i stället för att fly undan världen. Den tolkade det omnämnda och alltid återkommande begreppet av icke-jaget så, att det över huvud taget inte fanns kvar något jag, som blev kvar, när de egoistiska lägre egenskaperna var avlagda. Följaktligen lutar denna inriktning också åt att betrakta nirvana som ett "Intet". Men Buddha själv sa till och med i beskrivningen av sina egna högsta erfarenheter: "Och jag genomskådade ... med tiden (också) eländet på området ’att varken förnimma eller att icke förnimma’, det blev fullkomligt klart för mig, och trängde lyckligtvis undan upphävandet av förnimmelse och ickeförnimmelse, jag har avnjutit det ... Och så vinner jag alltsedan dess – efter fullkomlig bortkoppling av varken förnimmelse eller ickeförnimmelse – upphävandet av förnimmelse och varseblivning och dröjer kvar däri. Och influenserna har sinat – efter det att jag har insett allt klokt." (Suttam av Anguttara Nikaja 9, nr 41 ...). 
Så till vida kan man konstatera, att Jesus Kristus också uppmuntrade till luttring av olika mänskliga egenskaper, och därtill, att var och en bör börja med sig själv i stället för att genast kritisera andra. (Se härtill i huvudtexten om "Kristusvägar"). Vidare identifierar Jesus inte heller sig själv och sina lärjungar med världen eller några som helst världsliga aktiviteter utan beskriver sig och lärjungarna som tillhörande världen, men – mer uttryckligt än i den ursprungliga buddhismen – som levande och verkande i denna värld (Joh.17), och förvandlande världen som en surdeg. 
I varje fall kan man konstatera så många långtgående överensstämmelser i Jesu och Buddhas uttalanden om livets frågor, att det sedan årtionden fick några människor att förmoda, att Jesus har lärt ut buddhism. Som förklaring till dessa likheter är inget yttre överlämnande nödvändigt, som många moderna forskare föreställer sig, – även om det kan ha förekommit en eller annan kontakt.
Det stämmer dock inte. Likaväl skulle man kunna påstå, att han har predikat den ena eller andra läran. I vår huvudtext förklaras bl a, att sådana delvisa likheter beror på andliga realiteter, som alla som har tillgång till den, kan uppfatta på liknande sätt, utan att skriva av från varandra. Det är inspiration, ty när allt kommer omkring och det är äkta, rinner det ur den eviga källan, utan vilken det funnes varken "något" eller "inget" eller "icke inget" osv eller befrielse därav, i synnerhet som denna befrielse utan detta över huvud taget inte skulle ha någon mening. Ur den (eller det), som står bakom allt och är förborgad i allt, och som samtidigt befinner sig utanför allt. Som inte är manifesterad, och ändå redan innehåller allt, och som trots det ska vara mera i slutet än i början av skapelsen - alltså i jordisk bemärkelse något minst lika motsägelsefullt som en koan (en paradoxal vers för meditation i zen-buddismen). Något, som inte är begripligt på teoretisk väg, även om människoanden långsamt kan göras tillräckligt flexibel för att åtminstone kunna anställa indirekta försök att närma sig eller att kunna bearbeta något man upplevt inom sig.*****
Det är styrkan, som religionerna i motsats till ett materialistiskt-egoistiskt samhälle har gemensamt – men de utnyttjar den inte tillräckligt. Ej heller likheter och kontakter sinsemellan religionerna kunde förändra, att alla har sina egna och delvis just också olika vägar.

Bland de kristna mystikerna står Mäster Eckhart närmast den östliga impersonalismen. Bland de buddistiska riktningarna skulle kanske Nichirens läror kunna visa sig som en bro. Bland de övriga indiska vishetslärarna står Sri Aurobindo – och hans partner, "Modern" – närmast den europeiska personalismen eller idén om egenvärdet: han passerade Nirvana och insåg –tydligen på ett sätt som liknar många kristna mystikers – att det bakom Nirvanas erfarenhetsvärld finns något helt annat än "intet". Han talar om "det högsta" och skulle vilja ta med sig vissa aspekter av detta högsta ner till jorden. Det finns människor för vilka just Sri Aurobindo var en bro för att åter kunna hitta tillbaka till kristendomen – men till dess egentliga kärna, där det t.ex. handlar om helt verkliga Kristi efterföljare och till och med den kraft som kom till uttryck hos Jesus själv i hans återuppståndelse.

Den "Yttersta verkligheten" och frågan om Gud.

