Kristusvägar

En oberoende informationssida
med synpunkter från ma forsknings-
och erfarenhetsområden.

 Till startsidan : Fler erbjudanden och språk.

 

Kristusvägar i det mänskliga medvetandet och på jorden.

 

Innehållsförteckning, samtliga delar.

Detta är den första delen: Kapitlen över evangeliernas olika steg:

För de nedre kapitlen (ur förteckningen) måste sidan först laddas fullt.
1.  INLEDNING om meningen med och användningen av denna text med metodhänvisningar för bl.a. Meditation
2.  "I begynnelsen var ordet" "och ordet vart kött..."
3.  Jesus från Nasaret: Hans födelse
4.  Finner man något viktigt under Jesu ungdomsår?
5.  En randanmärkning till diskussionen om "två Jesus - gossar"
6.  Om dopet i Jordan genom Johannes Döparen
7.  Öknens tystnad
8.  Frestelserna och lärjungarnas kallelse
9.  Bröllopet i Kanaan
10.(Synpunkter på sexualiteten, sympati, medkänsla och kärlek)
11.Den "heliga ivern" (och synpunkter på känslor)
12.Om Bergspredikan (Matteus 5; med synpunkter på förståndet)
13.Kristi förklaring på berget Tabor (Matteus 17)
14.Frågan om "Jesu underverk"
15.Lasarus' upväckelse

16."Fåren"
17.Kristus och fottvagningen och smörjelsen i Betania
18.Nattvarden, tillfångatagandet och gisslingen
19.Törnekröningen och avskedstalen
20.Korsfästelse och gravsättningen
21.Frågan om den tomma graven och färden till "underjorden", resan till "paradiset"
22.Uppståndelsen
23.Himlafärden
24.Pingsttilldragelsen
25.En Jesusbild

Till 2: a delen: Johannes uppenbarelses olika steg; Klicka här!
(12 kapitel: Om uppenbarelsen)

Slutkapitel: Det kristna
Bild: En kristen hållning - "I världen men inte världsfrånvänd", en "Tredje väg "

Till 3:e delen : 11 kapitel om olika teman och livsfrågor

Till del 4: Gamla Testamentet; bidrag till dialogen med andra religioner

Hänvisningar till andra utgåvor och rättigheter.
eMail.

 

INLEDNING: Meningen med denna text och dess användning.

Sedan 2000 år – och med tidigare profetior ännu några tusen år längre tillbaka – lämnar fortfarande människor vittnesbörd om sina flerfaldiga direkta erfarenheter med Jesus Kristus. Trots olika karaktärer, olik religiös, filosofisk eller vetenskaplig miljö, uppvisar de av varandra oberoende besläktade upplevelser. De talar om Kristus ständiga närvaro, delvis också om möjligheten för andra och att förbereda sig på liknande erfarenheter och om sedan 2000 år genom Kristus i mänsklighetens utveckling influtna nya färdigheter, som inte bara är tänkta att vara ytlig historisk-kulturell överföring. Dessa inte endast teoretiska, utan praktiskt förståeliga "tillväxtens" steg förklaras här i detalj på ett nytt sätt. Om man följer de steg som Jesus själv tog kan man se innebörden av dessa steg för olika områden i livet.

På 1100-talet förutsade abboten Joachim de Fiore en "Den Helige Andens tidsålder", under vilken ett sådant förhållande till Gud skulle bli vanlig för den enskilde utan inblandning av institutioner. Idag breder flera strävanden ut sig över hela världen, som inte endast söker en motsvarande Kristus’ tagande gestalt i människorna, utan ser individen som medvetenhetstillväxande cell i "Kristi lekamen".

Den delvis därmed förknippade "Kristi återkomst" och nu rådande "apokalyps" i egenskap av viktiga skeenden i stort talar för, att något mera omfattande än ett av människan uttänkt "återförkroppsligande" håller på att ske.

Vilka specifika utvecklingsmöjligheter för människan och jorden, som här står att finna, och som före Jesu jordeliv inte fanns, är frågan, vars förslag till lösning sammanställts som tankeimpuls i detta bidrag.

Just i en tid,

- under vilken fenomenet Jesus Kristus tas i anspråk av många olika teologiska riktningar och dogmer, av språkvetenskapliga, historiekritiska, arkeologiska och paleografiska, religionssociologiska och djuppsykologiska, naturvetenskapliga, politiska o.s.v. betraktelsesätt,

- under vilken, liksom det vid tiden för den tidiga kristendomen bredvid det gamla materialistiska, uppstod en mångfaldig andlig rörelse, som båda medförde såväl flytande övergångar som avgränsningar visavi kristendomen,

- under vilken de mest förvirrande företeelser uppträder, som till exempel flera förmenta förkroppsligade Kristusgestalter i vår tid, och där ofta rätt problematiska för att inte säga negativa saker sker i Kristi namn, kan det vara av intresse att undersöka, vari Kristi speciella bidrag kunde bestå i denna komplicerade värld.

Man anknyter här till egna inre erfarenheter, liksom också till andra mystiska o.s.v. källor. De använda blickvinklarna är interdisciplinära, från många kunskaps- och erfarenhetsområden, alltså inte endast teologiska. Vid andliga synpunkter ska från politiskt håll inte talas om avledande pseudoinnerlighet. Det mekaniska tänkandets dogmer hos naturvetenskapen under det senaste århundradet kan självklart inte accepteras som siktbegränsning lika lite som föreställningar från öst, som utgår från föreställningen, att det inte finns något, som inte redan står i den gammalindiska vedan, och att Jesus enligt denna endast vore en "möjlig tredje klassens lärare". Ur de endast jämförande eller kompletterande i texten givna hänvisningarna till böcker o.s.v. låter sig dessa insikter inte härledas, och därmed är dessa böcker eller teologiska förkunskaper inte heller nödvändiga för att uppnå en förståelse. (Detsamma gäller för en planerad boklista för teologiskt intresserade, se länkar.) Inget skall förstås som dogm eller som åsikt hos någon slags extern organisation. Ej heller riktar man sig mot någon kyrka eller religionsgemenskap och inte heller mot till exempel den apostoliska trosbekännelsen. Människor med en annan religiös eller världsåskådningsbakgrund, som har ett positivt intresse för nya insikter från kristet håll, kan i denna vare sig dogmatiska eller materiellt förflackade skrift också hitta något. Därför finns också kommentarer om kristna vägars förhållande till andra strävanden med i innehållet. Delvis som det i Johannesevangeliet på ett för dåtida kunskapstörstande förståeligt språk utarbetade specifikt kristna, visar denna skrift idag ingångar från olika håll. Denna skrift medger stor frihet, när det gäller stil. Forskning är något annat än mission. Sådana kristna, som för egen del föredrar en utan djuplodande överväganden enkel tro, skulle i denna skrift kunna lära sig, hur de i sin omedelbara miljö kan börja en bättre dialog med människorna av annan tro, utan att ideligen missförstånd uppstår.

Texten vill tala genom sitt innehåll .

"Har jag ännu mycket att säga er, ni kan dock ännu inte orka med det. Men när sanningens ande kommer, leder den er till sanningen" (Johannes 16:12-13). Genom denna ande kan detta projekt inspireras.

Metodisk anmärkning.

Följande 37 kapitel följer evangeliernas och Johannesuppenbarelsens spår. Det är lämpligt att arbeta sig igenom kapitlen i denna ordning, bland annat med hjälp av Johannesevangeliet och Uppenbarelsen.
Bibelstudium, det vill säga att läsa texter, studera dem ur språklig synpunkt och i sitt sammanhang, är endast en metod. Under studiet kan textkapitlen och inte minst Gud främja djupare insikter.
Webbsidan består av en längre löpande text, vars kapitel också kan nås från innehållsförteckningen. För ett grundligare studium rekommenderas att skriva ut texten: Beroende på webbläsarens och skrivarens inställningar är det c:a 120 sidor.
Den som utöver läsandet är mer intresserad av en helhetsmetod för sitt studium – inkl. ev. försummade delar av själen -, kan efter studiet av ett kapitel läsa dessa koncentrerade betraktelser av motsvarande kapitel, till exempel Johannesevangeliets och meditera över det.
(Johannes och hans lärjungar befattade sig särskilt med den djupare andliga innebörden i det som sker.)

Mer om meditationens praktik.

Bilderark (.pdf, 169 kB)

Tillbaka till sidans innehållsförteckningen.

"I början var ordet (grekiska Logos) ... och ordet blev kött" (Johannes 1).

Sådana skildringar riktade sig inte mot en bild av Jesus* som förebild för människorna, utan de antydde sin djupare förbundenhet med Gud och skapelsens gång. Denna förbundenhets innehåll kan betraktas som annorlunda, men att på förhand bortförklara det som oförståeligt eller inte äkta, är ett otillåtet konstgrepp. Sådant finner man i Johannesevangeliet 1, Johannes 5, Johannes 6,69, Johannes 7 ..., i Matteus 16,16, i Brevet till Kolosserna och till Efesierna, o.s.v. Man finner det fortfarande hos gamla kyrkolärda, hos mystiker som Jakob Böhme, hos Rudolf Steiner (Helsingfors 1912), och det lever åter upp i den kristne lärde Daskalos "Esoteriska läror" liksom i den amerikanske teologen Matthew Fox’ böcker "Den stora välsignelsen" och "visioner om en kosmisk Kristus", o.s.v...

I den katolska kyrkan och delar av den evangeliska kyrkan försökte man att bevara den förlorade närheten till sådana traditionsnivåer med teoretiska trossatser. Andra delar av de evangeliska kyrkorna, som klarare insåg Jesu sociala inflytande, menade, att Jesu gudomliga karaktärsdrag måste få falla. I läror om hinduismens ursprung jämförs det med begreppet av olika stegs "Avatare". Med detta avses de människor, som inte finns på jorden för egen framgång, utan för att frivilligt bidra till ett folks eller mänsklighetens framskridande, som en droppe "av gudomlig fullkomning". Skillnaderna mellan dylika på varandra följande " Avatarer" blir dock ofta otydliga i sådana uppfattningar, under det att den judiska och den kristna uppfattningen om "historiens Gud" betonar vidareutvecklingsaspekten och den i detta sammanhang aktuella "Messias"-rollen.

Det må påpekas, att koranen på flera ställen erkänner Jesus Kristus som gudasänd profet och också som Guds "Ord", "skapad som Adam". Han gäller alltså i en rätt tolkad Islam i varje fall förmer än hos dessa moderna kristna teologer, för vilka endast socialreformatorn Jesus återstår! Endast läran om - av de kristna redan vid tiden för Muhammed mycket som jordisk uppfattade - Jesu egenskap, att vara Guds son som en del av trefaldighetsläran, accepterades inte i Koranen. Kristna, som väl så äkta hade kunnat förklara vad som menades med detta, på ett sådant sätt att även människor med annan utgångspunkt förstår det, fanns det knappt längre. (Se tilläggssidan "Jesus och Islam").

Det återstår bara att komma ihåg, att denna del av gåtan Kristus inte spirade ur spekulativt tänkande, utan ur visionära gränserfarenheter, tydligt synliga hos till exempel Jakob Böhme, som visserligen också hade en sällsam förmåga att bearbeta det upplevda på ett begripligt sätt. Alla erfarenheter av andligt slag kräver visserligen (själv-)kritisk bearbetning, men en bedömning av dess resultat, utan att en sådan varseblivningsnivå erkäns, leder den som irrelevant metod ingenvart.
Människor med en tydlig mystisk eller andlig uppgift kan inte heller bli verkligt förstådda om de bara historisk-kritiskt betraktas från sin yttre anpassning i samhället, i stället bör man inkludera deras självständiga inre andliga utveckling.

*) Det finns relativt goda belägg i historien för att Jesus existerade som människa. Historieskrivare från 1:sta århundradet efter Kristus som Josefus och Tacitus bekräftar att han verkligen fanns. Även i de bibliska evangelierna anges tid och plats för flera episoder. Till exempel omnämns flera härskare och ämbetsmän (t.ex. Lukas 3:1, 2, 23), genom vilka man kan identifiera det år då Jesus började sin undervisning. Dessa kan man sedan också återfinna i historieskrivningen. De bibliska berättelserna har följaktligen inte karaktären av rena mytologiska berättelser. "Apokryferna" som inte finns kvar i bibeln, dvs. ytterligare några kristna evangelier däribland texter från det första århundradet, lägger ofta mindre vikt vid noggrann rapportering än vid vissa tolkningar av enstaka händelser genom dåtida författare.

 Till detta kommer på den tyska och den engelska sidan ett utdrag ur Johannesevangeliet, början av kapitel 1.

Evangeliemeditation är beskriven i inledningen under "Metodiska anmärkningar". Särskilt denna text användes, för att ställa in sig på Kristus, som en fint avstämd mottagare, istället för att komma i kontakt med några slags krafter, som är endast förment kristna.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

 Jesus från Nasaret: hans födelse.

Efter evangeliesekvensen kommer vi nu till mer mänskliga händelser. Jesu födelse är traditionellt förknippad med julen - även om denna fest inte överallt låter detta komma till uttryck - Lukas 1, 26ff. Matteus 1, 18ff. Man kan fråga sig, i betraktande av den centrala betydelsen hos Jesu "Tre läroår" varför dagens teologer gör så många ansträngningar att bestrida jungfrufödelsen av Jesus. Medan den jordflyktiga tidiga gnosticismen menade, att man behövde föreställningen om att Jesus endast hade en "fiktiv kropp", kan hos andra meningsriktningar i så måtto en enighet fastställas, att Jesus måste genomgå alla människans livsformer, för att därigenom enligt samma modelltänkande ge uttryck för samma måttstock. Man skulle dock önska, att denna diskussion – om verkligt sanningssökande vore målet – hade större öppenhet. I en tid, under vilken i sammanhang med transformationen av sexualiteten och kärleken nya synpunkter dyker upp, delvis framfiltrerade ur orientalisk praktik och påminnande om gamla tempelseder, borde det inte vara långsökt att anta en sann kärna i denna tradition. Buddister – som tillskriver även Buddha en extraordinär födsel – har överhuvud taget inte några svårigheter att acceptera en Jesu "jungfrufödsel" och naturligtvis inte heller med en jungfrulighet i en övervägande själslig mening, som till exempel Steiner hävdar. Koranen talar om Jesus som ett sändebud från Gud som Gud "har skapat likt Adam" i modern Maria - liksom bibeln talar om en ängel som förkunnade Jesu jungfrufödsel.

Det kan visa sig, att Jesu karaktär, som inte passar in i några fastkörda tankeschemor, redan här låter sig anas. Specifika egenskaper kommer vi förvisso i hans livs vidare förlopp snart att varsebli. Innebörden av möjligheten, att med Kristus under livet "födas på nytt"*), kommer vi därvid också att träffa på.

Redan från början utspelar sig Jesu liv och verk inom ramen för världshistoriens förlopp. Det visar sig redan vid den folkräkning som kejsaren för det romerska världsriket hade anordnat och föranledde Jesus föräldrar att resa till Betlehem, en ort som profetiskt varit betydelsefull, där Jesus föddes. Detta uppmärksammades också i den teologiska litteraturen när det gällde diskussionen om Jesus världsomfattande betydelse.

Därtill kommer på den tyska och den engelska sidan ett utdrag ur Johannesevangeliet 3,5-8... : Den nya födelsen.

Detta är ingen liknelse. Det är ett av dessa "svårförståeliga" bibelställen, med en alldeles precis och mycket viktig innebörd för dem, som hade de erfarenheter och kunskaper, för att möjligtvis kunna förstå dem. Jesus sade inte något till någon enskild, vars innebörd han eller hon över huvud taget inte skulle ha kunnat ana eller dra nytta av. I vår huvudtexts olika kapitel, till exempel "Dopet", "Öknens stillhet" och "Förkunnelsen" beskrivs bland annat saker, som kan göra temat i "Den nya födelsen " mera tillgängligt.

Även för sökande, som inte direkt sökte i denna riktning hade särskilt i tidigare, fridfullare tider julhögtiden att göra med detta. "Kyrkoårets" högtider, i detta fall adventstiden, ställde också in allmänheten på ett uppbyggande förandligande av Kristi födelse, på samma sätt som fastan var själsligt förberedande för påsken. Så kunde man under årens lopp uppleva något – även om man inte helt förstod det, som i vår tid, vilken snarare leder bort från det, endast kan upplevas vid intensiv meditation resp. under längre bönefaser.

Julen är i vidare mening en kärlekens fest för att påminna om, att Jesus var en gåva till mänskligheten. Detta ändrar dock inte den djupare innebörden, eftersom alla steg i Jesu liv också går att förstå. Jämför: dessutom kapitlet "Och ordet blev kött" i huvudtexten.

Pånyttfödda kristna i samband med Frikyrkor etc.
- Måste ändå styrka sig i sin tro varje dag för att bli mer fullkomliga.
- Nu måste de hitta individuella sätt att förnya alla områden i livet, de flesta av dem kommer att behöva ändra mycket.
- Som det sägs i Uppenbarelseboken 21.5 om en kommande period. "Se, jag gör allting nytt" så att redan idag är det dags att reflektera över allt på nytt.

Fråga:
Kan jag – om jag ännu inte har upplevt det – önska en inre förnyelse från Gud som ursprunget till allt?

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

Finns det betydande händelser under Jesu ungdomsår?