Emellertid är de mänskliga egenskaper, som behöver luttras på det judiska resp kristna området dessutom förknippade med begreppet synd gentemot Gud. Till en början handlade det här om att följa religiöst grundade etiska normer; noggrannare betraktat om övervinnelse av alla egenskaper, som skiljer oss från Gud. Numera härskar i regel – antagligen också hos de flesta buddhister själva – en övertygelse om, att det inte finns någon Gud i buddhismen. I gemensamma etiska ställningstaganden hos olika religioner hänvisar man därför endast till en av alla religioner accepterad "sista verklighet" bortom det materiella livet, vad detta än må vara hos varje enskild religion. Detta är åtminstone inte helt korrekt. Buddha har aldrig hävdat, att det inte finns någon Gud, utan han inskränkte sig just under dåvarande omständigheter till att vidarebefordra insikter om den mänskliga vägen. Buddha svarade på frågor från hinduiska präster om Brahman, hinduismens skapelsegud: Den Brahman känner jag väl, och den brahmanska världen, och den stig, som leder till den brahmanska världen, och hur Brahman har kommit till den brahmanska världen, känner jag också till." (Digha Nikaya, 13:e talet – med hänvisning till spirituella erfarenheter, inte endast till hinduiska litteraturkunskaper.) Hinduernas Brahman kan inte utan vidare jämställas med "fadersguden" Jesus Kristus, utan det är snarare en av de i olika kulturer med tiden uppkomna personifieringar av gudomliga delegenskaper. Det handlar i varje fall inte om någon beteckning på negativa krafter.
Den som då talar om ett högre ursprung för dåtida dyrkade Gudar, i stället för att själv tillbedja dem som högsta väsen, vad talar denne då om? Uppenbarligen låg för Buddha ursprung och mål i det icke manifesterade. Denna icke manifesterade högsta realitet är dock inte "inget". Den finns endast utanför allt, som människan med sin jordiska, psykiska eller mentala förmåga kan göra sig en bild av. Och där har vi nu plötsligt en i kristendomen, judendomen och islam så medvetet erkänd parallell. Ty i alla dessa religioner finns insikten, att det är meningslöst eller till och med förbjudet att göra sig en bild av Gud – även om man har glömt anledningen till det. I judendomen fick inte heller det lokala namnet på Gud nämnas direkt. 
Evangelierna resp uppenbarelsen utmärker däremot "Fadern" som den, som allt skapande utgår ifrån och i vars fullkomlighet det slutar (alfa und omega), den som alltså står över skapelsen och skapelsens egenskaper, och som före honom inte slutgiltigt kunde nås. Kristna mystiker såsom Jakob Böhme har på grund av sina autentiska erfarenheter också uttryckligen hänvisat till, att denne Gud inte endast står över den jordiska skapelsen, utan över alla utomjordiska och himmelska världar. **) Det leder inte långt, om religioner jämfördes i den vetenskapliga litteraturen, utan att inbegripa dem, som har djuptgående religiösa erfarenheter. Utan dem kan man inte en gång hitta ett språk, som är förståeligt för båda sidor.***)

Den buddhistiska vägen leder till upptagandet i "Nirvana", tillvaron bortom om andra sidan – något, som för de flesta buddhister naturligtvis är lika långt borta som för de flesta kristna en mystisk enhet med Gud -.****) Buddha lärde emellertid också om möjligheten, att en "från återfödelse befriad" Bodhisattva frivilligt kunde få komma tillbaka till jorden för att t ex hjälpa resten av mänskligheten.
Kristus steg upp till Fadern ("och graven var tom", återuppståndelse & himlafärd), för att återvända. Med Kristus kan det i dag leda till ett starkare genombrott från den högsta gudomliga nivån ända ned till det jordiska.

Här skulle man också kunna nämna Rudolf Steiner som menade att Buddha hade förkunnat en kärlekens vishetslära medan Kristus sedan tillförde kärlekens makt,
som till sist leder allt tillbaka – eller snarare fram –till den gudomliga fullkomligheten. "Bed till Fadern i mitt namn" – dvs. i samstämmighet med honom, genom honom, går den kristna vägen till det Enda. Här ses Buddha på något sätt som en banbrytare.

Den som vill få reda på hur det verkligen förhåller sig kan på sin inslagna väg själv fråga Kristus eller Buddha!

Buddha i "Kalama Sutra": "Låt er inte ledas..., inte av hörsägner, ...traditioner, ... dagens åsikter, ...de heliga skrifternas auktoritet, ...av rena förnuftsskäl och logiska slutsatser,…påhittade teorier ochpopulära åsikter, ...känslan av personliga fördelar,...en mästares auktoritet. Men om ni själva inser...". (Kognition och en sann trosövertygelse har mycket mer gemensamt än enbart ett intellektuellt "hålla för sant" med tron.)

*) Bevarade läror av Buddha kan framför allt hittas i K.E.Neumanns omfångsrika översättningar "Buddhas tal: den mellersta samlingen"; även i den "längre samlingen".

**) För människor med teosofiskt språkbruk må här nämnas, att Nirvana resp Atma i teosofisk bemärkelse ligger under de "paranirvaniska" och "logoistiska", gudomliga nivåerna.

***) Särskilt den kristne mystikern Mäster Eckhart beskrev sina erfarenheter på ett sådant sätt att släktskapen med en Nirvana-erfarenhet kan kännas igen också utan begreppet Nirvana, men också skillnaderna genom att detta för honom var förbundet med ett möte med Gud.

****) Att återvända till Gud med en fond av erfarenheter från passagen genom världen är å ena sidan en återkomst till det ursprungliga som funnits där i evärderliga tider; och ändå är det samtidigt något ytterligare, något som inte funnits tidigare, som två kongruenta triangular. Denna paradox kan bara förstås genom en fördjupad mystisk erfarenhet.