Även detta område tillskrivs, denna gång i många moderna andliga skrifter, en delvis något oproportionerlig innebörd. Bibeln berättar endast om den vise Simons beröm och de skriftlärdas förundran över den tolvårige Jesus - Lukas 2, 29 - 51. Det mest autentiska bland de ickebibliska " Barnevangelierna", "Jakobusevangeliet", som föreligger i fragment och nyberättelser, (de senare utgivna på Lorber-Verlag på tyska) innehåller visserligen sinnebildliga händelser och sammanträffanden. Däri finner man dock inte, att – som enligt en modern tes – Jesus skulle ha lärt sig allt av esséerna eller den därmed delvis besläktade Qumran-församlingen, enligt en annan i egyptiska resp. grekiska tempel, enligt en ytterligare i Indien, o.s.v. Det kunde vara fruktbart att använda sin kreativa fantasi på grundval av olika ledtrådar, såvida detta inte för till nya förhastade dogmer. Då skulle en än vagare Jesuskontur uppstå, som intensivt mötte inte den ena eller den andra, utan alla dåtidens väsentliga andliga strömningar och därvid alltid utvecklade det, som han utifrån sig själv måste utveckla, och som inte behövde vara identiskt med det, som andra ansåg nödvändigt att lära sig. Det är en grundläggande erfarenhet, som i smått är helt möjlig att följa, och som är välbekant för somliga. Den spränger ensidiga psykologiska föreställningar om "prägling" och beteende. För utpräglade individer och mystiker är den faktiskt typisk. Den kan ansatsvis visa sig redan i tidig barnaålder. ...

R. Steiner visar en scen i det s.k. "Femte evangeliet", där det på ett uppskakande sätt blev klart för Jesus, att de sig i den nya tiden från yttervärlden isolerande arbetsmetoderna hos esoteriska ordenssällskap kunde vara kontraproduktiva som esséernas. Deras lagiver – med många kroppsliga och etiskt / andliga reningsföreskrifter – håller dem själva fria från negativa inflytanden, men deras omvärld var desto mer påverkad av dem. Åtminstone under Jesu livs vidare förlopp finner vi också en i Bibeln belagd grundimpuls: "vara i världen men inte av den," och att integrera världen i sin egen utveckling. Därtill hör bland annat också, att Jesus till slut lär ut något till alla, som tidigare hade varit hemligt, vilket inte talar emot, att vissa lärdomar först i klartext delgavs de bättre förberedda lärjungarna.

Det visar sig jämfört med de gamla, på strikt hemlighållande grundlagda mysterietraditionerna faktiskt som ett nytt historiskt inslag. Märkligt nog visade sig liknande företeelser sedan också till exempel i de nya riktningarna hos Mahayana-Buddhismen, där plötsligt medkänslan med alla väsen starkt betonades. Men först i vår tid har möjligheten till andliga djup för alla slutligen blivit uppenbar. Ingen kan säga, att han/hon aldrig hade hört talas om det. Eftersom dagens pressbyråmystik dock ännu är mycket ytlig, kan man utgå ifrån, att denna tendens inte på långt när är helt omsatt. Det är klart, att till exempel Vatikanbibliotekets hemlighållandepolitik i det avseendet förefaller "förkristen".

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

En randanmärkning till dispyten om "två Jesusbarn".

Här borde Steiners tolkning av olika härstamningsuppgifter hos Matteus och Lukas om "två Jesusbarn" nämnas. Eftersom det där inte ifrågasattes, att Kristi gudomliga natur endast manifesterade sig i en människa, är det inte utan viss humor, hur antroposofers och teologers intellekt kunde halka in på en "Huvuddispytpunkt 1 eller 2". Det handlade därvid om något annat, nämligen om frågan att följa Kristi människoblivande och att följa hans omgivning via de vises styrka från olika kulturer: (...) . Eftersom andliga forskningsföremål kan vara ännu mera flerbottnade än man tänka sig i konkreta jordiska föreställningar, är konkretiserade uppgifter i litteraturen sällan mera exakta än sådana allmänna synpunkter.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

Om dopet i Jordan genom Johannes Döparen.

Den ursprungliga formen för vattendop var ingen symbolisk akt och ingen medlemsförklaring om religiös gemenskap. Doppandet genom den i detta erfarne, här Johannes Döparen, förde ofta till nästan drunkning och innebar därmed alltså en verklig gränsupplevelse. Det liknade såtillvida antika "invigningar" resp. "invigningsprov"; men här är de möjliga psykiska upplevelserna inte ett självändamål eller en metod för att övervinna dödsångesten, utan dopet beseglade uppfordran till "botgöring", närmare översatt med "omvändelse", nämligen till den skapande gudens vilja, vars "himmelrike" förkunnades vara "kommet närmare", - Matteus 3, Johannes 1.

När Jesus ber om dopet, känner sig Johannes inte förmögen att bistå med detta. Han faller till föga, men har ingen kontroll över skeendet, utan kan endast se på, hur en större förändring sker än han kunde förmedla. Hade han redan förutsett möjligheten till ett högre slags dop genom andens eld, genom en som kommer efter honom, så ser han nu "Guds ande" komma ner till Jesus. Kristna esoteriker såg däri den egentliga "Kristi födelse i Jesus". Det kräver dock inte den emellanåt förekommande föreställningen om Jesus och Kristus som väsen, som tidigare inte haft något med varandra att göra.

Allmänt kan nu dopet, särskilt "andedopet" – begreppet används på olika sätt till exempel i frikyrkorna ses det som inkörsport till en människornas "nyfödsel" - Johannes 3. Det i kristna strävanden vanligare begreppet "pånyttfödelse" undviks här på grund av sin ev. förväxling med reinkarnation. Därmed ska inte sägas, att frågan om reinkarnationen inte dyker upp i Bibeln – till exempel Matteus 11,14 borde i detta sammanhang närmare undersökas.

Istället för att vilja avgöra teologisk-teoretiska dispyter om dopets karaktär, kunde intresset rikta in sig på frågan, vad en sådan "pånyttfödsel" praktiskt kan innebära för människorna. Man kan med utgångspunkt från en djupare liggande medvetandenivå på nytt ta itu med hela sitt liv, förnimma det och genomlysa det, från en medvetandenivå, som är vänd mot Gud. Gud kan hos människor "ta gestalt", som låter människan bli tydligare än hans "avbild" eller, som mystikern uttrycker det, hjärtats "Kristusgnista" fylls med liv och börjar växa i människan. Den människa som umgås meditativt med detta kan också varsebli det i bilden på ett barn, som i det verkliga livet växer och utvecklas eller i bilden på ett barn med sin mor som själens avbildning. I motsats till en flyktig genom övning förvärvad inre bild visar sig här en vidareutveckling, som återspeglar den inre utvecklingen hos människor, och som inte kan utösas av en slump. Detta inre barn kan senare "bli vuxet" och är ännu senare alltid medvetet närvarande.

Hos mindre fantasifullt lagda kan samma fenomen snarare yttra sig via ens inre känslor eller intryck i tanken eller helt enkelt genom förändringar i livet. Konstverk som "Den Sixtinska madonnan" kan också ha uppstått ur visioner och kan därför göra det lättare, att hitta fram till inre realiteter. (...)

(...) Se även de meditativa funderingarna i inledningskapitlet "Metodiska anmärkningar" , ungefär motsvarande Johannesevangeliet.
Ett ytterligare väsentligt kännetecken för en väg i Jesu mening kan ses här: utvecklingen och dess måttstock förs in i de enskilda människorna. Jesus kan utveckla allt ur sig själv och ur samspelet med livet, utan att nödvändigtvis behöva en institution för förmedling av frälsning . Det utesluter inte ömsesidig rådgivning som mellan syskon. Vägen är tänkt att förstås som "maning till efterföljd".

Den "inre" upplevelsen har emellertid inte varit tänkt som en ersättning för bönen till den "yttre" Gud: "Förbliv i mig och jag i er" - Johannes 15.

Det fanns ingen tvingande nödvändighet att själv fortsätta med vattendopet efter Jesu påbörjade undervisning eller ens efter "andedopet" under pingstupplevelsen. Redan hos Jesus själv blev den till ett yttre tecken på en ny, inombords redan frammognad ny utvecklingsfas. Om döparrörelsen ännu lärde ut "ångra och låt döpa er", lärde Jesu lärjungar efter sammansmältningen med denna rörelse ut: "Tro", det vill säga Öppna er för trons kraft, "och låt döpa er". Detta var bland annat ett medgivande till döparens anhängare. Nu började man i alla fall från det positiva hållet. Båda döpte vuxna, som själva kan fatta medvetna beslut. Detta utesluter inte, att det sedan 2000 år som "födslorätt" kan finnas en slags välsignelse också för nyfödda. Men det hade väl varit mera ändamålsenligt att skilja detta från det egentliga dopet liksom från frågan om medlemskap i en viss kyrka. På så sätt skulle dispyter i detta ämne lösa sig själva.

Med oundvikligt stöd av den i gamla Israel överallt närvarande tolkningen av den förebådade Messias som konung upplevdes dopet också som inträdet i det nya kungariket. Det var föga framgångsrikt att på den tiden försöka förklara för människorna, att det dock inte skulle handla om ett fysiskt kungarike och inte heller om en yttre kyrkoorganisation, utan om gemenskapen hos alla dem, som ser Gud som sin Fader och sig själva därför i sin själ som av denna Fader nyfödd son/dotter. Denna säkerhet, förbunden med den syskonlika hållning mellan dessa "söner" och "döttrar" och med människo- och gudasonen Jesus som äldre broder utgjorde kärnan i dessa läror, som erbjöds människorna att följa. I det gamla Israel fanns det visserligen bredvid gamla, otillgängliga gudsföreställningar redan föreställningen om Gud som en fader. Men han upplevdes därvid mer som Abrahams fader och det från honom stammande folket. Endast genom folket var Gud Fadern för den enskilde. Högst några få trängde kanske fram till att uppleva Gud som varje individs egen fader, något som först Jesus visade människorna: En individ, som känner sig styrd i själen av Guds inflytande, och som när som helst kan söka kontakt med sin Gud; en individ, som också genom denna sin kontakt med den evige Guden kunde ana det tidlösa i sitt eget väsen. Detta förankras under det fortsatta förloppet av Jesu väg, men grunden är lagd redan här.

(...)

Liberala teologer har tolkat Jesus dop som en kallelseupplevelse. Från den traditionella teologins sida har man däremot också tagit upp den kronologiska och profetiska förankringen i världshistorien (t. ex. Lukas 3:1-4 samt hänvisning till Jesaja 40:3-5; ): i profetian handlar det om Guds frälsande kraft.

Till detta kommer på den tyska och den engelska sidan ett utdrag ur Matteus 28,18-20; med kommentarer om dopet i vår tid.

Idag döps oftast genom stänkning med vatten eller genom doppning.
Kyrkorna erkänner sinsemellan normalt åtminstone dopet och därmed att de troende är kristna. Frikyrkorna värdesätter mest, att dopet antingen genomförs medvetet som vuxen, eller att i alla fall ett förnyat dop som vuxen äger rum. Där värdesätts också dessutom den djupgående upplevelsen att döpas av den Helige Anden. (I början döptes faktiskt vuxna). Därmed var dock inte uteslutet, att också barn kunde få en välsignelse. (Dock hade denna en något annan karaktär än dopet.) I dopet med dess ursprungliga betydelse var det ännu inte avsikten, att omedelbart göra den döpte till medlem av en viss konfession på det sätt, som de stora kyrkorna idag gör.
Kyrkorna erkänner normalt också, att "till nöds", om ingen präst står till förfogande, låta varje kristen döpa: "Jag döper dig i Faderns, Sonens (Jesu Kristi) och Den Helige Andens namn, Amen".

Fråga:
Kan jag – om jag inte redan upplever det så – lägga mitt liv i Guds hand?

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

 Öknens stillhet.

I början av sitt liv som Kristus*, resp. Messias – hebreiska "Den smorde" – står han ensam. Därtill hör dopet och de 40 dagarna i öknen - till exempel Markus 1,12-13 - med frestelserna. I anslutning därtill äger lärjungarnas kallelse rum.

Öknen står till det yttre och till det inre för en avskildhet, som gör det desto mer möjligt att bli medveten om och att i högre grad kunna söka kontakt med den alltomfattande Guden. Denna förberedelse för allt som komma skall är oumbärlig för varje allvarligt menad väg till religion, omistlig som förnyad kontakt med den gudomliga källan, även om den ingalunda är hela vägen. Även Jesus genomgår på sin upplevelsenivå en sådan fas, som är mer än till exempel dagliga stunder av besinning.

Kyrkorna själva, till och med de, som ofta talar om "innerlighet" – och som till exempel ställde upp denna som skenbar motsats till yttre fredsdemonstrationer – anstränger sig knappast att visa människorna en realistisk väg till denna "inre stillhet" o.s.v.. I gudstjänsterna hos alla, fler än 30 olika kyrkor, kunde egentligen ingenstans hittas ett element av stillhet, ett element av stillsam självbetraktelse, en stilla väntan på bönen. Sång, predikan, böner, sång, om möjligt med samtidigt avledande penninginsamlande knappt utan en paus – det är nästan en avbild av stressen i dagens samhälle, varigenom människorna omedvetet eller också medvetet avleder sitt intresse från sitt eget outforskade inre. Först under senare tid, i betraktande av många människors sökande efter – praktiskt taget vilka som helst – erfarenheter, finns det här små framsteg, att det till exempel t åtminstone för några ordnas veckoslutsseminarier eller liknande med annorlunda utformning, eller att det hänvisas till bibelcirklar eller hemstudier för motsvarande frågor. Men även där saknas ofta den direkta vägledningen. Därvid kan en och annan se, att en större närhet till Gud också kräver "den lilla kammarens stillhet". Andra kan se, att deras sociala värden som förmåga till självkritik, tolerans resp. fridfärdighet också har som utgångspunkt den tidvisa bortkopplingen av de yttre vardagsgöromålen. Naturligtvis skulle det knappast räcka, om det då och då sker under gudstjänsten, men detta kunde vara ett uppslag till att erkänna, att det är ett i grunden ofta förekommande förträngt behov.

Mystikern Jakob Lorber skrev om ett råd från Kristus till människorna om "den korta vägen till pånyttfödelsen", vilket idag – för att undvika missförstånd – kan betecknas som "nyfödsel", som beskrevs i den ovanstående artikeln. Se även "Från det inre ordet, stillhetens röst" från Lorber Verlag (Tyskland):

Praxis är denna: I den utsträckning någon vill pånyttfödas av Kristus, så måste han erkänna sina synder -  dvs allt som skiljer honom från Gud. Det är något annat än att låta intala sig dem. I så fall måste han inombords och till det yttre med djup känsla ångra sina synder och på allvar inleda en omvändelse. Vidare måste han besluta sig för, att helt bryta med världen – här avses världens egoistiska förvecklingar, inte det aktiva livet i den -, "och helt och hållet överlämna sig till Mig och i sin kärlek ha en stor längtan efter Mig. Vidare måste han i denna stora längtan dagligen dra sig tillbaka från världen och dess affärer och under åtminstone sju kvartar med stängda dörrar och fönster vare sig be eller läsa, utan han måste tillbringa denna tid i total stillhet och sysselsätta sig enbart med Mig i sitt innersta". Efter ett motsvarande inbjudande tilltal "bege er till vila och tillväx i längtan och kärlek till Mig! När ni så har övat er endast en kort tid, så säger jag, kommer ni snart att se blixtar och höra åskan, men bli då inte förskräckta, och bli inte heller oroliga! Ty nu kommer jag till var och en först som domare i storm, blixt och åska, och först därefter som en smekande helig fläkt som Fader! ... Se, det är den kortaste och effektivaste vägen till ren pånyttfödelse, den enda vägen att vinna det eviga livet. Varje annan väg tar längre tid och är osäkrare, eftersom det finns många farliga vägar, .... Den som inte är ’väl bepansrad’ och ’beväpnad på tvären och på längden’, kommer knappast fram till målet."
Det finns möjlighet att genom Hans
(Jesu Helige) Ande be om rening och upplysning.

Yogis till exempel vet, att människorna menar, "att de inte har tid". De brukar då, i enlighet med sina egna anvisningar, skruva ner tiden från några timmar via en halvtimme till 11 minuter, det vill säga tills ingen längre kan säga, att han inte har tid.. Även den kortaste tid av stillhet, varvid andra tankar, känslor och förnimmelser inte förträngs utan endast betraktas, utan att man går in på dem, har sin verkan, särskilt om den förbinds med en inriktning på Gud . Den ersätter dock inte en längre stillhet. I den ortodoxa kyrkan – ungefär på Berg Athos – används "Kyrie (inandning) eleison (utandning) som koncentrationshjälp, det vill säga Herre förbarma dig", jfr. till exempel Kreichauf: Som pilgrim på berget Athos (tyska).

En stor utmaning är det också att till exempel i en sträng c:a sexdagars s.k. Zen-Sesshin – en Zen-sittningmeditation alltid tiga, något som spridit sig också till kristna kloster, också utanför meditationsstunderna, vid måltiderna tillsammans med andra. Efter i regel c:a tre dagar uthärdar många oerfarna inte det hela längre, för att på fjärde dagen – liknande den effekt som fastan har – andas ut och förstå nyttan, som uttryckt i ord alltid kan beskrivas som otillräckligt.

Stillhet skapar öppenhet. En relation till Gud skapar därvid också ett skydd för denna öppenhet. Efter en meditation är åter en inriktning på de därefter följande omständigheterna ändamålsenlig, där det under vissa förhållanden är bättre, att vara mindre öppen.

Viktigt vore det emellertid, att också i världen iaktta en smula stillhet, för att desto mer lära sig upprätthålla en viss medvetenhetsklarhet. Det skulle för den enskilde närmast innebära, att i känslomässigt skapade avstånd, resp. efter komplicerade upplevelser eller just bara så snart det är möjligt, låta ett ögonblick av ordningsskapande, samlande inre lugn träda in, det vill säga ta med innehåll, utan att först reflektera över det, låta känslor komma till ro (och senare notera, om det fanns mer att undersöka) och också låta kroppens delar slappna av en efter en, dock under bibehållande av medvetandet som hel människa, inte i betydelsen av att hänge sig åt välbehag.