*****) Det finns också filosofiska aspekter. I Mahajana-buddhismen beskrev Nagarjuna i sina allmänna kommentarer till Prajnaparamita, att något kan ses som sant, inte sant, sant och inte sant, och vare sig sant eller inte sant, alltså fyra alternativ i stället för ett rent dualistiskt antingen / eller. Eftersom det mänskliga förståndet inte räcker till för att förstå det till fullo, kunde det som med de paradoxala utsagorna i Zen-buddhismen (se ovan) leda till att människan nådde upp över detta dualistiska förstånd (en form av "upplysning"),och på så sätt kunde få en överblick från en högre utsiktpunkt. Inom den europeiska filosofin finns det en annan väg till en utvidgning av tänkandet utöver det gamla dualistiska antingen / eller: Hegels dialektik om tes och antites inkluderar den syntes som utvinns därur. Den kan därför träna förståndet att inta en synpunkt som står över motsägelserna eller de skenbara motsägelserna och på så sätt bli mer öppen för Guds andes högre sanning. Vårt kristna projekt har oberoende av detta utvecklat något liknande: ur olika synpunkter kan alltid det som är begripligt och förenligt ur ett helhetsperspektiv sammanställas (övervinnandet av de skenbara motsägelserna).

Tillbaka till förteckningen för denna sida.

 

Information om:  Jesus Kristus och hinduismen.

Dessa extrasidor till internetprojektet "Kristusvägar" om olika andra religioner är ett bidrag till bättre förståelse av projektet och till en dialog mellan religionerna. Här framställs likheter och skillnader mellan hinduistiska riktningar och en kristendom, som (åter) hat blivit medveten om sina egna spirituella djup. Det ställs dock inga krav på att vilja ge en omfattande beskrivning av den hinduistiska religionen. I stället inriktar man sig här noggrant på kärnpunkterna.

Jesus Kristus.

I läror med hinduistiskt ursprung förekommer begreppet "avatarer" på olika nivåer. Därmed menas människor, som inte finns på jorden för att göra egna framsteg, utan för att av egen fri vilja bidra till folkets eller mänsklighetens framsteg; som en droppe av "gudomlig fullkomlighet". Skillnaderna mellan dylika efter varandra följande "avatarer" och religioner blir dock ofta oklara i sådana uppfattningar, medan den judiska och den kristna uppfattningen betonar "den historiske Guden", aspekten av vidareutveckling och den i synnerhet i detta sammanhang särskilda rollen av "Messias" (Utdrag ur kapitlet "I begynnelsen var ordet ..." i huvudtexten * ).
Icke förty är detta enligt indiskt tänkande ett tillåtet sätt att närma sig förståelsen för Jesu Kristi uppgift. Därför tillerkänner också hinduistiska yogamästare Jesus en större roll än vad vissa moderna kristna teologer gör, vilka ser Jesus endast som en normal människa resp socialreformator. Det finns också hinduer, som uppfattar Jesus endast som en enkel mästare resp lärare. Vid allt detta måste man emellertid ta hänsyn till, att kristendomens spirituella djup delvis har varit försvunna och först måste göras begripliga igen, för att en meningsfull dialog därom med andra religioner över huvud taget kan bli möjlig. (Med denna uppgift arbetar denna webbsida i sina utförliga texter * ).

Yogavägar** och kristendom.

Enligt bibelordet "Varen (bliven) alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig." (Matt 5:48) är för oss den mest intressanta frågan i varje religion, varthän de praktiska andliga vägar leder. När det gäller hinduismen, är det de månggestaltade yogavägarna. De söker ’genom att behärska människans inre natur och själ en väg tillbaka till den gudomliga fullkomligheten’.
I detta sammanhang finns europeiska skolningsvägar (...), som kan inbegripa element som de i yoga-filosofin bekanta nerv- och medvetandecentra – chakran – under andra namn. Sådana ansträngningar behöver inte automatiskt vara "ickekristna", som man från kyrkans sida har förmodat, utan dessa centra i människan var redan under medeltiden kända för de kristna teosoferna (
Johann Georg Gichtel), och kan numera betraktas som reala energistrukturer, som finns i varje människa; på samma sätt som kunskapen om de från Kina bekanta akupunkturpunkterna inte automatiskt är "taoistisk" – eftersom dessa punkter sedan länge med hjälp av mätinstrument och nyligen också histologiskt kan påvisas i människans vävnader. (Utdrag ur "heliga ivern" i huvudtexten 1). Jfr också Albrecht Frenz "Kristen yoga – Kristen begrundan av en indisk meditationsart", där man antar, att kristendomen är kompatibel med yogans praktiska metoder.
Men för kristna är dock den andliga hållningen avgörande, dvs ser man övningar som en förberedelse av det egna väsendet för Guds verkan, eller tror man felaktigt, att fullkomligheten i Gud kan tvingas fram med teknik (kropps- och andningsövningar, vediska mantrahymner, koncentration, meditation och kontemplation ... ) ?.
Ytterligare en sådan skillnad för kristna är: om t ex ett begrepp som "kristuskraft" dyker upp på yogaområdet, ser man då att Kristi helande kraft är en del av hans väsen, som dessutom verkar på hela människan – eller upplever man den enbart som en isolerad kosmisk kraft? Om någon inte ställer in sig direkt på Kristus, varifrån vill han / hon då kunna veta, att det av honom / henne upplevda verkligen har med Kristus att göra? (Delvis ur "Frågan om Jesu underverk" i huvudtexten).
*
I varje fall finns också originära kristna vägar i stället för delvis till kristendomen anpassade metoder ur andra källor; det är bara så, att dessa håller på att först göras fruktbara igen för vår nuvarande tid. T ex den urgamla praxisen, som de ortodoxa munkarna på berget Atos utövade ("kyrie-eleison", "Herre förbarma dig") i den indiska terminologin en kristen andnings- och mantraövning. (Jfr "Öknens stillhet" i huvudtexten)
* . Utöver detta existerar t ex den specifika kristna evangeliemeditation, som ligger till grund för vår huvudtext och finns beskriven på vår Extrasida "Kristen meditation" *

**Det indiska ordet yoga betyder ordagrant "förening", vilket innebär återförening med ursprunget, liknande den ordagranna betydelsen av det latinska ordet re-ligio. Träningsmetoden med hinduistiskt ursprung för kropp, själ och ande.

Kristna och indiska arter av mystik.

Återupplevelsen av korsfästelsen resp av "själens midnatt", den "mystiska döden", upplevelsen av att vara övergiven av allt, som människan skulle kunna klamra sig fast vid, vilket alla kända kristna mystiker (t ex Mäster Ekkehart) fick känna av i en eller annan form, är också i viss mån besläktad med yogans extasupplevelse, Nirvikalpa Samadhi, resp "Nirvanans" upplevelse av tomhet. Kristen mystik levererade dock erfarenheten, att det i resp efter denna tomhet åter finns "något", nämligen Kristus resp Gud. Att det även med utgångspunkt från en indisk väg finns en möjlighet för ett överskridande av detta Nirvana till något bakomliggande, visade Aurobindo. På den kristna vägen kan dock något av denna bakom allt liggande fullhet finnas genomgående redan från första ögonblicket på den religiösa vägen, eftersom Jesu Kristi väsen, som har gått igenom jorden, är en bro.
Man får intrycket av en besvärlig balansgång, om någon som Aurobindo konfronteras med krafter, som framhåller sammanhang med Kristi utveckling, men att bakgrunden därtill inte finns. Men omöjligt är det absolut inte; man behöver endast påminna om fallet med en hinduisk pojke, som inte visste något om kristendomen, men som genom sitt intensiva inre frågande efter Gud plötsligt fick en kristusupplevelse, vilken han senare utgav i bokform (Utgivare Friso Melzer, "Sadhu Sundar Singh"). Även vid hinduistiska, tantriska övningar fick människor, som snarare hade förväntat sig att få se indiska gudagestalter, plötsligt en vision av Kristus. "Anden rör sig, där den vill".
För en på kristendomen som religionsgemenskap inriktad teologi må det vara av mindre betydelse, men desto större intresse kan andra kulturkretsar ha av R. Steiners uppslag, att i Kristus se en ljusgestalt, som under förkristen tid var mycket väl bekant för några högre vise män i olika kulturer. (Utdrag ur kapitlet "Korsfästelse ..." i huvudtexten
* ) R. Steiner hänvisade angående Indien till "Vishvas karman", en "världsarkitekt", vars verkan kunde känna av de gamla indiska rishis (visa tolkare) bakom för dem mera direkt tillgängliga nivåer.  
Vad gäller de många hinduistiska gudarna borde man ta i betraktande, att enligt nyare insikter gudarna i många gamla kulturer – såvida det inte handlade om huvudgudar eller människor – personifierade aspekter på en gudom, vilka senare kom att dyrkas som självständiga gudar. De teoretiska beteckningarna som polyteism har alltså i sig liten betydelse. Judarna har – i sin hebreiska originaltext – också många olika namn på Gud och hans egenskaper. Men de valde inte vägen att dyrka dem som olika gudar. Zaratustrierna (parserna) t ex höll sig också till en monoteistisk tro på en enda gud. Inom hinduismen kan t ex vishnuiternas lära gälla som monoteistisk.

I detta sammanhang är det intressant, att det förekommer nya strävanden, som liksom Kristus med sin återuppståndelse inte längre delar det allmänna antagandet om en självklar, tvångsmässig dödlighet av kroppen: (...) T ex den indiske filosofen och yogin Aurobindo och hans andliga följeslagerska, "Modern" Mira Alfassa, sökte i denna riktning. (...)  (delvis utdrag ur "Uppståndelsen" i huvudtexten) *.

Läror om "Karma" och Gud.

En betydande del av dessa kristna vägar för sociala handlingar och barmhärtighet skulle i Indien gälla som "Karma Yoga" (ödes-yoga) resp "Bhakti Yoga" (kärleks-yoga), medan en kunskapsorienterad väg skulle jämföras med "Inana-Yoga".
Det man verkligen kan uppleva, är att vid en inställning, att livet styrs av den genom Kristus förmedlade guden, detta liv kan förlöpa mera organiskt än vid en inställning på mekaniskt verkande ödes- (= karma) utjämningslagar. Men även Kristus talar om upparbetning "på öret", men han säger inte, att detta precis som förr måste ske "öga för öga, tand för tand" (Gamla Testamentet). Människans nya uppgift står i förgrunden – det som är fruktbart för henne och hennes miljö, tas fram ur hennes möjligheter för att sedan omsättas. Ingen bearbetning av det förgångna som självändamål eller som utvecklingsmotiv krävs längre. En hjälp "ovanifrån" vid samspelet mellan människornas olika möjligheter kan idag iakttas. (Utdrag ur kapitlet "Korsfästelse och gravsättning" i huvudtexten; det existerar också en extrasida om karma och reinkarnation.)
*

Etiska värden.