För sammanträden, arbete, konferenser bland annat skulle samma synpunkt betyda, att man inte på ett tröttande sätt radar upp tema på tema, utan åtminstone lägger in korta pauser däremellan, vilka återigen inte heller bara ska vara till för samtal o.s.v. utan i första hand för att helt enkelt betrakta det skedda och att såvitt möjligt också kunna bearbeta det, och i alla fall medvetet kunna ställa in sig på ett annat tema. Likadant är det vid förtäring ändamålsenligt, att medvetet uppfatta måltiden som bestående av enskilda rätter. Man kan också finna många sammanhang mellan näringsvetenskapliga synpunkter och mental resp. andlig "näring".

Den process, som kan kallas "komma till ro från skeendet", och som också låter vår kraft för nutid och framtid växa igen, är alltså ingen innehållslös flykt från problemen. Den skapar en utgångspunkt, utifrån vilken ett bearbetande av allt egentligen först blir fruktbart. Även vid yttre angelägenheter går därigenom inte på något sätt tid förlorad, utan innebär i slutändan en tidsbesparing, eftersom allt löper lättare och bättre. Många andligt tänkande människor märker hittills knappast, vad som undgår dem utan denna inre stillhet.

Till och med denna mycket enkla andliga erfarenhet – stillhet - gömmer i grunden hemligheter av största andliga höjd. Denna höjd förutsätter dock en väg dithän. Just Kristus betonar framför allt människans enkelhet, som först måste tydliggöras, hans väg leder då till allt större och därmed mera komplicerade världar, och i denna komplexicitet lyser så på nytt människans fundamentala enkelhet igenom.

T.ex. kan ett just förvärvat resp skänkt inre framsteg förankras djupare i den koncentrerade stillheten , i betydelsen av en förmåga, som inte kan "ätas upp av mal", se till exempel Matteus 4. Den kan infogas på rätt ställe i mosaiken av tillvarons övriga framsteg. Stillheten kan gå så långt, att det "liv", vars helhet långsamt torde gå mot den gudalika urbilden, blir påtaglig. Det är ett sätt att uppleva " det av Gud pånyttfödda" i oss. En antydan om denna möjlighet har vi, när huvudet vid medveten stillhet blir friare – kanske förenat med en insikt – hjärtats krafter kan tydligare förnimmas, och fötterna blir mera avspända. Då kommer något "igenom", vilken av livets minsta delaspekter det än må handla om. Utan detta är å andra sidan ingenting "igenom", och väsentliga saker "fastnar" som obearbetade. Detta kan inte endast förorsaka problem i drömmen – där de endast i begränsad omfattning kan bearbetas –, utan också problem med hälsan eller annat.

* Ordet Kristus är egentligen en titel. Under den tidiga kristendomen var olika skrivsätt för "Kristus" vanliga, och de hade också varierande innebörd. Den mest kända varianten är grekisk "Christos", och den motsvarar den hebreiska beteckningen "Messias" = "den vigde" (den smorde). Men det fanns också det grekiska namnet "Chrestos" = den gode, den helige; och mera sällan "Chrystos", som kommer från det grekiska ordet "chrysos" = gyllen (glänsande).

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

Frestelserna och lärjungarnas kallelse.

Även Jesus var tvungen att öva sig i sina mänskliga egenskaper och att i allt högre grad inrikta sig på Gud. Efter 40 dagars fasta i öknen uppenbarade sig "Frestaren"* - till exempel Matteus 4, 1-11

Även i mindre skala förekommer negativa krafter, som – liksom alla krafter – också kan upplevas som något påtagligt såväl på inre vägar som i det vardagliga livet. Först och främst kan här nämnas kvarblivna tendenser, som lever sitt eget liv i människan utan att hjärtat är med, och därmed också utan Gud. Till detta "försjälvständigande", först av tanken och därefter även viljan hänvisas i "Äta av frukten från kunskapens träd".

Å ena sidan är de förhärdande egenskaper, bundna till materiella tvång. Förankrat djupt i det omedvetna, kan visserligen något mobiliseras mot dem. Visserligen konstateras deras förekomst, men att övervinna dem - det sker snarare sent än tidigt. Medveten förmåga att avstå och kunna ha istället för måste ha och kreativt, etiskt umgänge därmed fungerar som träning för att övervinna dessa krafter.

De omvända önskningarna leder däremot till flykt och likgiltig, hånfull distans till materiella problem, under vissa omständigheter in i andliga domäner. Ibland förbises, att detta endast visar den andra sidan av samma "negativa" medalj, enligt "pendelslagsprincipen". Detta andra område ligger idag redan öppet och är alltså lättare att rätta till. Ett medel till denna omvändelse är medkänsla, frimodigt givande av kärlek.

En i sammanhang med båda förekommande ytterligare egenskap kan vara förbunden med maktbegär. Att förvandla denna illusion, kräver mod att visa ovillkorlig sannfärdighet och därpå grundad tolerans och fri solidaritet i umgänget med andra.

Allmänt saknas det på alla dylika områden en stark och trots detta ändå altruistisk individualitet hos de drabbade, vilken kunde uppfylla dessa i stället för de i negativitet nedsjunkande tendenserna.

I Matteus 4 utsätts Jesus för dessa avledande impulser, här "Satan" resp. "Djävul" kallad. Han hänvisar inte helt enkelt till resp. motsats, utan han griper efter något högre, vilket står bortom de negativa krafternas fram-och-tillbaka, nämligen efter "Guds Ord", efter "Herren Gud" och efter "Herren Gud, som ensamt ska tillbedjas, och som ensam får tjänas". Kristus står utanför mörkrets dualitet och (sken-)ljus och övervinner denna genom sin tredje, överordnade väg, vilket också syns i många ytterligare händelser.

(...) Se också i del 4, kapitlet "Zarathustra" och till exempel del 2, bilden "En kristen hållning...").

R. Steiner beskrev de båda huvudsakliga negativa krafterna som två skilda väsen, som de kan upplevas i den andliga världens skådespel. Som nämnts är det visserligen ändamålsenligt, att betrakta båda verkningssätten, men utanför det andliga skådespelets värld är det inte helt berättigat, när antroposofer frånkänner de kristna föreställningarna om ett enda negativt väsen, att de innehåller båda sidorna . Tendenserna förekommer också ofta så sammanblandade, att till slut de "gudafientliga" tendenserna kan behandlas som helhet – mot dessa stod emellertid inte flera gudar utan Kristi Gud, med allt, som verkar i hans anda.

Det finns också andra andliga riktningar, som i detta sammanhang faktiskt blundar med ena ögat och betraktar allt som strävar mot andliga höjder som gudalikt.

Moderna evangeliska teologer slutligen blundar liksom flera andra andliga strävanden med båda ögonen och bortförklarar föreställningar om negativa väsen, ungefär med det argumentet att de endast skulle förkomma på några få ställen i bibeln. De förbiser därvid, att det just inte handlar om föreställningar, utan om handfasta erfarenheter, som inte endast förekom i forntiden.
En del mindre kristna grupper trodde att termen "världens furste" – t.ex. Johannes 14:30 – skulle innebära att världen "tillhör" honom under en lång tid och att människan bara kunde övervinna hans inflytande. Men Nya Testamentet beskriver endast hans frestande och inkräktande roll. Se även Joh 12:31.

Utan rädsla och andra negativa känslor har negativa krafter ingen direkt makt. Det kan i denna mening också vara en skyddsmekanism, att inte "måla fan på väggen" – också jämfört med kyrklig skrämselpropaganda. Idag skulle andlig varseblivning kunna medföra, att förment "tillväxt" av negativa strömningar till slut representerar en uppgrävd, sedan länge existerande, tidigare dold potential. Verkligt positiva förmågor däremot kan faktiskt fortfarande öka, även om de utvecklas emot en urbild, som redan är etablerat.

Nu utgör dock sådana personliga "ömma punkter" under vissa omständigheter samtidigt en resonansyta för likartade yttre krafter. Spår av detta kan återfinnas i alla samhällen: i väst ungefär i situationer, där pengar och egoism är högsta värden, särskilt i den gamla ensidiga formen utan socialt skyddsnät, i nationalismens och nationalsocialismens ensidigheter - speciellt när det gäller högmod och likgiltighet gentemot den övriga världen - och i destruktiva "religiösa" aktiviteter; liksom i stalinismens extremer, - som till exempel dess brutala jämlikhetstyranni. Detta innebär dock inget generellt fördömande av allt och alla och envar i sådana samhällen.

Jesus lär inte så mycket det direkta "motståndet mot det onda". Han hävdar inte heller nödvändigheten av det onda för "jämviktens skull" (vilket hävdas av några östliga läror), och inte heller nödvändigheten av att varsebli det goda som motsats till det onda. Inte ens ett – ofta nödvändigt – direkt bearbetande av det "Negativa" är nödvändigt för alla. Åtminstone för några kan en väg, som den som "Kristen vetenskap " av Mary Baker-Eddy i allmänhet rekommenderar, fungera. Det bevisar dock inte, att de motverkande krafterna inte finns, utan de kan därigenom förändras indirekt . Hos Kristus finns inte heller evig förbannelse, alla destruktiva krafter är till slut möjliga att förändra, fram till tiden i Johannes uppenbarelses sista kapitel, där det utlovas att inget mörker längre ska finnas (se motsvarande kapitel).

Efter denna tid i öknen följde lärjungarnas kallelse - Johannes 1, Matteus 4, 18 - 22, Matteus 10.

* Inom teologin uppmärksammas traditionellt också i frestelseberättelsen det symbolfyllda sambandet med mänsklighetens historia: öknen med de farliga vilda djuren som motbild till den traditionella världen i Adams paradis; och därmed som ett tillstånd som Jesus som "den nye Adam" ska besegra. Vid den första frestelsen, att göra bröd av stenar,handlar det om huruvida det materiella eller Gud ska vara ledande. (När det senare gällde utspisning och väckelse av många människor är det inte längre tal om någon frestelse.) Vid den andra frestelsen, att hoppa från tempeltaket, gäller det att övervinna överlägsenheten inför det mänskliga livets bördor. Jesus klarade allt som ålades honom (tills han i uppståndelsen löstes från det). I den tredje frestelsen står valet mellan de befintliga jordiska kungadömenas makt eller himmelrikets, som vi fått från Gud. (Senare skulle emellertid det också jordiskt relevanta "fredsrike" som profeterats kunna åstadkomma en förändring av den jordiska maktlystnaden genom Gud.)

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

Bröllopet i Kana  .

Här - Johannes 2, 1-12 - stöter vi först på ett exempel, som visar, hur problem i mindre grad kan förklaras med felaktiga översättningar eller med tidiga, av kyrkan befallda "korrigeringar" av evangelierna, än helt enkelt med ensidigt emotionella och patriarkaliskt färgade utläggningar. Att Jesus sade till Maria "Kvinna, vad har jag med dig att göra", bedömdes senare som nedlåtande. Den som sätter sig in i denna text och sedan också ser, hur Jesus därefter gör allt, vad Maria begärde, kan lätt konstatera, att uttalandet snarare har en beundrande karaktär, som tydligare kan uttryckas så: "Kvinna, vad har jag med dig allt att göra!" Det inte vidareförda ursprungliga uttrycket i det delvis rätt enkla arameiska språket kan med grekiska öron endast ha hetat så: "Kvinna, jag med dig", Utan inlevelse i sammanhanget var alltså redan på Jesu tid den exakta innebörden många gånger inte möjlig att förstå.

Härifrån till korset visar sig en tidvis kreativ upplevelserelation mellan Jesus och Maria. Hon verkar inspirerande, upplever de viktigaste händelserna i hans liv och erfar på så sätt också en själslig förvandling.

Om i nyare tid begreppet "Kristi brud" för ordenssystrar ofta förstås endast med en ytlig innebörd, så hänvisade det ursprungligen till ett verkligt levnadssätt.

Kristi "Gestalt" i människan , som berördes redan i kapitlet om dopet i Jordan, smälter samman med själens manliga aspekt (Animus). Den kan under gudalika förtecken ingå ett "inre bröllop" med våra "kvinnliga" delar av själen . Även ända in i de innersta livskrafterna och kroppen kan detta ha en alkemistiskt omvandlande effekt. Bilden av Maria skulle på liknande sätt kunna komma i beröring med själens kvinnliga aspekt (Anima)**.

För män låg då också emellanåt en väg via Maria, resp. via Mariorna* nära. Båda könen kan dock gå via Jesus eller via Maria eller via båda, ty från själen till hormonerna finns ingen människa, som helt och hållet är eller måste förbli bunden vid sitt eget köns reaktionsmönster. Det finns dock människor, som finner en bättre ingång till den ena eller andra vägen. Till slut anmäler sig förvisso ens inre i sin helhet. I den katolska kyrkan fanns den idag nästan bortglömda praxisen att dyrka Jesu hjärta och "Marias rena hjärta". Denna inre utveckling frågar inte, om till exempel författaren av detta kapitel är katolik eller ej, alltså till det yttre först förstod lite om Maria, men å andra sidan inte heller fick fördomarna, som många skaffade sig genom att praktisera den ytliga Mariakulten.

Först den, som går en dylik förvandlande väg, kan utan förträngning gå vägen "ensam". Men också för honom/henne behöver det inte vara en ensam väg . Genom större inre frihet kan en relation till det andra könet vara möjlig, Till och med möjlig i än högre grad .

I detta sammanhang vill också de från fader och moder medförda själsdelarna integreras i personligheten.

Djuppsykologiska element kan mycket väl sättas i samband med religiösa upplevelser. På ett annat sätt försöker Eugen Drewermann detta. Religiösa grundläggande erfarenheter torde dock vid närmare betraktande visa sig på en speciell nivå, utifrån vilka de kan inverka på djuppsykologiska processer. Det finns idag tendenser, att se religiöst sökande som en i grunden hos alla människor egen " helhets-, innehållssökande och gränsöverskridande vitalimpuls", se Hubertus Mynarek: "Möjlighet eller gränser för friheten", 1977. Det måste dock differentieras enligt en icke utformad, allmän andlig impuls och en religiös impuls i religionens trängre bemärkelse, människans åter- resp nyförbindelse med det gudomliga ursprunget, "Fadern", vilket för troende övertygade kristna är möjligt via förbindelsen med Kristus.

Gud, som världens största hemlighet, kan säkerligen utforskas mindre genom att begränsa sig till en enda vetenskap, ett upplevelsesätt eller ett enda fenomen, vilka i bästa fall klarlägger enstaka aspekter; än genom att försöka erkänna och ta flera ansatser i medbetraktande. Det har hittills endast skett i mycket ringa omfattning. Om den nämnda alkemistiska processen och därmed bland annat också den gemensamma användningen av vänster och höger hjärnhalva (idag eftersträvat med många metoder) också användes av kristna på deras sätt, med resultatet av "kreativ kärleksfull insikt", skulle striderna mellan teologiska riktningar snart tillhöra det förgångna. Även då skulle en specialisering på enstaka aspekter vara möjlig, men de skulle ses som sådana och inte längre göra anspråk på exklusiv giltighet. Människorna som kompletterande varandra skulle då få större giltighet.

Den som emellertid kunde känna i överensstämmelse med Jesu huvudtes "Älska din nästa som dig själv", skulle med tiden också endast därigenom kunna uppnå detsamma och mer. Den som bemödar sig om denna samtidiga kärlek till sig själv och till nästan, kommer förvisso att märka, att just detta först måste läras. Det inre " förfullständigande" kan å sin sida underlätta denna kärlek.
Frågan om "undren", som också kunde ställas i sammanhang med bröllopet i Kanaan, belyses närmare i ett speciellt kapitel. Beträffande Maria-Sophias kvinnligt-gudalika aspekter, se senare kapitlet "Den första pingstupplevelsen".

Av den traditionella teologin tolkades dessa händelser som en ersättning för den grekiska Dionysos-kulten eller som en symbolisk koppling till Israels möte med Gud ("På tredje dagen ...", 2 Moseboken 19:16), och också som ett föregripande av fastan där vinet får en djupare betydelse.

*Medan Maria, Jesu moder, anses som en andlig eller själslig mor till dem, som vill ledas av henne, förknippas Maria Magdalena av dem, som dyrkar henne, snarare med det jordiska livet.
Maria Magdalena (Maria från Magdala) var en kvinna, som följde Jesus. Av tradition tror många, att hon var en prostituerad, som med Jesu hjälp förändrade sitt liv. Men Jesus sa: "Hon har älskat mycket". Detta behöver inte nödvändigtvis innebära en massa sex, utan – åtminstone också – förmågan att älska människor (i största allmänhet), känna med och vara god mot dem. Hon älskade Jesus, det vill säga högaktade honom som man, och beundrade honom som spirituell (/andlig) ledare. Enligt den mystiska litteraturen (Jakob Lorber) renade hon sina känslor för Jesus allt mer i riktning mot en andlig kärlek. Så blev kärleken hennes väg till bättre förståelse av Jesus och Gud.
(Möjligtvis liknande Clara, den kvinna, som runt år 1100 älskade munken Franz från Assisi / St. Franciscus – vilken först avvisade henne, men som senare tog emot henne, när hennes kärlek hade omvandlats till en ren andlig kärlek. (Det finns en intressant film på tyska och engelska om detta.)
Det finns en särskild tradition, som gäller Maria Magdalena: Nämligen legenden om den "Heliga Graal": Josef från Arimatea och Maria Magdalena samt några andra av Jesu anhängare bar graalen – som ursprungligen var en skål, i vilken man hade fångat upp blod från Jesus – till södra Frankrike eller England. Några underverk tillskrivs denna graal. (Graalen är också en symbol för den gudomliga kärleken).
Det förekommer ytterligare några nyare spekulationer om Maria Magdalena, t ex idén om att hon hade ett barn med Jesus, som skulle ha varit utgångspunkten för en tidigare europeisk kungadynasti ( nämligen merovingarna). Ingen kan bevisa sådana spekulationer ur moderna, sensationellt upplagda böcker.