Etiken är det området i de olika religionerna, där de flesta av dem är besläktade med varandra, och där dialogen därför har kommit längst. T ex står i början av den klassiska yogavägen enligt Patanjali "Yama" som förutsättning för en framgång: inget levande väsen får skadas genom tankar, ord eller handlingar; man får inte vara sniken; sannfärdighet; sexuell renhet; man får inte utan vidare ta emot presenter (vara oberoende). Den andra nivån är "Niyama": inre och yttre luttring, förnöjsamhet och anspråkslöshet, askes; frikostighet, offer; studium och dyrkan av Gud, innerlighet och tro. Yogier lär, att till och med "slagfältet" i Bhagavadgita avser ett inre slagfält i betydelsen av luttring. Att det här finns paralleller till de kristna budorden och till Jesu läror är uppenbart. Hinduer och kristna liksom många andra religioner har bidragit till projektet "Världsetos".

Heliga skrifter

De äldsta religiösa underlagen är Veda-böckerna, som går tillbaka till "Rishis" under den urtida "gyllene tidsåldern". Senare tillkom t ex det indiska samlingseposet Mahabharata med en skildring av tilldragelser i uråldriga tider (runt 600-talet), som ofta betraktades som myter, bl a om krig, alltså ur en inte längre så "gyllen" tidsålder. Därefter kom visdomslitteraturen med religionsurkunderna Upanishaderna. Bhagavad Gita är en av hinduismens viktigaste heliga böcker som kombinerar överföringar av de äldre delarna av Veda med Upanishadernas filosofi och Yoga-visheten och står i samband med Mahabharata. I denna lärodikt anses Krishna, dess hjälte, som en mänsklig uppenbarelseform – Avatar, se ovan, – av den högsta gudomen.

Tillbaka till förteckningen för denna sida.

 

Information om:  Jesus Kristus och taoismen & konfucianismen.

De extra sidorna i internetprojektet "Kristusvägar" till olika andra religioner är ett bidrag till en bättre förståelse av dessa och till en interreligiös dialog. På denna extrasida påvisas likheter och skillnader mellan taoismen/ konfucianismen och kristendomen – en kristendom som (åter) är medveten om sina egna andliga djup.Detta är inte ett anspråk på attuttömmande skildra Lao-Tses eller Kon-fu-tses liv och traditioner. Men viktiga punkter behandlas noggrant.

I den traditionella kinesiska andligheten har flera besläktade källor gett sitt tillflöde:

1. Den ursprungliga läran om den högsta principen.
Den ursprungliga läran om den högsta principen Tao/Taidji, "om vilket inget kan sägas", framställer den ursprungliga enheten vid alltings början, alltså före uppdelningen i polariteterna Yin och Yang*) och därefter i de "5 elementen"*). I dag står denna urenhet bakom Kosmos uppenbarelseformer.
Bland de kristna missionärerna fann t. ex. jesuiterna något som motsvarade Gud i denna högsta princip; medan franciskaner- och benediktinermunkarna och slutligen påven talade emot. Å ena sidan motsvarar "Tao" inte det nya sättet att uppleva Gud som en personlig tilltalbar "Fader" som Jesus undervisade om. Det är å andra sidan inte uteslutet att det rör sig om ett äldre sätt att uppfatta respektive söka efter Gudprecis så som det var möjligt i det antika Kina.

*) Yin är en expanderande, "kvinnlig" princip–t.ex. i sympatikusnerven; Yang en sammandragande, "manlig" princip–t.ex. i parasympatikusnerven, de båda verkar tillsammans. De "5 elementen jord, vatten, trä, eld,metall" motsvarar den likartade uppdelningen ide 4 företeelseformerna eller egenskaperna "jord", "vatten", "luft", "eld" = "värme", som de betraktas i den gamla västerländska alkemin och hermetiken och i många andra kulturer (det fanns också kristna alkemister).Det kinesiska femte elementet, det så kallade "metall" betecknades iEuropa delvis som "prima materia" ("urmateria", jämför den moderna elementarpartikelteorin) eller som "eter", vilket t.ex. i gammalindiska och antroposofiska källor anses innehålla ytterligare nivåer så att det tillsammans skulle vara 7 sådana fysiska stater. Sådana gamla kunskaper skulle i dag inte räknas till religionen i en trängre bemärkelse; de är emellertid heller inte någon ren spekulativ filosofi; utan de är en gammal, i sitt slag avancerad kosmologi av snarast naturvetenskaplig karaktär – även omde dåtida kunskapsmetoderna skiljer sig från dagens.

Det ändrar inte det faktum att de gamla kinesiska och senare taoistiska mästarnas metoder har en andlig karaktär. För de dåtida undersökningsresultaten om den roll som "elementen" eller krafterna spelar i människan tog man bara hänsyn till eftersom jordiska ofullkomligheter knappast går att kringgå när det gäller den andliga/religiösa fullkomligheten.Det vore ett slags andlighet som inte försöker att fly från det jordiska i motsats till några andra andliga traditioner. Strävandet efter fullkomlighet i sig är till att börja med ingen motsats till den kristna läran om människans frälsning.Man glömmer ofta att Jesus sade "Ni skall vara fullkomliga som Er fader är fullkomlig i himlen" (Matteus 5,48).Metoderna är emellertid olika. För de tidiga kristna stod det klart att människan aktivt förbereder sig för Guds verkan och kan öppna sig; men i kristendomen har det också alltid varit tydligt att det inte är möjligt att regelrätt framtvinga Guds nåd genom sådana aktiviteter.Även Gud är fri.