**) Koncepten "anima och animus" är inte en fråga om tro. Till exempel har många människor erfarenheten, vare sig de är kristna eller inte, att män och kvinnor har både "manliga" och "kvinnliga" sidor av sitt psyke, som åtminstone delvis stammar från pappan eller mamman som uppfostrade dem, och som de kan lära sig att integrera i sin personlighet. Termerna anima / animus, som används av djuppsykologer, kanske inte motsvarar den här verkligheten helt, dock är det deras sätt att närma sig det för att förstå det.

Fråga:
Kan jag förbättra mitt förhållande till det motsatta könet med Gud?

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

Synpunkter på sexualitet, sympati, inlevelse och kärlek.

Utvecklingen av kyrkliga tillkännagivanden om sexualitet liksom också avvikande uppfattningar inom och utanför kyrkliga kretsar förmedlar intrycket, att människor på detta område har extremt svårt, att över huvud taget komma underfund med, hur ett mänskligt eller Till och med " kristet" umgänge därmed kunde te sig. Yttre moraliska förbud har sedan sextiotalet förlorat mycket av sin verkan. Kyrkorna var inte heller förmögna, att ur traditionerna få fram den existerande etiskt meningsfulla kärnan, som då i relation till dagens samhälle kunde tänkas till sitt slut. Den som motreaktion mot undertryckt sexualitet uppståndna "Sexuella revolutionen" förde till en annan extrem ny ideologi med sexuella prestationstvång – slöseri med livsenergi – och ickebeaktande av längtan efter även själsligt-andligt ansvarsfulla relationer: Ständiga krascher, ända till arbetsoförmåga. Därför återstod också senast under åttiotalet många gånger endast resignation. Också då var det knappast möjligt, att få fram ett åtminstone delvis meningsfullt kärnmotiv för en ytterligare samhällsutveckling bortom denna extrem. Det kan ligga i möjligheten att kunna övervinna "äganderättstänkandet". Ur denna människornas brottande under flera århundraden låter sig destilleras, att bäggedera, ansvar och frihet även just i alla slags relationer mellan kvinnor och män utan ansatser till människornas fortsatta gemensamma vidareutveckling inte är möjliga att förverkliga eller att t o m harmoniskt förena med varandra. Enskilda partnerskap till exempel, där det till synes eller också faktiskt lyckades, tyder dock på, att det är möjligt att finna sådana ansatser.

Kristus talar i alla fall till människornas inre och deras möjlighet att bli hela, att bli fullkomnade, vilket är det enda, som kan utgöra grundvalen för verklig frihet. Han pläderar inte för ett ytterligare sönderfall av ändå redan mycket sönderfallna delområden hos människorna, alltså inte heller för någon extatisk utlevelse av allt, utan snarare för deras nyintegrering kring "hjärtats vishet".

Han är inte heller en företrädare för "saktvång", för yttre former och deras övervärdering eller till och med för missbruk av begreppen ansvar, trohet och ärlighet för att släta över avund, svartsjuka och habegär. För honom handlar det om den anda, utifrån vilken handlingen utförs.. Även i äktenskapet är för honom inte automatiskt allt i ordning, vilket många ser som olyckligt.

Att älska Gud och sin nästa som sig själv, dvs också sig själv, alltså den regel, med vilken Kristus avlöste Gamla Testamentets förbudslogik, beskriver till en början en generell hållning, som genomsyrar och förenar alla dessa tre områden. I detta sammanhang är så kärleken till nästan något annat än den blotta instinktiva omsorgen om släktingar o.s.v. – naturligtvis kan även släktingar inbegripas på ett friare sätt. På grund av denna människans roll som älskande hjälpande hand, var den än är lämplig, är också egenkärleken inte den egoistiska kärleken, utan en kärlek riktad mot sig själv – inklusive kroppen som verktyg –, vilket är till gagn också för andra resp. För Gud .

Kärlekens renaste form är villkorslös. Jämför till och med kärleken till "fienden", Matteus 5, 43-48 - vilket inte betyder, att man måste avstå från visdom.

I detta sammanhang torde det vara tydligt, att till exempel också ibland förekommande teser, som helt enkelt sätter likhetstecken mellan sexualitet och kärlek, eller försöker likställa kärlek till sig själv med självtillfredsställelse och fantasier, ligger världar ifrån denna Kristi ansats. Det som snarare visar en inre isolering av enstaka krafter, och som ställer upp bilder mellan människorna och de existerande andra, är nu en gång för alla en av människans många ofullkomligheter, av vilka något kan läras, men som aldrig kan vara ett mål.

För dagens européer kan något av en förvandling av sexualiteten upplevas särskilt s, när två människor för första gången kommer i andlig och själslig kontakt med varandra och därvid lär sig att umgås med antipatisk/sympatisk utstrålning – inte i första hand dessa, men även just dessa, måste beaktas, när det gäller att hitta meningsfulla kontakter även utåt. Först senare tillkommer den kroppsliga delen . Den hör inte automatiskt till varje vänskap eller varje möte. Hjärtats krafter kan då påtagligt medföra sexuell energi, och den behöver inte explosivt gå åt, som idag, kulturellt betingat, är vanligt. En kärleksfull sinnesstämning i grunden hör till.

Många andliga traditioner lär i stället för förträngning och ständig utlevelse en transformation av sexualiteten , som också kan vara mer än freudiansk "sublimerung". (...). De äldre orientala riktningarna hade bland annat den bristen, att de delvis redan här tar tag i sexualiteten, istället för att hela tiden låta hela människor mötas - vilket idag skulle kunna bespara tekniker, resp. I stället för att, som det åtminstone idag vore passande, "börja uppifrån", det vill säga börja med att lära känna varandra andligen och själsligen. Att de orientaliska riktningarnas synpunkt, att ett lugnt samliv – inte en på manliga eller kvinnliga orgasmer inriktad samvaro – långsamt kan bringa dessa områden i samklang med hela ens väsen, stämmer dock. Det fanns också i det kristna området ansatser i denna riktning, som idag tills vidare är försvunna och därför måste upparbetas på nytt. Detta framgår av kvarlåtenskapen efter många minnessångare och trubadurer .

Eftersom undermedvetna komplikationer kan förekomma, när det gäller sexualitet, knyts den i de mest skilda religioner som balansakt till partnerskapet, där man i fortsättningen också kan handha den gemensamt. Den som i sträng mening reserverar denna erfarenhet för äktenskapet, kan klara av detta, när vid föregående vänskap båda i tid och medvetet klarar ut, vad de vill och inte vill, och om de därvid stödjer varandra.

Denna gamla ansats, som Jesus accepterar, ända till den negativa karakteriseringen av en blick fylld av åtrå mot till exempel en annans partner, borde dock inte utesluta en högre källa till ett omedelbart hänfört möte mellan två främmande människor – vilken oftare än man vanligen kan anta är med i spelet, och t o m av de inblandade själva inte alltid uppfattas rätt: "När två eller tre personer samlas i mitt namn, är jag mitt ibland dem" (eller som i en annan korrekt översättning "i dem"). Detta kräver ingen förannonserad kyrklig församling, ingen särskild förberedelse, utan kan ske överallt, där "Kristi anda" sammanför två människor för något ändamål. Det kan vara svårt , när det rör sig om en man och en kvinna, speciellt när det finns en ömsesidig attraktion mellan dem, att upprätthålla ett alldeles klart medvetande som förutsättning, men det är en nödvändighet för världen. Därvid behöver det varken handla om bindningar eller om det sexuella, utan de berörda måste ärligt klara ut, vad saken gäller.

Redan Jesu jordeliv visade, att han möjligen var okonventionell. Det skulle kunna visa sig, att konventioner på sin höjd är nödvändiga så länge, som han "inte finns ibland dem".

En i sig förbättringsbar förutsättning för lämpliga sammanträffanden mellan människor är naturenligt ett studium av den egna individualiteten inklusive "aura" resp. utstrålning. Även som par förblir de då individer. En komplett upplösning av dem i par eftersträvas i alla fall inte av Kristus.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

Den "heliga ivern" (och synpunkter på känslor).

I Johannes 2, 13-25 skildras efter Bröllopet i Kanaan "Utdrivningen ur templet". Jesus fördriver i motsvarande iver månglarna och penningväxlarna handgripligen ur templet. Han vill här statuera ett iögonfallande exempel mot det världens hyckleri, som betecknar templet som Guds hus men själv inte har något annat i sinnet än att idka sitt snöda köpslående. Speciellt som förhållandena är sådana, att han inte heller kan vänta sig något ingripande från stadens eller det andliga ståndets ämbetsmäns sida, tar han som den ende, som känner ett personligt ansvar "i sin Faders Hus", själv tag i saken; det är en aktion av socialt motstånd utan att människor kommer till skada. "Att lyda Gud mer än människorna", är också annars hans ingalunda underdåniga hållning. Även när han säger: "Giv kejsaren det kejsaren tillhör" (och Gud, det Gud tillhör), kan ingen underdånig hållning utläsas därav, vilket ofta har försökts, utan snarare en strävan, att bespara lärjungarna meningslösa konflikter med irrelevanta samhälleliga makter. Religion och politik har sina egna lagar. Att tjäna sina medmänniskor och "att vilja det bästa för staden " är inte heller underdånigt.**

I detta sammanhang skulle man kunna fråga sig, hur människorna umgås med känsloreaktioner. Ty: Alla har inte sina känslor på samma höga nivå som Jesus, som alltid levde i "positiv fruktan inför Gud" och medkänsla med människorna och vars iver endast byggde på medvetet goda avsikter. Hos normala människor är till en början nästan alla känslor åtminstone sammanblandade med omedvetna retningsreaktionsmekanismer – som är individuellt olika och uppträder olika starkt, men som i sin grundstruktur är ganska lika. Att själv, utan att nöja sig med andras tolkningar, hela tiden sortera ut sådana mekanismer ur de egna reaktionerna, att betrakta dem, och slutligen behärska dem resp. överlämna dem till Gud, är en lång läroprocess.

Även om vi här har med psyket att göra, är vanliga psykologiska analys- och terapiförfaranden för Gud- och sanningssökare inte särskilt aktuella:
Där ensidiga tolkningsmodeller sitter kvar i bakhuvudet, som reducerar psykiska problem till sexualitet och prägling i barndomen, och där dessutom "skäl" för svaghet blir till status-quo istället för att som Erich Fromm betona människans förmåga till utveckling, kan psykologi rentav utgöra en hämsko på den andliga vägen.
Där psykologi, alltså "läran om själen", stimulerar iakttagandet av själsliga processer och där själen - vilket sällan förekommer - mera betraktas som en kemisk-elektrisk hjärnfunktion, kan ett studium av själen också vara en nyttig bro till förståelse. Den skulle utvecklas bättre, om den vore beredd att forska efter kunskaper resp. Påståenden från alternativa psykologiska riktningar. Det är till ringa nytta, att på vanligt sätt genast vilja bearbeta stora problemkomplex i sin helhet. Det vore effektivare, att först leta upp enstaka beståndsdelar i ett sådant komplex och därvid också medvetet skilja på, om det sig rör sig om en " bjälke i det egna ögat" eller om ett "grand i den andres" och vem som är ansvarig för det. Många kristna skolor skulle lägga en starkare betoning på det första, eftersom det är svårare, och man först måste lära sig att se sina egna problemfyllda handlingar, och då dessa snarare kan korrigeras av sig själva; i det hänseendet har den kyrkliga bikten vid sidan om den andliga aspekten också en terapeutisk verkan. I den praktiska psykologin skulle ofta andra perspektiv än offret stå i förgrunden. Slutligen kommer man att upptäcka, att trots allt båda sidor har fått mer eller mindre betydelse. Så skulle till exempel spirituella läror från öst betona sammanhanget mellan båda i livet som källa för "karma" / ödet.

När det handlar om att klara av följderna efter svåra dagshändelser, kunde också en av R. Steiners åter till ytan förda metoder hjälpa: en återblick på den gångna dagen, där man baklänges med början från kvällen ser tillbaka på dagens händelser till morgonen . Efter detta är det desto lättare att återkomma till nuet.

Man kan också skriva ner en "själens spegel" med egenskaper, som kan förbättras, och som är eftersträvansvärda och därefter gå igenom anteckningarna ofta, vilket är en beprövad praxis från mystikens område.

Framsteg inom det själsliga medför, att också ett samtal mellan t ex flera människor kan bli betydligt bättre. Många fördomar och förhastade värderingar avtar i samma omfattning som människan får insikt om sig själv och släpper onödig ballast. Den vikt, som Jesus lägger vid "Döm icke!" och "det som kommer ut ur munnen ", är inget ouppfyllbart moraliskt krav, utan en uppmaning till att börja med denna läroprocess. Detta förutsätter ofta, att man i stället för att träta, först bör dra sig undan i stillhet, och därefter lugnt tala ut med varandra. Se också i kapitlet "Öknens stillhet".

I detta sammanhang finns det europeiska utbildningsvägar, som kan inbegripa element som de inom yoga bekanta nerv- eller medvetandecentra-Chakren - under annat namn (antroposofi; Universellt Liv; bland annat). Dylika ansträngningar är inte automatiskt "ickekristna", som förmodades från kyrkligt håll, utan dessa centra i människan var redan kända för den kristne medeltidsteosofen (J. G. Gichtel) och accepteras numera som reala i varje människa förekommande energistrukturer , på samma sätt som kännedom om, att de särskilt från Kina bekanta akupunkturpunkterna inte automatiskt är "taoistiska" - ty dessa kan sedan länge påvisas med mätutrustningar och nyligen också histologiskt i människans vävnader.

**) Man måste skilja på "nitälskan" i denna bemärkelse från "nitälskan utan insikt" (Romarbrevet 10:1-3).

I ytterligare sammanhang, se även tilläggssidan "Etiska värdens grunder": Till 3:e delen.

Fråga:
Kan jag bearbeta mina känslor bättre med Guds hjälp?

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

Om Bergspredikan (Matteus 5, med synpunkter på förnuftet).

Om förvandlingen av värden i det gamla samhället (också i dagens) genom Bergspredikan har mycket skrivits. Jämför: Matteus 5 - 7,29. Somliga välkomnar den i sammanhang med samhälleliga aktiviteter. Andra förskönar detta som "trosetik" och föredrar den av dem så kallade "ansvarsetiken" med gammaltestamentliga hotelser om straff, militära åtgärder o.s.v. Några försöker helt enkelt att leva därefter. Långt utanför kristna domäner uppskattas Bergspredikan (till exempel av Gandhi).

Även utifrån medvetandeforskningens ståndpunkt kan man notera, att Bergspredikan riktar sig särskilt till människor, för vilka medvetande kan vara mer än mänsklig förståndsanalys och för vilka livet inte behöver upphöra vid den privata horisonten. De "andligen fattiga ", som alltså " är medvetna om, att de ingenting (eller lite) vet" och är öppna för den ständiga relativiseringen, att Gud vet mer än de själva, och att han i alla ämnen har mycket att lära dem, är "saliga", och "himmelriket tillhör dem". Denna hållning kan visa sig som ett ständigt mäktigt utvecklingssteg, mer än varje annan, av människor som "klok" ansedd inställning.

"De som lider" måste sällan uthärda endast sitt eget öde – utan måste delta i upparbetandet av sin del idet totala tillståndet - istället för att lättfärdigt lämna allt bakom sig. Några bär också en tung börda som berör hela deras personliga nätverk och till slut folkens och mänsklighetens öde. Istället för statsmän är det idag ofta gräsrotsrörelse,r och vem visar dem det nödvändiga deltagandet, vem ber för dem, i stället för att endast alltid be för de mäktiga, de berömda och ekonomiskt stora?

De "saktmodiga" är tydligast de frivilligt saktmodiga (alltså inte helt enkelt räddhågade). De "kommer att äga jorden", och det kan endast under deras styre vidmakthållas och utvecklas.

"De som hungrar och törstar efter rättfärdighet": – inte avundsjuka, utan uppriktigt sökande efter rättfärdighet för egen del och för andra öppnar åt människorna vägen "uppåt", tidigare eller senare inte utan svar, om än inte heller alltid som man föreställt sig det. "De barmhärtiga" bär frivilligt mycket tydligt sina medsyskon och medvarelser uppåt och bärs då också själva av Gud.

"De som är rena i sina hjärtan", och som sålunda har erkänt och avlagt sina andliga glasögon resp. fördomar, "kommer att få skåda Gud". Det är den vidare innebörden i uttrycket "Döm icke!".

"De fridfärdiga", också de som verkar för fred i betydelsen av Franz von Assisis fredsbön, låter också andra inse, att en andra kraft måste vara aktiv här, än de krafter, som annars bestämmer livets gång. Så "kallas de Guds söner (och döttrar)".

"De som förföljs på grund av rättvisa (/rättskaffenhet)" och de som "på grund av mig", det vill säga på grund av Jesus blir baktalade eller förföljda, saligprisas också, och så var också många gånger deras inre tillstånd, under det att deras yttre väsen led. Det betyder inte, att lidande skulle vara ett mål i sig.

Sin roll som "jordens salt" och som "jordens ljus" bör de omnämnda också utöva. Just i detta kapitel stöder sig Jesus också på "lagarna" och det Gamla Förbundets profeter. Han tar många gånger upp det som var rätt före hans tid, men gör det dock på ett nytt sätt fruktbart för en ny tid, där inte längre lagarna själva, utan deras källa kan stå i förgrunden, och där varje människa på nytt kan skapa sina egna inre livsprinciper.

Den som " traktar efter Guds rike", kommer att "tillfalla" allt annat. Även här är synligt, att nivån för förståndstänkande visserligen inte ska förstöras, utan öppnas, så att också det kan upptas, som spirar ur denna högre spirituella logik. Det är här dock inte tal om att vilja överge jordiska saktvång till förmån för att hänge sig åt speciella andliga medvetandetillstånd. Högre insikter bör tvärtom konfronteras totalt med det jordiska medvetandet och livet tills världen har förvandlats. Klarheten bibehålls eller uppstår först, där människan har ett förhållande till vissa frågor längs skalan ovetskap via spekulation, förmodande, teori, övertygelse fram till vetande och det är en viktig utvecklingsgrund. Det är alltså en skillnad till exempel i förhållande till den strävan efter lycksalighet, som kan återfinnas i några gamla andliga riktningar.