Mellan skeendet i himlen, kinesiska "T'ien", jorden och människan – alla härstammar från samma ursprungliga enhet – sågs överallt motsvarigheter ( i likhet med de "7 fria konsterna" i högskolorna på den västerländska medeltiden).Därför riktade sig all strävan mot en harmoni för det mänskliga livet mellan "himlen" – som dagens högsta makt – och jorden. Detta visar vid sidan av den andliga också den religiösa karaktären på strävandet. Religion (från latinet) betyder "återförening", "återanknytning", nämligen till källan för allt. Enligt kristen mening är emellertid den direkt tilltalbare, skapande guden källan till allt, början och slutet på allt; och Jesus Kristus är som en förenande länk, som hjälper oss med denna förbindelse med Gud.

Under tidernas gång dyrkade man i det gamla Kina också flera separata gudar: himlen, markens gudar, lokala gudar och de heliga. Det begrepp som brukar användas för sådana religioner "polyteism" är ändå inte till mycket hjälp här, eftersom dessa "gudar" ursprungligen som i några andra religioner endast var yttringar eller egenskaper av den enda första principen (frånsett t.ex.dyrkan av de heliga – något som ändå lär förefalla vissa kristna kyrkor bekant).

På så sätt kan indelningen av alla världens uppenbarelser i Yin och Yang hålla människans förnuft starkare fast inom dessa två polariteter; den kan emellertid också med vederbörlig strävan leda utöver dessa och in i ett mystiskt medvetandetillstånd.

2. Taoism.
Det som hittills skildrats förblev i hög utsträckning den gemensamma grundvalen för de senare uppkomna Lao-tses och Kon-fu-tses skolor (som av historikerna för det mesta placerades 500 f. Kr.).
Taoismen(Lao-Tse: bl.a. boken "Tao-te-king") förespråkade handlandet genom en meditativ hållning av "icke-handlande" (Wu-wei); så att ingenting sker utifrån ett egoistiskt och intellektuellt ytskikt av människan utan utifrån naturliga instinkter i människans goda inre – som står i samklang med naturen. Detta skulle ge ett slags naturlig etik av osjälviskhet och anspråkslöshet.
Den goda kärnan i denna mening är visserligen ännu inte automatiskt identisk med Jesus som enligt Johannes 15 har tagit gestalt i människan och aktivt verkar där ("Förbliv i mig och så förbliver jag i Er"). Men dagens teologer skulle idag inte längre utan vidare kunna ta ifrån människor av en annan religiondenna goda kärna – i synnerhet som den nära besläktade etiken i de flesta religionervisar att "det goda" mer eller mindre har fattat fäste överallt.Till och med "den helige ande blåser vart den vill" (Johannes 3).

Taoister har alltid varit praktiker, inga teoretiker. I taoismen tar man hjälp av:

-Askes. Detta uppträder inom alla religioner. Men det finns också övningar för att undertrycka eller omvandla sexualiteten (t.ex Mantak Chia, "Tao Yoga" och "Kärlekens Tao yoga";de gamla östliga metoderna börjar ofta "nedifrån och upp" medan europeiska metoder i dag starkare skulle betona "uppifrån och ner" dvs. utgå från medvetandet.)

- Kropps-, andnings- och koncentrationsövningarför att väcka och styra livsenegin "Chi". Att denna livsenergi existerar får vid det här laget genom forskning om akupunktur och elektroakupunktur betraktas somatt ha bevisats vara sant; även om dess natur vetenskapligt sett ännu inte entydigt har förklarats. Akupunkturmeridianerna har nu till och med histologiskt (i vävnaden)bevisats som "tomma" kanaler. Denna livskraft är alltså inte "taoistisk", som vissa kristna menade, utan allmänmänsklig. Den betecknades under grekisk/ förkristlig tidsom "pneuma"; ett grekiskt ord som användes både för andedräkten och för livskraften – den livsanda som blåstes in av Gud – och för den helige ande.Den helige ande står emellertid i samband med Jesus Kristus. Om alltså någon inte är överens med Jesus Kristus hur ska han då veta att det som han upplever är identiskt med den helige ande, som Jesus förkunnade?

- Dessutom hör det meditativa försjunkandet i tingens natur för att överskrida upplevelsen av livets begränsning till taoisternas repertoar precis som till den indiska yogan. Även det alkemistiska sökandet efter odödlighet spelade en roll.

3. Konfucianismen.
Kon-fu-tse (Konfucius) rekommenderar på liknande sätt att människan infogar sig iden kosmiska-moraliska lagen. I stället för taoisternas snarast individuella väg sökte han ändå mer ett moraliskt uppfostringssystem för samhället i stort. Man ska genom vana och förebilder arbeta med en medveten odling och perfektion av den goda mänskliga kärnan:

Om kärlek och respekt etc. praktiserades i familjen skulle därigenom också ett etiskt samhälle uppstå.

- Redan under den allra äldsta tiden var t.ex. mord, stöld, prostitution och bildkult förbjudna i Kina.

- Som praktiskt taget alla världsreligioner förkunnade Kon-fu-tse "Kärleken till nästan: det du själv inte vill, det ska du heller inte göra mot någon annan".

- Hit hör självbehärskning, mänsklighet och godhet;

- och de etiska dygderna välvilja, laglydnad, rimligt respektfullt uppträdande (också gentemot förfäderna) frikostighet, vishet, uppriktighet;

- De dubbla dygderna enligt boken Shudjing: vänlig och värdig, mild och fast, rättfram och artig, ordningsälskande och respektfull, läraktig och dristig, uppriktig och lugn, överseende och måttfull,stark och pålitlig, modig och rättrådig.

- Man strävade efter en hållning av tillfredsställelse bortom vrede, grämelse och nöje.

De gamla lärorna innehåller både tidlösa värden och tidsberoende värden som tillämpades på det tidigare kejsardömet.

4. På så sätt fanns det mellan dessa skolor många beröringspunkter men också många tvistepunkter. Ändå upplevdes de redan tidigt ofta snarare som en komplettering än en motsats. Detta gällde till och med för den senare ytterligare tillkommande buddismen från Indien med sin lära som inriktade sig på att övervinna det jordiska lidandet.

Dagens kinesiska tempel, t.ex. i Hong Kong, gör ofta ett intryck av ett ganska enkelt sökande efter orakel eller riter för lyckan i livet. Dvs. i likhet med mer eller mindre alla religioner av i dag står inte det ursprungliga andliga djupet att finna överallt.

Ur den kinesiska traditionen bör man vidare nämna några inte direkt religiösa förfaranden som Orakelboken i Ging, de kinesiska horoskopen, den kinesiska varianten av geomantiken eller byggnadsbiologin – "Feng Shui", och den redan nämnda traditionella kinesiska läkekonsten.

Ett intressant vittnesmål om ett tidigt möte mellan kristna och taoister finns i boken av Martin Palmer "Die Jesus Sutras", Ansata: en kristen kyrka i Kina som inte längre existerar förklarade på 700-talet väsentligt innehåll i kristendomen för en taoistisk omgivning.(Vad beträffar böcker av andra författare som nämns här innebär det inte automatiskt att allt av deras innehåll stöttas.)

Tillbaka till förteckningen för denna sida.

 

Allmänna synpunkter om naturreligioner

Tilläggssidorna i internetprojektet "Kristusvägar" till olika andra religioner är ett bidrag till att skapa bättre förståelse för dem och för att inspirera till en interreligiös dialog. Från kristen sida läggs fristående forskningar till grund, som öppnar upp för kristendomens spirituella djup, och dessutom modern medvetandeforskning. I fråga om naturreligioner lämnas här ingen omfattande beskrivning, utan endast några för detta syfte viktiga synpunkter.

Även t ex den japanske Shinto-kulten var ursprungligen en av de över hela världen besläktade naturreligionerna, som är äldre än de välkända världsreligionerna buddhismen och kristendomen.
Ursprunget till naturreligionerna ligger i en tid, då människorna i stor utsträckning ägde en medvetenhet, som starkt skilde sig från den intellektuella medvetenhet, som dominerar idag. Jean Gebser, författaren till boken "Ursprung och nutid" (finns på tyska) skulle kalla denna medvetenhetsnivå för "den mytologiska medvetenheten". Medvetenhetsforskaren Julian Jaynes, författare till "Ursprunget till medvetenhet" (finns på tyska och engelska) skulle kalla detta för en medvetenhet, där de båda hjärnhalvorna fortfarande kommunicerar mera direkt med varandra än idag.*) Den högra hjärnhalvan tillät, att fenomen av alla de slag, t ex i naturen, kunde uppfattas som hela "väsen", och den vänstra hjärnhalvan kunde då bearbeta det så, att människan kunde höra deras "röster". Alla – även de europeiska – traditionerna om elementärväsen, sagoväsen osv härstammar därifrån, och är alltså inte fritt påhittade. I takt med den alltmera tilltagande skriv- och läskunnigheten i stället för muntliga berättelser försvann denna art av varseblivning, som från antiken till ca 500 före Kristus i stor utsträckning förekom i Europa och i Främre Asien som ett i samhället relevant fenomen. Då man under den mystiska tiden ofta också tillbad lokala resp till folkstammen knutna väsen, förfäder eller gudar, har sammanblandningen av kulturer dessutom också bidragit till, att den äldre formen av medvetenheten inte längre fungerade eller inte längre fungerade felfritt. Felen i sin tur gjorde, att man alltmer ifrågasatte nyttan med denna varseblivning, och påskyndade därmed denna process.

Det vore fel att värdera dessa nivåer så, att den nyare förståndsmässiga medvetenheten skulle anses vara värdefullare, medan produkter ur den äldre medvetenheten skulle anses vara utan värde idag. Det medförde visserligen nya möjligheter, men i stället förlorade man andra, som inte kunde ersättas med enbart intellekt. Det är i och för sig möjligt att under bibehållen tillkämpad förmåga till analytiskt tänkande medvetet återutveckla den äldre, förlorade förmågan till åskådlig synops och syntes; t ex vid meditation. På det viset kan en integrerad medvetenhet uppstå, som på ett nytt sätt kan låta de båda hjärnhalvorna åter komma till sin rätt. Den rent intellektuella medvetenheten har idag ofta nått gränserna för sin prestationsförmåga. Uppenbarligen är det inte möjligt, att endast därmed t ex i tid kunna genomskåda och lösa ekologiska problem i sin fulla komplikation: Dörner talade om en "multifaktoriell medvetenhet", som är nödvändig för att kunna förstå ekologiska händelseförlopp; vid en motsvarande undersökning visade det sig dock, att hans egna studenter i det närmaste helt saknade denna förmåga. Mänskligheten idag kan därvid mycket möjligt också inspireras av gamla berättelser om förintellektuell varseblivning – men utan att därmed kunna överta den tidigare formen av denna medvetenhet. Av denna anledning är sagor även idag värdefulla för barn. De bidrar till, att den högra hjärnhalvan inte genast tynar bort.