Detta högre tänkande i bergspredikan (se även nästa kapitel) är redan till sitt innehåll i första hand riktat till människor, som inte endast vill använda det till nyordning av sin individuella andliga verksamhet. Vägen riktar sig först och främst mot det individuella livet, där sedan sökandet efter en partner eller en "nästa" kan påbörjas, så som det skildrades i kapitlen "Dopet" och "Öknens stillhet". Sedan byggs på denna nivå särskilt manligt-kvinnliga relationer upp, och genast sträcks åter känselsprötet ut i riktning mot ytterligare själslig växelverkan mellan flera människor. Det har beskrivits i kapitlen "Bröllopet i Kanaan" och "...kärlek". Här i bergspredikan bygger man återigen på denna själsliga och etiska nivå och öppnar genast åter för den mer omfattande andliga inriktning, som skulle kunna bilda en gemenskap av människornas relationer. Det motsvarar urbildligt förhållandet från klang och intervall till treklanger till skalor - till helheten.

Inom teologin analyserades anknytningen till Gamla testamentets utsagor: t. ex. Psalm 1 och Jeremia 17:7f. Enligt 4 Moseboken 12:3 och Matteus 11:20 betraktades Jesus som den nye Mose. På grund av profetian i Sakarja 9:9f. "...hans herredöme skall nå från hav till hav" togs den världsomfattande betydelsen av det förkunnade Guds rike upp. Det gick inte att bortse från att han i sin bergspredikan flera gånger förvandlar Gamla testamentets lagar till något nytt: "...men jag säger eder...". Dvs han talar inte som de skriftlärde rabbinerna utan i medvetandet om att han fått ett uppdrag från Gud. Just denna profetiska och messianska egenskap var omstridd hos dem som hade sin grund i Gamla testamentet.

Till detta kommer på den tyska och den engelska sidan ett utdrag ur bergspredikan Matteus 5: Saligförklaringar och jordens salt.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

 Kristi förklaring på berget Tabor (Matteus 17).

Många av Jesu gärningar, från samtal med Nikodemus - Johannes 3 – via Bergspredikan till botandet av den blinde och utspisandet av de 5000 på berget, bildar i sin symbolik den yttre miljön för det, som sedan innerligen kommer till uttryck i "Kristi förklaring". Denna Kristi förklaring är besläktad med det orientala begreppet ’Den Stora Upplysningen’. Anden blir upplyst. Dock syftar detta hos Jesus och även hos människan, som inbegrips i en efterkonstruktion av dessa möjligheter, på en närmare kontakt med Gud, som här inte uppfattas som det allmänt absoluta, utan också som väsen.

Endast "positivt tänkande" kunde visserligen, om det användes icke-egoistiskt och icke-storhetsvansinnigt och utan teknisk manipulation, försätta tänkandet i ett tillstånd, som skulle vara mera besläktat med det, som kunde komma från Gud. Det kunde alltså skapa en öppning för ett sådant tänkande. Litteraturen i denna riktning saknar dock till stor del sådan omsorg, och därför kan det ofta också sluta i självbedrägeri.

En "Kristi förklaring" är det i alla fall inte ännu. I den infogas inte helt enkelt ett tillskott av positiva program som tillägg till människornas egna förvirrade blandning av egna andliga " program", så att det uppstår ett överskott på positiva program – en helt möjlig övning –. I stället blir allt utrett genom att gå tillbaka till de andliga ursprungen, befriade från förvrängningar och vilseförande värderingar. En högre gudomlig ordning i allt blir synlig. Om man ser på hur människornas mognad kan förlöpa även i denna riktning, framstår den som en fördjupning av de psykiska reningsprocesserna, så som de skildras i kapitlet "Den heliga ivern". Från insikternas grundläggande skikt genomlyses allt. Insikter består inte i tänkande, de kan dyka upp med eller utan tänkande, kan inte framtvingas och de skapar befrielse. Tankevärlden behöver här inte längre förträngas, så som några andra tankeriktningar försökte.

Tänkandet befrias från instinktartade reaktionsmönster, och det kontrollerbara analytiska och syntetiska tänkandet blir lättare ett verktyg för det överordnade förnuftsmässiga medvetandet. Differentieringen i tänkandet fortskrider - utan att därvid bli obestämd ("ljum"). Här förstår man sedan också till exempel, vad exakt är lämpligt under olika omständigheter .

Hos Kristus själv kan man utgå ifrån, att han inte behövde undanröja alla dessa oklarheter, som skilde den vanliga människan från denna nivå. Trots allt fanns det också för honom en allt större klarhet. Senare bad han i den s. k. högprästerliga bönen om den klarhet, som han hade hos Gud före skapelsen. (Johannes 17).

Några teologer tolkar Petrus förklaring och Kristusbekännelse mot bakgrunden av den judiska försoningsdagen som pågick samtidigt och den följande lövhyddehögtiden. (På försoningsdagen uttalade prästen för enda gången på året Guds namn i Det allra heligaste av templet.) Andra såg en koppling till Moses uppstigande på berget Sinai (2 Moseboken 24:16).

Till detta kommer på den tyska och den engelska sidan ett utdrag ur Matteus evangeliet Kapitel 17, 1-13: Jesu transfiguration.

Fråga:
Kan jag ändra mina tankar i en förnuftig riktning med hjälp av Gud?

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

Frågan om "Jesu underverk".

Jesus utförde inte sina gärningar för att tillfredsställa många människors sensationsbegär och absolut inte för att genom yttre händelser tvinga människor till tro. Hela hans väg är kännetecknad av den inre klarheten om, vad han hade att göra - alltså inte "på grund av den eller den omständigheten, för att uppnå en eller annan effekt ".
Helbrägdagörelser var ofta "tecken", gärningar i smått, som stod för något större, mera grundläggande. Vid botandet av den blindfödde på sabbaten svarade Jesus, att orsaken inte bestod i synder, "utan för att Guds verk skulle uppenbaras genom honom". Jämför: Johannes 5, 6-9; Johannes 6; Johannes 9, 3 bland annat. Se i Del 3, kapitlet "Jesus och botandet".

Här är säkerligen en omskakning av gamla tankemönster och en eftertanke över den djupare innebörden i sådana gärningar en önskvärd biverkan. Att det finns människor, som härtill behöver möjligheten att betrakta, räkna, mäta och väga, erkänner Jesus i Thomas’ fall, som kan betraktas som typisk " naturvetenskapare" bland lärjungarna (...). (S. i del 3, kapitlet "Naturvetenskap och Gudstro") Jesus ville inte tvinga någon, vilket hade fått karaktären av domstol och inte heller kan man finna någon avsikt, att provocera någon, som inte var mogen för att ta ett beslut, till ett avståndstagande.
Ä
ven "Tomasevangeliet" är värt att läsas, en apokryf och noggrann samling av Jesu uttalanden, oberoende av om de skrevs av Thomas själv eller inte. Denna text var också erkänd av andliga kristna i Egypten och på andra håll.

På motsvarande sätt utgjorde Jesu "underverk" inte heller tyngdpunkten i hans gärning. Ofta utförde han dem också endast, för att hjälpa, då han hade blivit ombedd att hjälpa och utan att människoskaror hade församlats, och han "befallde" människorna att inte berätta något.

När emellertid idag teologer bland annat ur Bultmanns skola för "avmytologiseringsteologi" fortfarande utgår ifrån, att de helt kan bortförklara undren eller förklara dem som symboliska beskrivningar, måste man konstatera, att de anpassar sig till artonhundratalets mekanistiska världs- och människobild, och att de över huvud taget inte har noterat nyare vetenskapliga strömningar. Ty dessa nyare riktningar inom kvantfysiken, som biologin och biofysiken, som naturmedicinsk och parapsykologisk forskning, som astrofysik, o.s.v. är sedan länge så långt framskridna, att åtminstone åskådningshjälp kan påträffas i dem, och som röjer "det otänkbara" i de bibliska händelserna ur vägen. Detta behöver inte innebära ett letande efter ett "Gudsbevis", för vilket andra sfärer än den naturvetenskapliga har ansvaret.

Endast ett förblir rätt hos denna teologiska riktning, nämligen att den inte kräver vetenskaplig objektivitet som förutsättning för tro.

Den gamla upplysningens ensidigheters tid är förbi. Det har här också blivit möjligt för vetenskapliga andar att tro, utan att bli schizofrena. I en tid, där människorna utan vidare tror på ur parapsykologin bekanta fakta, som enskilda begåvningars förmåga att på avstånd böja skedar – trots allsköns bedrägeri återstår tillräckligt mycket som är omöjligt att betvivla. Det vore då helt enkelt absurt, att frånkänna den mycket större Jesus Kristus sådana möjligheter. Jesus handlade utifrån en helt annan sinnesförfattning, än ur nöjet att böja skedar, men idag är det ur de mest olika erfarenheter näraliggande, att Jesus faktiskt kunde betvinga alla naturkrafter - och att det just för idag är väl så viktigt, att se detta fenomen med öppna ögon för att fullständiga vår människobild av idag, för ett helhetligt, resp. kristet botande o.s.v. En sådan andlig syn från Jesu sida står inte i motsats till varseblivning av "människosonen" Jesus, som ville ge den enskilde och dennes sociala relationer resp. församlingen ett yttre exempel. Många gånger leder först acceptansen av en sådan skenmotsats till ett avvisande av "undren", eftersom vederbörande sedan godvilligt menar, att de vilseförande tendenserna, som leder bort från en mänsklig och socialkritisk kristendom, måste avvisas. I verkligheten torde först båda sammantagna ge en någorlunda sann bild av Jesu verkliga radikalitet och hans förbundenhet med skaparens vilja och därför också kraft.

(...) Energin är här inte en väsenslös kraft, den är samtidigt en verkan av Kristi väsen. Till exempel betraktas många gånger i den orientala yogan energin som ett isolerat fenomen. Även idag förekommer det helbrägdagörelser, som i ursprunglig mening kommer till stånd genom bön och i relation till det med Kristus förbundna innersta hos människorna, som önskar helning och fullkomlighet åt människor, som enligt Kristus då också "kan åstadkomma något större" än han själv.
Det andliga helandet i sig och det därmed förbundna själsligt-andliga framsteget förblir visserligen inte en nåd, som går att framtvinga hur mycket än människan försöker bereda väg för den.

Om "Den Helige Andes gåvor", som gåvan att hela, "tala i tungor" och profetiska gåvor se 1. Kor. 12, 7-11; Apostlagärningarna 2, 17-20; och kapitlet "Pingsten" i denna skrift.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

Lasarus' uppväckelse.

Hittills har människans väsens alla olika skikt, med vilka gamla mysterieskolor kämpat i tusentals år, på nytt tagits upp och behandlats av Kristus. Så kan det "övermedvetna" inre även hos människorna träda fram jämsides med det kroppsliga, själsliga och mentala livet. Därvid utvecklas förmågan att medvetet klara ut, integrera och utvidga det undermedvetnas å andra sidan allt djupare och äldre skikt.

Från det andligt-själsliga ända till den fysiska livsviljans sista krafter gick till exempel vägen i de gammalegyptiska mysterierna.

Vid Lasarus’ uppväckelse - Johannes 10:39-11* - låter sig en ytterligare fördjupning anas. Först liknar flera till synes oväsentliga detaljer på ett iögonfallande sätt det tidigare nämnda egyptiska vetandet. Detta innehåller en erfarenhet, där människan tillbringade tre dagar i ett tillstånd, som den moderna parapsykologin känner till som "Out-Of-Body-Experience", alltså som utomkroppslig erfarenhet, liksom i en flygdröm, men dock medveten. Kroppen låg där till synes död. Människan hade så den inre vissheten, att hon som själsligt-andligt väsen skulle existera vidare efter döden. Man måste vara uppmärksam på, att enligt "hierofanterna", måste ’probanden’ vakna till jordiskt medvetande senast efter 3 dagar, annars skulle ett uppvaknande inte längre vara möjligt och kroppssubstansen skulle ha börjat ruttna. Precis detta berättas om Lasarus: Efter fyra dagar "stank han redan". Djupare, ända in i den fysiska substansen måste så den kraft verka, som "hämtade honom tillbaka". Genom det bibliska skeendet löper en tendens som visar att ett kristet förhållningssätt också och kanske särskilt när det gäller det materiella och i praktiska gärningar är möjligt att förstå - en tendens, som först i vår tid åter på nytt kan gripas tag i, efter det att tidigare århundradens mystik till exempel först och främst genomträngde de andligt-själsliga skikten på ett klargörande sätt.

Hos alla religioner torde lärorna om livet efter döden snarare härröra från erfarenheter som att befinna sig utanför kroppen än från filosofiska spekulationer, vilka inte i någon högre grad motsvarade medvetandenivån hos människorna under forntid, förhistorisk tid och antiken. En mera passande skildring finner man hos Jean Gebser ", ursprung och nutid". Han skiljer en arkaisk, en magisk och en mytisk medvetandenivå från den, som finns i abstrakt tänkande och ett integralt medvetande. Om brytningarna mellan dessa nivåer måste finnas, är en annan fråga. I alla fall kan de idag bearbetas. Även R. Steiner betonar det ojämförbara hos äldre medvetandetyper. Endast vissa likheter därmed kan man finna hos olika åldersgrupper av dagens uppväxande människor.

Jämförelsen med antika invigningsriter ska för övrigt inte innebära, att Lasarus’ uppväckelse skulle varit en mellan de inblandade till det yttre överenskommen rituell handling som i Egypten. Jesus löste många gånger sina handlingar i livet med utgångspunkt från kultföreskrifter, bundna till tid (till exempel sabbaten), rum (till exempel i templet) eller situation. Först ur denna frihet utnyttjade han då och då sådana omständigheter på ett positivt sätt, t ex pesahfester, tempel-.... I så måtto kan han idag vara en förebild vid umgänget med många trender, till exempel acceptansen av astrologiska synpunkter, "kraftcentra", sedvänjor. (Se även böcker av Marko Pogacnik : "Vägar till jordens helande", "Jordiska system och Kristi kraft ")

I samband med Lasarus’ uppväckelse blir också Jesus och kretsen som bildas runt honom utåt tydligare i sin helhet. Jesu utvidgade medvetande visar sig också däri, att det omfattar kretsen av lärjungar och på så sätt nu också befruktar den omgivande sociala miljön. En likartad medvetandeutvidgning kan också idag uppstå för människor i Jesu efterföljd , när deras gruppaktiviteter sprids till omvärlden.

Nu följer passionens väg. Översteprästen upprättar med sina ord en förbindelse mellan det som ska ske med Jesus och med folkets öde (Johannes 11). Ur sin profetiska synpunkt uppfattar han helt korrekt, att Kristus kommer att dö för alla. Men han feltolkar, att Jesus skulle skada folket, om han förblev i livet. Det kräver ett medvetande, som utöver tänkandet samtidigt kan uppfatta processer och sammanhang, en förmåga som mestadels först måste förvärvas. Den är inte identisk med instinktivt uppdykande bilder. De djupast liggande orsakerna kan blottläggas, upplösas och skapas. Inga negativa eller andra tankar avlagras längre halvt medvetet, de kan inte längre klumpa ihop sig till problemstrukturer, som verkar ända ner i djupare, till och med i kroppsliga skikt . Även retroaktivt löses denna problematik långsamt upp, när människan också följer dessa lagar. Vägen till en fri, skapande framtid öppnas.

Till detta kommer på den tyska och den engelska sidan ett utdrag ur Johannesevangeliet 11: Lasarus' uppväckelse.

Kyrkofadern Klemens av Alexandria var fortfarande i besittning av en utvidgad, "hemlig" version av Markusevangeliet. Den var enligt Klemens "ett mera andligt evangelium för användning av dem, som stod mitt i fullkomnandet", och som tjänade dessas "framsteg i att vinna insikt". Här fanns ställen i nedteckningar av Markus och Petrus, som berättar om Lasarus’ uppväckelse, medan detta hade utelämnats i de evangelier, som kommit till allmän användning. Endast Johannes och hans lärjungar tog öppet upp sådana händelser i ett evangelium. Klemens betecknar Kristus som "Mystagog" resp. "Hierofant", det vill säga den, som - till skillnad från den gamla "mysteriekulten" - införde resp. invigde människor i de nya mysterierna (trons hemligheter). (Jämför: Prof. Morton Smith, "The Secret Gospel..."; som emellertid ledde till diskutabla slutsatser.).

Fråga:
Kan jag förutse att Gud hjälper till att överbrygga motsättningar mellan liv och död liksom mellan medvetande och sömn ?

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

"Fåren".

En tid innan fottvagningen tilltalas de med Kristus förbundna som "får" - Johannes 10, 11-18, liksom också Kristus på ett annat ställe själv tilltalas med "lamm". Här betonas lärjungarnas existerande resp. åter förvärvade öppenhet – speciellt för det, som utgår från Kristus, liksom också samma relation mellan Kristus och Gud. Även om hon redan nu är mycket mogen, kan människan nu på en viss nivå på nytt känna sig som oskrivet blad, som ett barn. Verkliga framsteg leder – även om stolthet alltid måste upparbetas – snarare till anspråkslöshet. Insikten om, att alla människor har en visserligen betydande, men till slut ändå liten roll gentemot Gud, ökar. Man kan även tala om "ödmjukhet" här. Detta dock med en fri och andlig innebörd och inte i betydelsen krypande beteende gentemot jordiska auktoriteter, ett missförstånd som ofta förekom. Inte av en slump säger Kristus i samma kapitel: "Jag är porten". För den som öppnar sitt väsen resp. sitt hjärta för Kristus är också han öppen som en port, som för till Gud, en förutsättning för allt som därefter följer.

"Fåren" ställs också upp mitt emot "getterna" (t ex i Matt 25: 32 - 33).

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

Kristus och "fottvagningen" och smörjelsen genom Maria från Betania.

De återstående evangelieberättelserna uppvisar allt oftare symboliska händelser, där mer ingående beledsagande lärdomar saknas. Senast här kan vi lägga de tillrättalagda kommersiella "Allt-om-Jesus-reportage" åt sidan, vid vars slut vi fortfarande inte vet något. Visserligen kan också här flera yttre kunskaper göra det lättare, men det avgörande kan här över huvud taget endast åstadkommas genom ett meditativt betraktande. Detta kan emellertid för andra endast utgöra en stimulans för egna insiktssträvanden, och ingen präst eller historiker kan befria oss från dessa.

Fottvagningen omskrivs i bibeltexten - Johannes 13, 1-20 - som rening. Eftersom sådana "esoteriska" ställen senare i alla fall knappast förstods, fick de åtminstone stå kvar ocensurerade. Vederbörande är "helt ren", det handlar alltså inte om fötterna, utan om deras symboliska innebörd hos människan i sin helhet. I de mest olika kulturer var detta tänkande på samma sätt vanligt: Samma funktioner kan återfinnas i den mänskliga organismen, alltså i mikro- eller mesokosmos och i den yttre naturen, alltså makrokosmos. Fötterna är vända mot det jordiska, deras rörelse följer viljan. Om människan till det yttre "går" den ena eller den andra vägen, kräver ett beslut av medveten vilja. En rening av denna vilja och dess motsägelsefulla kaprioler visar sig vara innehållet i fottvagningen. Jämför också, att Jesus i Matteus 25, 31ff. värdesätter den goda gärningen högre än bekännelser från kristna läppar .

Visserligen utgör denna liksom alla därefter följande tilldragelser ingen enkel upprepning av de under föregående år givna impulserna till rening av människans olika väsensområden. Allt står under det nya förtecknet som innebär, att Jesus inom sig vet, att "hans tid var kommen" och att hans lärjungar skulle bli mogna nog att på egen hand föra det "där vissa" vidare i allt vidare kretsar. Inte längre bara deras personliga kvaliteter, här deras goda vilja, under överinseende av deras inre jag är målet, vilket det varit fram till denna punkt. I stället kan detta högre icke egoistiska jag - nu förenat med "personen", nu själv desto mer bli ett med denne "Kristus, som tagit sin gestalt i oss ", som "jagenas jag. ".

Denna erfarenhet kan naturligtvis omskrivas så, att en inre efterföljd av denna handling kan medföra en sådan renhet, att allt nu kan styras mera direkt från den innersta källan rakt genom alla väsensskikt. Men först kommer viljan. Kännandet och insikten fulländas först i det vidare skeendet så, att människan närmare kan förklara sina impulsers varför. Även Gud följer i oss den ordningsföljd, som den ser ut på en djupare nivå under barnens uppväxt. Det betyder inte, att detta nya avsnitt i utvecklingen till exempel förlöpte "huvudlöst". Den mänskliga utvecklingen av etiskt kännande och klar insikt har redan tidigare tydligt berörts. Endast ett ytterligare fullkomnande av den i Kristi betydelse återstår, som viljans område redan innehåller den.

En annan sorts upplevelse av dessa faser, som är svåra att beskriva, kan se dessa i förhållande till uppmärksammandet av det egna medvetandet, resp. blicken, med vilken "ängeln" resp. det högre jaget kunde betrakta livet. Det ( änglalika) högre jaget kan nu visa sig i högre grad förenat med Kristus och genomgår också en förvandling. Änglaupplevelser är idag mycket vanliga i delar av de nya andliga rörelserna. Medan kristna trots Bibeln fortfarande många gånger betvivlar, att något sådant över huvud taget finns, för att inte nämna hur det verkligen förhåller sig med det folkliga talets "egen ängel" resp. "skyddsängel", och hur en sådan förbindelse kunde se ut. Kristus står dock för människans formade, individuella väsen och för bibehållandet av människolivets landvinningar, när man öppnar sig för "änglarnas" opersonliga kraftfält. För Kristus är även en människa, som har en sådan erfarenhet, inte på långt när fullkomnad. De första inblickarna om det lät han lärjungarna få redan i Johannes 1. Många andligt orienterade menar, det att över huvud taget endast handlar om änglaupplevelsen, och att man därefter kan dra sig tillbaka från det jordiska. Emellertid förutsätter ett forskande på dessa områden stor, redan förvärvad stabilitet, om det hela inte skall sluta i illusionernas labyrint. Dessutom börjar säkerligen i och med denna fas verkligen en möjlighet till ett mera omfattande andens genomträngande av det jordiska. Som stöd för detta kan här nämnas, att till exempel R. Steiner som andlig forskare tillskriver människans evolution på jorden ännu en lång tidsålder, liksom också mången annan tankeriktning gör. Att även andra förfaringssätt , som hypnotiskt-spiritistiska "andebesvärjelser" över huvud taget inte har något att göra med den här avsedda arketypiska grundläggande erfarenheten av änglar, behöver väl inte ytterligare framhållas här. Det finns dock vid det här laget många ansträngningar hos människor, att i sitt dagliga liv ha kontakt med änglar, vilka måste tas på fullt allvar.

Vid fottvagningen har man hittills knappast lagt märke till, att det där stället - till exempel Johannes 12 – står i ett inre sammanhang med situationen, där Maria från Betania symboliskt smörjer Jesus och torkar hans fötter med sitt hår. Står hon här helt enkelt för egen del som människa eller står hon här också för Guds kvinnliga aspekter, vilka på andra ställen kunde tillskrivas Maria, Jesu moder och Maria från Magdala – sannolikt inte identisk med Maria från Betania? Varför föregår detta den bekanta fottvagningen? För de – förvisso motsägelsefulla – ansatser till feministisk erfarenhetsteologi finns det säkerligen också ännu icke upptäckta eller endast delvis upptäckta skatter. Katolska kyrkans "sista smörjelse" kan till exempel också uppfattas som en efterklang till detta skeende.

Vidare är värt att lägga märke till, att fottvagningen inte utgör en enstaka handling genom Jesus personligen, utan att också lärjungarna sinsemellan uppmuntras, att tvätta varandras fötter, på liknande sätt som Nattvarden helt enkelt läggs i den uppstående gemenskapens händer – i betydelsen ett allas prästerskap. Den vid fottvagningen förfinade viljan resp. livsviljan utvidgas till att gå utöver ens eget väsen och över till omgivningen, först på den andre, som tvättar ens fötter, sedan också på medansvaret för andra och lärjungarna i sin helhet.

Fottvagningen kan också förstås som att tjäna andra. Endast med denna fottvagning har de "del i honom", som Jesus kallar det. Det understryker detta stegs i många avseenden omfattande innebörd. Först tas det område upp, som unga människor kallar så här: Han/hon "går med mig" Dock handlar det sedan inte längre om, " att ha en relation ", utan att vara "i (en levande) relation ". Endast som "steg framåt" är fottvagningen möjlig att förstå. Det kommer mindre an på, hur denna handling gestaltas till det yttre. Att som i alkemistisk praxis utnyttja yttre gärningar som åskadningsmaterial också för inre hållningar och processer hos människor, kan vara meningsfullt, men endast med en därtill hörande inre hållning. Även en tänkbar ytterst riktig inställning hos en verkande präst skulle inte räcka, den behövs hos de drabbade själva, ty det är dem det handlar om. Detta gäller också för Nattvarden – om de mest olika av dessa aspekter strider teologerna. De kan på ett sätt t o m var och en ha rätt, men denna aspekt av den medvetna förvandlingen hos de drabbade själva som saken vid ett närmare betraktande egentligen gäller, har varken de katolska eller de evangeliska kyrkorna tillräckligt värdesatt.

Om det vid enklare läror handlade om till exempel 5000 människor och senare 500 eller 70, som kunde följa exemplet, så deltog vid fottvagningen först endast de elva lärjungarna, som hade lärt sig mycket av Jesus och var så förberedda, att de kunde ta vara på möjligheten. Judas kunde eventuellt ännu inte göra det. Även Jesus lämnar inte ut alla lärdomar genast till alla, utan gör det stegvis. Det är dock möjligt, att enskilda också gör framsteg, när deras djupare begrundande genast riktar in sig på dessa lärdomar, händelser i riktning mot korsfästelsen . Detta försökte de kristna Rosenkreuzarna. Fottvagning, gissling, törnekröning, korsfästelse och gravsättning, uppståndelse och himlafärd kom att kallas "kristna invigningar". Överförda till en nyare tids djupare omsättning av dessa idéer uppstod också de sju dagarnas drömbilder i" Kristian Rosenkreutz kymiska bröllop", publicerat 1616, maskerat som satir av den luthersk e teologen J. V.. Andreae.

Ett sådant steg är säkerligen mestadels inte avslutat i och med den första upplevelsen i yttre mening, i meditationen eller i drömmen. I många trosriktningar kan människornas jag utvidgas med all sin begåvning, andra steg kan sedan följa, överlappa med andra föregående steg, men i sig och i viss mening avrundade blir sådana nya kvaliteter först, när det föregående, på vilket de bygger, blivit avrundat.

Efter smörjelsen i Betania följer i Johannes 12 Jesu intåg som Messias i Jerusalem. Efter fottvagningen lämnas till exempel i arv till eftervärlden i Johannes 13-17 tillkännagivandet av Judas Iskariots förräderi, avskedstalen och Jesu högprästerliga bön.

Teologer har i fottvagningen ofta sett en symbolisk handling som pekar fram mot korsfästelsen som närmar sig; eller som ett exempel på hur Guds renande kärlek tjänar. Den sades emellertid också ha en direktverkande effekt.

Därtill kommer på den tyska och den engelska sidan ett utdrag ur Johannesevangeliet 13,3-15: Fottvagningen.

Fråga:
Kan jag få be* Gud om – om det inte redan skett – att min goda vilja i förhållande till andra människor blir en självklarhet för mig – även om det är påfrestande?
 *Senare – i stället för be ( bedja) - tro, dvs.att vara övertygad om. Ännu senare att erfara Guds kraft (nåd).

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

Nattvarden, intåget som Messias, tillfångatagandet och gisslingen.

Jesus hade, firad som utlovad Messias, intågat i Jerusalem - Johannes 12, 12-19. Det förhärdade prästerskapet förstod, hur de effektivt skulle trycka på människornas "psykiska knappar" och på så sätt vrida massans sinnesstämning i delvis negativ riktning. Individer, som själva beaktar det negativa och det likgiltiga och använder detta för förändring kan först få den stabilitet och gudsförbundenhet, med vilken de inte längre skulle vara så manipulerbara genom massuggestion – och yttre negativa krafter, vars realitet man även i flera fall försökt belägga i företeelser under nittonhundratalet.

Vid tillfångatagandet i Johannes 18 – det kastar till en början bokstavligen omkull soldaterna – visar Kristus, att han inte står under deras kontroll. Ändå låter han därefter villigt allt ske med sig.

Jesu "gissling" - Johannes 19, 1 - träffar hans rygg. Människans centrala område, hennes känsloliv, hennes kraft att övervinna lidande på känslornas område är kvaliteter, som kan dyka upp vid meditativ förståelse och är inte något slags passivt uppgivet lidande. Ändå berättar alla kristna mystiker, som frivilligt eller ofrivilligt i efterhand upplevde det i sitt inre, om smärta. Kristus flyr alltså inte heller räddhågat från detta, vilket säkert hade varit möjligt för honom – som liksom en indisk mästare Pratjahara behärskar tillbakadragandet av sinnena. Snarare kan man också här känna en vidgning av medvetandet om andras lidande.

Här kan nämnas, att det inte var hela sanningen, när, som nämnts, Jesu gissling gjordes till symbol för ett visst "invigningssteg", alltså ett utvecklingssteg hos dagens människor på vägen till större fullkomning. Det egentliga steget tas av Jesus redan vid den på smörjelsen i Betania följande nattvarden (Matteus 26, 26 - 29). Denna nattvard är en bättre symbol för det, som Jesus ger till det lidande människosläktet. Brödet står framför allt för substansen Jesu Kristi (resp Hans själ), dvs "ordet". Vinet står för Kristi gudomliga ande, som gör ordet levande för altruistisk verksamhet. Den katolska kyrkan betonade förvandlingen av brödets och vinets substans till Kristi kött och blod. De evangeliska kyrkorna betonade firandet till Kristi åminnelse. Båda har i det avseendet visserligen rätt - redan vid vanligt "vigvatten" har vetenskapliga undersökningar visat på en förändring av vattenmolekylernas vinkel. Men den egentligen viktiga punkten är förvandlingen hos den deltagande själv, i det att denne koncentrerat ställer in sig på att bli förvandlad av det, som utgår från det förvandlade och från Kristi förvandlande "kött och blod". Därför är brödet och vinet samtidigt ett åskådningsexempel. Några försökte till och med att rent andligt, utan bröd och vin, ställa in sig på det förvandlade och sig förvandlande "Kristi kött och blod" - och fick känna på effekten. Detta är dock minst sagt svårare. Och - om någon skulle vilja genomföra en välsignad måltid, utan kravet på ett kyrkligt "sakrament", skulle detta snarare kallas "agapemåltid" - "kärleksmåltid".
Gisslingen kan förstås som en slags yttre, ovetande makters karikatyriska svar på det, som egentligen försiggick och måste därför inte stå så mycket i centrum av livet efter detta. Detta gäller också för den efterföljande törnekröningen. Den ibland något ensidiga betoningen av lidandet i den gamla kristna esoteriken förhåller sig till sådana nyare insikter ungefär som Johannes Döparens äldre framställning av Jesu och hans lärjungars sätt att undervisa. Människan är fri att välja, vilken av dessa vägar hon i första hand vill följa.

Inom teologin diskuterade man också om nattvarden representerade en egen form av den judiska påskmåltiden eller om Jesus, som här själv framställde sig som ett verkligt offerlamm, bytte ut den gamla högtiden. Guds nya förbund med människorna (Nya Testamentet) genom Jesus (Lukas 22:20) ansågs kopplat till 2 Moseboken 24:8; Jeremia 31:31-33; Jesaja 53:12. I brödet sågs i första hand Jesus lekamen, i blodet den fullständiga frälsande hängivelsen. Andra har tvivlat på traditionens ursprung (de så kallade instiftelseorden) – vilket med hänsyn till att de tillhör de tidigaste skrifterna inte precis ligger nära till hands.

Därtill kommer på den tyska och den engelska sidan ett citat ur Matteus 26,26-29 till nattvarden (Den heliga Nattvarden, eukaristi/tacksägelsen).

Frage:
Kan jag få be* Gud – om jag ännu inte upplevt detta – om en förmåga till kärleksfullt samarbete med andra – även om detta kräver andliga anpassningar?

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

Törnekröningen och avskedstalen.

Eftersom gisslingen hos romarna var ett brukligt lägsta straff, träder här tolkningen av detta begrepp i betydelsen förkristna mysteriekulter i bakgrunden. Törnekröningen - Johannes 19, 2-3, ett därpå följande begrepp från dessa mysterier, är däremot inte en i den normala romerska repertoaren ingående beståndsdel. Säkerligen är den möjlig att se som ironi: Törnen istället för guld. Ändå återstår frågan, hur det kommer sig, att soldaterna så exakt knyter an till mysterietraditionen, även om det kanske inte stod klart för dem i det ögonblicket. Även om de må ha varit medvetna om den yttre likheten – många romerska soldater var anhängare av sådana kulter –, hade de förvisso inte kunna reducera Kristus på det för dem bekanta upplevelsesättet.

Medan den gyllene kronan hade varit en symbol för världslig makt – inte nödvändigtvis i negativ mening –, var törnekronan hos Kristus en symbol för ett slags mästerskap, som i världens ögon inte hade något värde. Därvid stack törnena in i hans huvud. Även här gäller det inte endast smärta , utan en kraft, som övervinner all tankarnas misströstan, vilken Kristus i detta sammanhang inte visar någon antydan om. De hittas endast i detta ögonblick, innan han slutgiltigt bestämt sig för att inte låta "kalken" gå sig förbi. Med gissling och törnekröning finner vi något antytt, som i detta sammanhang utgör en fortsättning på fottvagningen. Också kännandet och insikten framstår – trotsande allt motstånd – snarare som "helgade".

De nämnda ständiga tendenserna i händelseförloppet att växa utöver sig själv har som kraft också ett samband med nya rörelser som fredsrörelse, miljörörelse, andliga strävanden, som vill "kurera jorden ".

Liksom redan vid "gisslingen" handlar det också vid "törnekröningen" om en reaktion, om en dålig kopia av det som redan tidigare egentligen hade framgått. Den egentliga punkt, varifrån, positivt sett, denna andliga öppning att växa utöver sig själv kommer till uttryck, ligger i Jesu "avskedstal", till exempel Johannes 13,31 - 17 och i sammanträffandena med Pilatus, till exempel Johannes 19,5* (*"Se människan", som i meditation kan visa sig som en föraning av Jesus Kristus som urbild för en förlöst människa) Inte endast fottvagningen och nattvarden som sådana, också Jesu ord var samtidigt gärningar.

Det kunde på motsvarande sätt vara meningsfullt för dessa insikter att, när man idag talar om "kristna invigningar eller utvecklingssteg", i större omfattning ta hänsyn till de positiva grundvalarna.

**) I religionshistorien förekom faktiskt en narr eller narrkonung som i någons ställe fick ta emot folkets vrede. I Gamla testamentet fanns det en syndabock som skulle sona folkets synder (3 Moseboken 16:15). I båda fallen fungerade det snarast som en symbolisk ritual. Därför har den traditionella teologin bemödat sig om att visa att Jesus var den förste som verkligen genomförde en effektiv offergärning för alla. Många kritiska teologer påstod att man på grund av dessa likheter med gamla offerkulter helt enkelt kan ifrågasätta offertanken. Det kan ha varit obetänksamt – men som framgår ovan finns det andra aspekter på händelsen än att offra sig. Det gäller också för vad.