I den ursprungliga kristendomen hade "gåvorna från den Helige Anden" en viktig roll se bl a Joh 16; Paulus’ första brev till korinterna 12, 7 - 11; Apostlagärningarna 2, 17 - 20). Se även under kapitlet "Pingst" i huvudtexten i vår engelska webbsida, samt på ytterligare språk. Den Helige Anden är en gudomlig kraft, som låter människans kreativitet växa sig större än de egna begränsningar. Den är visserligen inte enbart en aktivitet i den högra hjärnhalvan, men den högra halvan används också vid utförandet. Men den Heliga Anden hör ihop med Jesus Kristus. Även om Jesus sade till sina lärjungar "Anden rör sig, där den vill" – Hur ska någon kunna vara säker på, att hans erfarenheter idag härstammar från den Helige Anden i Kristi mening, om han själv inte är inriktad på Kristus?

Till skillnad från det, som vi hittade hos synbarligen polyteistiska religioner – där man ursprungligen hade en enda gudom med "egenskaper", som först senare dyrkades som olika gudar – kan man hos en del naturreligioner inte finna ett sådant enhetligt ursprung.
Medan skapelsemyterna hos några andra folk börjar med skapelsen av himmel och jord (och underjorden), förutsätter den gamla japanska skapelsemyten himmel och jord. Gudarna uppstår i denna föreställning spontant, och de bor i alla 3 världar, medan jorden också bebos av människor, och den undre världen även av många döda och av demoner. Också ärevördiga förfäder räknades till gudarnas panteon. (...)

Dyrkan skedde på olika sätt, genom fastställda böner (tackböner och böner om hjälp), och genom offer av naturalier eller symboler.
(...)

Medan shamaner - medicinmän med särskilda kunskaper och mediala gåvor – för det mesta spelade en central roll i naturreligionerna, leds Shinto-kulten av präster.

Etiska läror: Det fanns t ex i shintoismen ett syndaregister; i kontakt med andra religioner utvecklades etiska grundsatser, precis som det praktiskt taget förekommer i alla stora religioner.

(...)

*) "Bicameral mind" på engelska. Jaynes själv gav dock intrycket, att redan enbart dessa gamla naturliga funktionssätt i hjärnan vore en förklaring till upplevelsen med gudomliga eller naturbundna krafter; enligt våra rön är detta helt och hållet fel. Hans rön lämnar på intet sätt någon förklaring till, vad dessa väsen "är". Varken "gudar" eller Gud kan finnas i hjärnan. Här handlar det om en realitetsnivå av egen art, och hjärnan kan bara tolka den på ett eller annat sätt. Just den beskrivna äldre formen av varseblivning har inte utan vidare förmågan att på konstgjord väg producera sådana "väsen" som föreställningsbilder, så som det vore möjligt i modern medvetenhet. På liknande sätt speglar spirituella drömmar eller upplevelser under meditation dels något helt annat än rena bearbetningsprocesser av psykiska dagsupplevelser.
**) I Europa hörde t ex tidsperioden, då de homeriska epos skapades, fortfarande till den mystiska tiden, medan den senare perioden för gammalgrekisk filosofi redan hörde till förståndsmedvetande.

Tillbaka till innehållsförteckningen för denna sida.

Endast på tyska och engelska websidor:
Gamla amerikanska religioner: Maya-kalendern

Bedömning av den grekiska religionen
Kommentarer till den antika romerska religionen
Gammal germansk religion
Keltisk religion
Tidigare slavisk religion
Tidigare baltisk religion
Tidigare baskisk religion
Tidigare finsk religion

Religion som människans "återförbindelse" med Gud – på Jesu Kristi väga

Till del 1: Steg i evangelierna.    /    Till del 2: Steg i uppenbarelsen.   /   Til del 3: Kapitel om olika teman och livsfrågor.

eMail ways-of-christ.com : Skriv helst på tyska eller engelska. Skriv annars på ditt eget språk med korta meningar och med angivande av vilket språk du använder.

Till hemsidan.

 

Referenser till andra språkversioner samt till rättigheter.

De andra Internetsidorna återfinns under http://www.Christuswege.net (tyska) och http://www.ways-of-christ.net (engelska). Ytterligare språk: Se Hemsidan. Den tyska och den engelska Internettexten aktualiseras ständigt och innehåller också en sida "Ändringar", liksom ytterligare tilläggssidor.
Att skriva ut Internettexten resp. att sprida – oändrade – kopior är uttryckligen tillåtet. Översättningar till ytterligare språk är sällan kontrollerade.

Använda korta bibelcitat och kommentarer utgör - på grundval av olika nybearbetade översättningar –-förklaringar till resp. kapitel i huvudtexten
Sådana typiska ställen utgör dock inte någon fullgod ersättning vid det beledsagade studiet av eller mediterandet över hela evangelier eller delar av Uppenbarelser. Till detta krävs en bibel eller Nya Testamentet.