Fråga:
Kan jag få be* Gud – om jag ännu inte är medveten om det – om ett klokt umgänge med grupper som jag tillhör – även om detta kräver att jag arbetar hårt med mina gamla tankemönster?

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

Korsfästelse och gravsättning.

Sätten att betrakta Jesu korsfästelse och död är ännu mer varierande än andra steg i hans utveckling. Det beror å ena sidan på den betydelse man från kyrkligt håll givit dem, å andra sidan på att uttolkarna ville inordna allt i sina respektive världsåskådningssystem, till exempel Johannes 19, 12-37.

Sålunda var gnosticistiska strävanden i utkanten av den tidiga kristendomen visserligen beredda att befatta sig med Kristus. Med sin gammalgrekiska bakgrund kunde de dock inte föreställa sig, att en så stor ljusgestalt kunde vara av kvinna född och dessutom död. Alltså måste han göra sig synlig som ängel, resp. som senare tillskrevs många orientala mästare , som skenkropp, som sedan inte heller var dödlig, utan helt enkelt åter upplöstes. Eftersom i deras lära den jordiska världen och materien gällde som för evigt ond, var det dem också fjärran att anta, att en sådan gestalt genomlöper alla steg av det jordiska livet eller till och med tränga igenom det med sitt ljus. Begreppet "gnosticistisk" används här till skillnad från det apostoliska Gnosis, en distinktion som till och med sektkritikern F. W. Haack lät gälla. Dock fanns det de mest olika övergångar i dylika läror. Exempelvis godkänner det gnostiska "Sanningsevangeliet", att Jesus spikades fast vid korset.

Människor med mera materiella eller avvisande inställningar spred inte endast legender om att Jesus skulle vara en oäkta son till en romersk soldat, vilket enligt dåtida moralföreställningar var något maximalt diskvalificerande. Det spekulerades också i att Jesus inte skulle ha dött, utan ha vårdats resp. tillfrisknat. Fram till våra dagar görs liknande försök, till exempel att tillskriva den bibliske Jesus den grav som lär ska tillhöra en viss Jesus i Kaschmir. Även minst ytterligare en annan, ännu inte funnen europeisk Jesu gravplats dyker upp i modern litteratur. Till detta måste också sägas, att Jesus eller också Jehoschua, Jeschua, Jesat kallad, inte var något unikt namn. Även i apokryferna (inte i de i bibeln som "Kanon" upptagna skrifterna) dyker flera andra Jesusar upp: Jesus Sirach, Jesus ben Pandira; bortsett från att t o m den riktige Jesus enligt R. Steiners tolkning av de divergerande härstamningangivelserna i Matteus och Lukas uppfattades som två olika med varandra i sammanhang stående Jesusbarn.

Delvis i sammanhang med sådana teser har motsägelsefulla undersökningsresultat rörande Jesu Turinska gravsvepning. Först skulle svepningen innehålla pollen från Jesu tid och hemtrakt, sedan stammade den åter "från medeltiden". Än kunde dess bild endast fås fram med högenergistrålning, till exempel genom plötslig upplösning, än skulle blodspår tyda på, att Jesus vid nedtagandet från korset fortfarande skulle ha levt. Ett erkännande av forskningens nyare ståndpunkt talar återigen för denna svepnings äkthet och en ovanlig tillkomstorsak hos bilden. Detta kan hjälpa människor att också med sitt jordiska förstånd tränga fram till Kristusskeendet (jfr. Anmärkningar till lärjungen Thomas väg i Del 3, Kapitlet "Naturvetenskap och Gudstro"). Hos Lorber behandlas endast "Trier-klädnaden" som oäkta. Detta dock med den tydliga målsättningen att söka sin tro i sitt inre och inte göra den beroende av sådana häftiga kast, vilka beror på det ena eller det andra fyndet.

Sådan forskning kan dock stimulera till meditativa undersökningar. Därvid låter sig anas, att något föreligger, som inte passar in i något känt schema. Jämför också Grönbold "Jesus i Indien- slutet på en legend" (på tyska). (...).

Som redan tidigare konstaterats, är mystikernas vittnesmål ofta till större hjälp för att komma närmare frågan om innebörden av tidigare händelser för människans nu rådande utveckling och därmed också frågan om hennes karaktär. Ju mer andliga erfarenheter i denna riktning någon har, desto mer förstår han. Iakttagelserna hos kristna mystiker och stigmatiserade – bärare av Kristi sår– är, oberoende av kontakt, delvis besläktade. De innehåller flera i bibeln inte bekanta fakta om Jesu upplevelser, som dock är liknar varandra från Franz von Assisi till Pater Pio och Therese von Konnersreuth. Alla är därom överens, att Kristi korsfästelse och död är reella och djupt inpräglade i denna värld, och låter oss känna en oförmodad eller också medveten förbindelse med detta skeende av ett ofattbart lidande , men också en kraft, inte neddragande utan allt upplyftande, som är svår att föreställa sig. Det som rör det existentiella, ja hela karaktären i Jesu korsfästelse står sådana framstående personers liv säkerligen närmare, än ett angreppssätt, som bara inriktar sig mot intellektet. Vid temat döden och livet handlar det om mer, än om enstaka väsensskikt, som här gemensamt deltar i processen, här innefattande den "kausala" nivån vid skapande av principer och levnadsödet. Även människor utan sådan utpräglad mystisk gudsförbundenhet kan meditativt nyttja händelserna som bro till verkligheten, hur ofullkomlig denna än må vara. Med uttalandet till sin korsfäste ’medbrottsling’ att denne snart skulle vara med honom "i paradiset", antyder Kristus, att det är möjligt att snabbt förstå hans väg.

Det medvetna genomträngandet av dessa de djupaste processerna i den mänskliga existensen, som är förbundna med förstämning, lidande och degeneration, kan visa sig som en verkligt existerande möjlighet i vilken utsträckning det än må vara. Även om denna möjlighet inte är bunden till årstiden eller till de geografiska platserna för skeendet, verkar Påsken underlätta möjligheten att erfara något. Det är som om den gamla, av årstiderna och traditionerna betingade rytmen av för förgång och återfödelse genom Kristus präglades med ytterligare en "oktav".

Att Jesus inte längre godkänner överenskommelsen att den fysiska materien satte upp för anden oövervinneliga hinder, visade sig redan i fallet Lasarus. Intet förutom Gud, oberoende av hur trögt eller rentav negativt det må vara, är i hans ögon giltigt för evigt, utan allt är till slut möjligt att förvandla. Ju djupare resp. ju mera omedvetet det som ska förvandlas är, desto svårare är naturligtvis en påverkan.

Vid korsfästelsen har också , som vid kort förut timade händelser, jämte en övervinnelsekraft antytts ett universellt medvetande, till exempel i orden på korset, som mynnade ut i meningen "Det är fulländat!" Den i detta sammanhang påtagliga, universellt hjälpande "sig offrande kärlek" är förvisso också i den gamla, rentav juridiskt klingande formeln av ett "människornas friköpande genom Jesu offer" inte tillräckligt tydligt uttryckt. Den kan numera anses som ett försök att även med förståndsmässig medvetenhet kunna tänka sig in i det; ursprungligen kan det dock ha varit en anpassning till dåtidens israeliters föreställningsvärld, där det gällde att genom rituella offer (djur eller annat) kunna vinna Gudomens nåd – något, som Jesus själv aldrig har lärt ut.

Lika litet ger andra teologier, i vilka tyngdpunkten till exempel läggs på att Jesus står för sina principer ända in i döden, en tillfredsställande förklaring till de mystiska erfarenheterna; inte heller till deras fysiska följdföreteelser som stigmata, näringsbrist o.s.v.; jfr. till exempel Thurston "Mystikens kroppsliga följdföreteelser" och Höcht "Från Franziskus till Pater Pio och Therese Neumann", liksom nästa kapitel.

Rupert Sheldrake, en biolog, som blev bekant på grund av sina väl sammanhängande reflexioner bland annat i den nya andliga rörelsen, utvecklade teorin om det "morfogenetiska fältet ". Om apor på en ö utvecklade en ny färdighet, kunde apor av samma art på fjärran öar utan yttre kontakt snart utveckla samma färdighet. Ett mer än tillfälligt inflytande genom ett kraftfält, som förbinder djur av samma art med varandra, måste vara givet. När författaren Rupert Sheldrake frågade, om han kunde föreställa sig, att till exempel Jesu utveckling fram till korsfästelse resp. uppståndelse kunde ha strålat ut över hela mänskligheten via ett sådant kraftfält, sade han efter förvånat eftertänkande "Ja. Dock kunde detta inte antas ske via ett morfogenetiskt utan via ett andligt kraftfält."

Även det är inget "Gudsbevis", men flera nya vetenskapliga strömningar levererar redan bättre närmandemöjligheter inför dessa svårförståeliga sammanhang, som de teologier, som helt enkelt dogmatiskt håller fast vid de gamla lärdomarna eller också bortförklarar det som är svårt att förstå.

Även vid korsfästelsen visar sig vissa likheter – men just ingen identitet – med gamla invigningsriter. Korset resp. trädet, vid vilket människan hängdes upp, finner man bland annat i Norden – jfr. myterna om Oden, som hängde nio dagar från trädet och under denna tid blev rikare på högre erfarenheter . Gravmotivet som invigningsplats finner man vitt utbrett under megalittiden men även i keltisk tid och särskilt utpräglat i Egyptens pyramidkultur. Pyramiderna, oavsett om de faktiskt var begravningsplatser– vilket inte är bevisat, ty en Namninskrift bevisar litet – eller inte, de användes i alla fall kultiskt liksom också keltiska gravhögar. Då det idag skulle krävas att man bortsåg från många fakta för att bestrida detta, går vi här inte närmare in på det . R. Steiner har uppmärksammat, att båda dessa andliga utvecklingsströmmar, kors- och gravmotivet hos Kristus på nytt flyter samman.

Återupplevandet av korsfästelsen, resp. "själarnas midnatt", av "den mystiska döden", av genomlidandet att vara lämnad ensam av allt, som människan kunde klamra sig fast vid, som alla kända kristna mystiker i en eller annan form fick uppleva, har också en viss släktskap med yogans höjdpunktsupplevelse, Nirvikalpa Samadhi resp. erfarenheten av tomheten i "Nirvana". Kristen mystik gav dock erfarenheten, att i resp. bakom denna tomhet finns "något" , nämligen Kristus resp. Gud. Att det också enligt det indiska synsättet är möjligt att komma bortom detta Nirvana till det där existerande, visade Aurobindo. På den kristna vägen kan dock något av denna bakom allt liggande rikedom finnas ända från första ögonblicket på den religiösa vägen, eftersom Kristi tvärs genom jorden genomsyrade väsen utgör en bro.

Det ger intryck av en svår balansakt, när någon som Aurobindo konfronteras med krafter, som framhäver sammanhanget med Kristi utveckling, men där bakgrunden därtill fattas. Omöjligt är det dock inte. Man behöver bara påminnas om fallet med hindugossen Sadhu Sundar Singh, som inte visste något om kristendomen, men genom sina intensiva inre frågor om Gud plötsligt gjorde en Kristuserfahrenhet och senare utarbetade den i bokform. Även vid hinduistiska, tantriska övningar dök plötsligt upp en Kristusvision hos människor, som snarare hade räknat med, att indiska Gudagestalter skulle visa sig. "Anden blåser dit han vill".

För en vid kristendomen som religionsgemenskap förankrad teologi svåranvändbar, men för andra kulturkretsar kanske desto intressantare kunde R. Steiners förslag vara att i Kristus se ett solliknande väsen, som i förkristna tider var väl bekant för några få vise män - Se kapitlet "I början var ordet..." i denna text och i Del 3, kapitlet "Det Gamla Testamentet och förkristna religioner".

Senare, för 2000 år sedan kom så Kristi förkroppsligande på jorden, som måttstock vid en vändpunkt i världens utveckling, som så att säga tog på sig utvecklingen resp mänskligheten, ja återupptog den i sitt liv. De gamla kulterna är delvis degenererade, precis som senare kristendomen blev ytlig, men en forskning i sådana riktningar skulle trots detta vara av betydelse. Kristus skulle visa sig som något, vilket inte passar in i hans ibland tilltänkta roll som maktgarant för en särskild religionsgemenskap. Ett väsen, som just förkroppsligar det förnyade generellt mänskliga, som "den nye Adam" från Golgata.

Det handlar teologiskt om syndaförlåtelse (Johannes 1:29). Det som dock kan upplevas som verkligt är, att "frälsning" liksom en spirande möjlighet behöver en "efterföljelsegärning" för att i det verkliga livet komma till uttryck. Det som kan upplevas som verkligt, är att vid inställningen låta sig styras av den genom Kristus förmedlade Guden, detta liv kan förlöpa mer organiskt än vid en inställning mot mekaniskt verkande ödes- och/eller karma-utjämningslagar. Även Kristus talar om upparbetning "på öret ", men han säger inte, att detta precis som förr måste ske "öga för öga, tand för tand". Människans nya uppgift står i förgrunden – det som är fruktbart för henne och hennes miljö, tas fram ur hennes möjligheter för att sedan omsättas. Ingen bearbetning av det förgångna som självändamål eller som utvecklingsmotiv krävs längre. En hjälp "ovanifrån" vid samspelet mellan människornas olika möjligheter kan idag iakttas.

Medan vid detta tema R. Steiners studium kunde ge det intrycket, att Kristus endast befattar sig med mänsklighetens öde och den enskilde själv måste bearbeta sitt eget öde, är det trots allt en entydig och lätt begriplig erfarenhet hos många kristna, att Kristus också mycket individuellt kan hjälpa till vid bearbetningen av ens eget öde. Han kan föra det till förvandling, istället för till hundraprocentig utlevelse av allt man bestämt sig för – dock inte utan hänsyn till resten av mänskligheten kring den enskilde. Även förlåtelsens kraft mellan människorna är en i högsta grad verklig erfarenhet, som tillhör det specifika och det egentligen kristna. De eviga strömningarna till exempel av våld och motvåld vänds därigenom upp och ned. Det är dock inte bara en lära för att befria sig från de jordiska förvecklingarna resp. för att inte identifiera sig med dem – såtillvida kan man notera likheter med till exempel Buddhas lärdomar. I stället finns det vid en djupare känd inställning därpå en kraft – som gör det mögligt, att lösa upp förvecklingarna inifrån utan att dra sig tillbaka, vilket nu skulle vara möjligt; utan att samtidigt ha kraft att i vidaste mening förbli kvar "i världen", som "Arbetare i vingården".

Även på denna anspråksfulla nivå flyter människan uppenbarligen inte ut som en droppe i havet. Det har inte ännu på ett tillfredsställande sätt beskrivits genom detta plötsliga kvarlämnande av denna sig i tusen delar förflyktigande person, inklusive psykiska och mentala delar, som "korsfästelsen" till exempel beskrivs inom det teosofiska området och som Castaneda beskrev liknande företeelser inom det shamanistiska området utan begreppet korsfästelse - vilket också utgör verkliga upplevelser.

En cell i sin helhet, med ansvar för allt som hör till sitt väsens sammanhang är också i detta stadium en ännu mer passande beskrivning av en människa, som "tog på sig sitt kors", och vars tidigare ansträngningar nu med ökad koncentration fördjupar sig i bemästrandet av livets existentiella.

Vid alla ansträngningar, att använda skeendet och korsfästelsens symbolik för andliga ändamål i vår tid, borde förvisso inte heller här förbises, att mer kommer till:
-
att Jesus måste genomgå alla människans stadier, från födelsen till döden, förvandlande allt genom en ny hållning till det
-
att korsfästelsen - oberoende av andra gamla innebörder hos korset – är möjlig att helt enkelt förstå som en dåtida världslig typ av dom och som i detta fall också kom till stånd genom entydigt bedrägliga, rättsvidriga och materialistiska förfaringssätt hos hans motståndare. Det var, som det var och som det inte annars kunde vara och det är därför inte möjligt att bevisa någon korsfetischism. Det var en sista, uppblossande reaktion från dåtidens rigida, till negativitet utvecklade omedvetna makter, åter en karikatyr av Jesu sig förvandlande medvetande.
Skeendets till sist segerrika verkan berodde inte på detta våldsamma agerande mot honom och kan också ses i sammanhang med återuppståndelsen. Det är Guds verk.

-
Korset som symbol inbegriper de dåvarande sammanhangen, även om det senare i allmänhet blev till en symbol för den uppoffrande kärleken, i vilken betydelse det också ännu idag kan användas meningsfullt - som motbild till likgiltighet, hat o.s.v.
-
En mera neutral bild för de inre skeendena hos Jesus bortom de tidsbetingade sammanhangen vore Jesu sista ord på korset, även "i dina händer lämnar jag min ande "; liksom graven, som till skillnad från tidigare skildringar inte utgör ett speciellt "Steg", utan hör ihop med korsfästelsen, och meningen med Jesu död ligger inte i själva döden , utan i övervinnandet människornas ’dödsprogram’.

Att de "sista händelserna i Jesu liv" i denna skrift behandlas så utförligt, har därmed att göra, att de ännu är mycket mindre andligt penetrerade än de mera lättbegripliga föregående tilldragelserna, och att på grund av detta så många förvirrande teorier har uppstått – vilka kräver desto större ansträngningar för att bli uppklarade och för att också här tränga igenom till en påtaglig upplevelse. Å andra sidan ska dock döden inte missuppfattas som det viktigaste i Jesu liv, som vissa teologiska riktningar har betraktat den och där korset verkar vara centrum för allt.

Den traditionella teologin insåg, liksom redan Jesus första lärjungar efter korsfästningen och uppståndelsen, att flera gammaltestamentliga texter in i minsta detalj kan läsas som anspelningar på den senare historien om Jesu lidande och död (passionshistorien) och frälsningen.(Lukas 24:27; Psalm 22; Psalm 40:7ff.; Psalm 69:22; Jesaja 52:13-14 och 53; Sakarja 12:10 und 13:1; Visdomsboken 2:10-20; bl.a.) Också i traditionen om Jesus läroår hittades många likheter med den senare korsfästelsen och uppståndelsen – som delvis är något svåra att upptäcka och också just därför inte helt enkelt kan bortförklaras som ett senare tillägg. För övrigt anade redan den förkristlige grekiske filosofen Plato att hans idealbild av fullkomlig rättvisa i denna värld skulle sluta med en korsfästelse ( i Politeia II). Det har uppmärksammats att dessa händelser också hos romarna måste ha efterlämnat ett outplånligt intryck (t. ex. Markus 15:38). Trots den erkänt stora betydelse som offergärningen har i den bibliska helhetsbilden kunde många kritiska teologer inte göra mycket åt den. Redan under kristendomens tidiga år lät sig olika grupper ryckas med av de gärningar som deras medlemmar också upplevde eller som de personligen kunde leva sig in i – något som ledde till olika prioriteringar.

Fråga:
Kan jag få be* Gud om att hjälpa mig att försöka övervinna de gamla begreppen ålderdom, sjukdom och död?

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

Frågan om den tomma graven, färden till "underjorden" ("Dödsriket") och resan till "paradiset".

Det vore möjligt att gå in på ytterligare frågor i sammanhang med korsfästelsen. Man kan till exempel ställa sig frågan om Jesu tomma grav - Johannes 19, 38 - Johannes 20, 10. Att det inte kan ha handlat om en normal vård av en levande med örter har redan nämnts. Nikodemus använde också helt klart balsamerings- och mumifieringsämnen. Att också ett helt simpelt likrov – med begravning någon annanstans – ur ett inte av materialism inskränkt betraktelsesätt praktiskt kan uteslutas, kommer att visa sig med ledning av undersökningsresultaten vid "uppståndelsen", vilka kommer att beskrivas i nästa kapitel. Mer kan man få se vid bearbetandet av mindre vanliga frågeställningar:

Så kunde till exempel frågan tas upp, vad som över huvud taget brukar ske med människor vid och efter deras död, och om det därvid finns olikheter. Detta har många gånger hänt på grundval av religiösa uppenbarelser och muntlig tradition, också genom filosofiska spekulationer, vidare med hjälp av till exempel den parapsykologiska forskningen, liksom humanistisk och transpersonell psykologi, samt kliniska och individuella erfarenheter. (till exempel Elisabeth Kübler-Ross)

Praktiskt taget alla religioner utgår slutligen ifrån, att människan inte endast "lever vidare" i sina efterkommande och genom kulturella efterverkningar, utan att hon som individ andligen fortsätter att existera. Även naturfolkens förfäderskult är inte helt inriktad på " ett fortsatt liv" i det efterkommande, utan utgår i regel från förfädernas verkliga fortsatta andliga liv, ja till och med från deras ev. faktiska närvaro i de efterkommandes kulter eller också i deras jordiska liv. Även där föreställningar har uppstått om att människan kunde gå in i andra livsformer, till och med stenar eller annat, accepterades regeln om ett fortsatt liv som andligt väsen. De nyare högreligionerna betonar också den fortsatta existensen. De ser detta ännu tydligare på högre existensnivåer än den fysiska. De talar delvis om kontaktmöjligheter mellan dessa existensnivåer, men också om deras problematik. För ett medvetet uppstigande till de högre sfärerna utvecklades delvis storstilade ceremonier, jfr. till exempel den "Tibetanska dödsboken", med vilken också till exempel C. G. Jung har befattat sig . Rörande frågor som återförkroppsligandet har ett flertal mycket olika erfarenheter och föreställningar redovisats.
Kristna är med andra religioner så långt överens om, att livet går vidare efter döden . När det gäller detaljer fanns dock redan i tidig kristendom olika åsikter; till exempel rörande frågan om själens "ev. tidigare existens" före avelsen, resp. reinkarnationen... . Det finns idag några teologer, som själva inte längre tror på det fortsatta livet efter döden resp. det genom Kristus möjliga "eviga livet"*. De hade anpassat sig till en naturvetenskaplig o.s.v. forskningsståndpunkt, som i det väsentliga stammade från 18-talet, och som sedan länge är passé. Till praktiska erfarenheter leder snarare människornas ständiga fråga "vad finns förborgat bakom det (bakom världens yttre fasad) ?"
*Det eviga livet i kristen bemärkelse som ett löfte till de "Rättfärdiga" (t ex i Matt 25:46) resp till dem, som följer Jesus (t ex i Luk 18:29-30) och till dem, som tror på Kristus (t ex i Joh 3) har inte nödvändigtvis endast en betydelse vad gäller "bortom det jordiska livet". Från det, som i oss med hjälp av Kristus har börjat likna "Himlen", förändras också livet i den "kommande världen", som omnämns i sådana bibelställen.

På det medicinska området finns det inte endast berättelserna från drogberoende eller skendöda, som kom tillbaka till livet och berättade om sina upplevelser inom andra medvetandedomäner. Det finns också enstaka vetenskapliga undersökningar om detta, att till exempel i dödsögonblicket alltid följer en viktminskning med c:a 21 g. i antroposofin och teosofin talades om åtskillnad mellan jaget resp. andliga "väsens" och "den astrala resp. emotionella kroppen" samt "eter- resp. energikroppen" och den fysiska kroppens fantomlemmar, efter vilken följer ett ytterligare tillbakadragande till det emotionella och därefter in i jaget resp. den mentala nivån och orsakernas värld, ständigt med sitt högre jag däröver.

Särskilt rapporterades gränsvetenskapliga och mediala undersökningsresultat om att självmordsförövare för lång tid förblev fjättrade vid sin jordiska omgivning. Deras oangenäma minnen var ingalunda så utraderade, som de önskat sig.

Dagens vetande kunde säkert i hög grad bidra till att man befattar sig med bestående värden i sitt inre, vilket till exempel bibeln alltid försökt stimulera till. Den som till största delen har fört ett destruktivt, egoistiskt och sniket liv, får genom denna ballast problem och måste gräma sig över sina försummelser. Den som istället snarare umgicks hänsynsfullt med sina medmänniskor och lärde sig att uppskatta skapelsen som en del av sig själv och att vara hjälpsam, kommer att tack vare sin ljusare karaktär göra goda erfarenheter.

Man kan också ställa följdfrågan, hur människornas väsen vid döden umgås med de i sina olika väsensskikts inklusive kroppens i livet noterade färdigheter, erfarenheter och ämnen; även hur det i detta sammanhang ser ut med skillnader. Även om denna fråga finns det i litteraturen berättelser, till exempel Pastor Roesermüller. De visar på ett mer eller mindre utpräglat "medtagande" av det essentiella i alla väsenets delar, liksom också på en jordbegravning, som ev föredras eldbegängelsen p.g.a. den nämnda processen. Det talades Till och med om plötslig, oväntad substansupplösning i en grav.

Vidare existerar från flera århundraden ända in i nutiden kyrkligt kontrollerade berättelser om "icke förmultnande lekamen", till exempel ännu idag Bernadette Soubirius i Lourdes. Likaså finns det många berättelser om "tomma gravar". I sådana fall kunde ofta konstateras, att dessa människor hade levt ett särskilt gudsförbundet liv.

På ett sammanhang med Jesu tomma grav tänkte man till att börja med uppenbarligen inte, den tanken har först senare dykt upp i den esoteriska pressen. En rad ytterligare egendomliga tilldragelser, som inte alla utan vidare går att kontrollera, men som inte heller generellt kan behandlas som oseriösa, kunde räknas upp. Säkert är emellertid, att den fysiska materien ännu döljer avsevärda hemligheter. Kemi- och fysikforskningen skakar ytterligare om bilden av förment relativt oföränderliga atomer i kroppen, vilket här endast ska nämnas i förbigående, eftersom det vore ett kapitel för sig.

Dessutom skulle man tänka på de apokryfiska skrifterna från tidig kristendom, som av kyrkorna inte behandlades som "kätterska", men betraktades som inte till hundra procent korrekta och därför inte är medtagna i bibeln. En del av det s.k. "Nikodemusevangeliet" skildrar "Jesu färd till Dödsriket" efter sin död, hans inflytande på de varelser där, som genomgick en - antagligen emotionell - rening . Vidare beskrivs hans möte med de i – det sannolikt däröver liggande som andligt tänkta – paradiset levande gestalterna från till exempel det Gamla Testamentet. Å ena sidan låg sådana föreställningar nära, de kan dock mycket väl också vara äkta visioner, som sedan kan dels vara direkta, dels symboliska.

Som bild visar graven faser av Kristi väg och en sista förvandling av – den redan i livet förandligade – Jesu lekamen å ena sidan och motsvarande skeenden hos hans från kroppsmedvetande lösta andliga väsen. Uppkomsten av en åter integrerad "ny Adam" ger sig här tillkänna. Symboliskt är också, att enligt motsvarande muntlig tradition skulle "Adam och Eva" vara begravda i denna trakt vid Golgata ("Dödskalleplatsen").

Ännu inte uttömd är också innebörden i berättelsen i Johannes 20,11-18, enligt vilken Maria från Magdala, kallad M. Magdalena, som den första upptäcker den tomma graven och som varseblir Kristus i ett mellanstadium*. I andliga sammanhang verkar hon här symbolisera Evas roll. – *"rör mig inte, ty jag är ännu inte gången till min fader." Detta skiljer sig från den senare uppenbarelsen som återuppstånden, när han till exempel uttryckligen låter Thomas beröra sig. Den döda kroppen verkade som av ande på ett nytt sätt väckt till liv. Men de muntliga traditionerna ger heller ingen näring åt spekulationerna om Jesus som en friskvårdad skadad människa. Hans utseende var starkt förändrat, och Maria Magdalenas reaktioner antyder på intet sätt, att dessa förändringar kom till stånd genom många sår och sårskorpor, som skulle ha varit iögonfallande. Även de båda kryddmixturerna, som Nikodemus använde sig av, var i denna sammansättning entydigt endast avsedda för balsamering av döda och var av känd typ. Det som här skedde, passar inte in i schemat liv och död i klassisk mening; och inte heller i schemat om tidigare redan kända gränsupplevelser mellan liv och död. Detta har också en betydelse för framtiden. Jämför "Johannes uppenbarelse".

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

Uppståndelsen.

Den tomma graven och Kristi uppståndelse utsätter många människors medvetande för en maximal utmaning – se till exempel Johannes 20, 11- Johannes 21. Deras erfarenhetsbakgrund, att människan måste dö och den förståeliga tendensen att förtränga det oförklarliga, liksom föråldrade - men fortfarande i skolorna utlärda -, ensidigt materiella betraktelsesätt om livet är några av de främsta orsakerna därtill.

Ändå finns det också just bland de delvis rätt materiellt tänkande historisk-kritiska uttolkarna röster, som konstaterar, att uppståndelseberättelserna tillhör de bäst belagda urkristna berättelserna, bättre belagda till och med än samtliga andra berättelser om Jesu liv; med andra ord berättelser, som belägger Kristi uppenbarelse på olika platser i nybliven gestalt, som inte alltid genast kunde kännas igen, men som med några nya egenskaper trots detta kunde ses med fysiska ögon .

Egentligen måste av detta också följa, att man tar ställning för att den bibliska framställningen, förutsätter en verklig förvandlingsprocess i Jesu – genom livet förandligade – lekamen, och/eller i Jesu "kropp" efter döden (s.k. "andar" är normalt inte synliga). I det mänskliga livets i olika utvecklingsfaser uppdelade medvetandetillstånd kunde förlora sin åtskillnad: " Åtskiljande" är den ordagranna innebörden i uttrycket "synd". Åtskiljandet var också en separaration mellan människan och Gud, hennes ursprung. Så kunde "det lägre", alltså kroppen, på nytt tas upp till Kristi övriga väsensområden. Jämför det föregående kapitlet: "Och graven var tom".

"'På 3 dagar kommer jag att bygga upp detta tempel igen’. Han talade dock om sin kropps tempel ": Efter det även för andra avlidna förmodade väsenets uppstigning till andra nivåer resp. sitt innersta (jfr. sista kapitlet) kunde, då nu allt i brist på skiljande egenskaper lyder det innersta, därifrån följa ett nyskapande av personens olika skikt inklusive en fysisk lekamen – utan "omedvetna" områden.

Även enligt Rudolf Steiners antroposofisk synsätt, är Kristus "återuppståndna kropp" "den nya Adam" – 1Kor 15:45-47 – att se som en återskapelse och finns tillgänglig för alla människor sedan dess som ett väg för personlig utveckling (den så kallade fysiska "fantomkroppen"). I teosofiska (A. Bailey) kretsar ses uppståndelsen som verklig nyskapelse. Hur oprecis det teosofiska synsättet i detalj än kunde vara, måste kristna teologer i alla fall fråga sig, varför de inte själva utvecklar sådana – ev. ännu riktigare – föreställningar, som åtminstone skulle kunna tillfredsställa dagens breda allmänbildning. Många teologers tvekan att över huvud taget på något sätt ta uppståndelsen på allvar, kan i dag väl knappast sägas motsvara kravet på en god allmänbildning.

Här må också anmärkas, att "uppståndelsens lekamen" som reellt tillhörande väsenet inte utan vidare kunde likställas med den esoteriska litteraturens skenlekamen (Mayavirupa), med vilken några mästare enligt uppgift, som genom ett kläde, kan göra sig synliga. I alla fall är det gemensamt, att andens överhöghet över materien visar sig här.
Även de av många oklart formulerade lärorna om "ljusgestalter" kan tydligt ses i detta sammanhang . Därvid handlar det bland annat om det, som uppstår, när människornas högre väsensskikt speglar sig i det fysiska. Detta bildar en bro, över vilken människan utan att befria sig från kroppen kan sjunka in i den över det fysiska planet belägna verkligheten, på hebreiska även kallat "Merkabah". Många grundvalar för sådana lärdomar har Prof. J. J. Hurtak, USA bidragit med: "Henoks nycklar" och "De synoptiska evangelierna" (Zentrum d. Einheit, Schweibenalb, CH-3855 Brienz). En organisatoriskt inte särskilt konkret rörelse har utvecklats , som genom "ljusarbete" skulle vilja hjälpa till under denna övergångstid på de mest olika sätt med andliga krafter. Dock är frestelsen stor att påstå, att endast den ena eller andra nya övningstekniken äntligen skulle frambringa de efterlängtade resultaten - "uppstigningen". I verkligheten hör till andliga framsteg alltid en integrerad utveckling, alltså även till exempel en mognad av karaktären . Se även nästa kapitel.

De i de mest olika religioner i en eller annan form förekommande föreställningarna om reinkarnation, det vill säga återförkroppsligande av själen i en ny kropp, skulle vara en djupare, mer ofullkommen "Oktav" i det nya uppståndelseskeendet och därmed inte identiska. Läror om en själens preexistens före befruktningen liksom läran om återförkroppsligandet var också under tidig kristendom vitt, enligt Ruffinus t o m allmänt utbredda. Men det är intressant att konstatera, att därefter ingen särskild vikt lades vid detta. Detta kan inte endast tillskrivas det faktum, att människorna under en tid skulle komma att koncentrera sig mer på jordelivet, - som R. Steiner skriver -; inte heller endast en eventuell strävan av makthungriga påvar att genom begränsningar, som ligger i att man bara har ett liv, göra människor mer beroende, vilket andra andliga författare förmodar. Härtill kan man finna ytterligare upplysande fenomen. Det viktigaste är förankringen av uppståndelsemotivet hos människorna. Även om detta i praktiken må låta som framtidsmusik, får därigenom reinkarnationen karaktären av ett genom Kristus till slut föråldrat skeende. Den återuppståndne Kristus behöver inte på nytt förkroppsligas , för att åter kunna träda fram inför människorna. Genom många – dock inte alla - kristna gruppers kritik av reinkarnationsläran kan man alltså att inse, att föreställningen om stela "själsmekaniska" lagar om öde, död och reinkarnation, åtminstone, om man betraktar det som självändamål, inte motsvarar det av Kristus demonstrerade sättet att leva. Det betyder dock inte, att reinkarnationen aldrig kan ha funnits eller inte finns. Många tidigare och nutida s.k. "reinkarnationsupplevelser" – även om inte alla dessa upplevelser behöver bero på faktisk reinkarnation, utan ofta på vissa andra faktorer – kan inte diskuteras bort. Just på det kristna området visar de sig, där de dyker upp, som särskilda specialfall, ungefär som i fallet med Johannes Döparen. I stället för att han övertagit Elias funktion – vilket är den vanligaste tolkningen – sade Jesus helt enkelt "Han är det". Det skulle dock vara en roll för ett väsen, som på nytt sänts för att hjälpa människorna och inte för en som är fången i födslocykelns tvångskretslopp . Vidare betonas på den kristna mystikens område, även där reinkarnationen accepteras som ett faktum (ungefär som hos Lorber), ofta den större vikten av nyare utbildningsvägar om andra sidan. Oerhört mycket kan idag läras under ett människoliv. Reinkarnation till normal rening/vidareutveckling, möjligen med nya uppgifter i förhållande till ens omgivning, behöver efter motsvarande erfarenheter i alla fall inte längre ha den gamla automatiska karaktären – där den förekommer. Dessa gamla föreställningar kan ha varit orsaken till, att reinkarnationsläran enligt kristet betraktelsesätt blev särskilt misstänkt. Därtill kom, att Gud och Kristus i reinkarnationsläror av annat ursprung inte hade beaktats. Det betyder dock inte, att det vore sakligt berättigat att betrakta alla fenomen, som idag övervägande hävdas av andra religioner, som för kristna à priori inte relevanta. Människans kroppsligt-själsligt-andliga natur är ju överallt densamma, och därför kan alla lära sig något genom jämförelser - utan att förfalla till härmning.

Om verkan hos mekaniska föreställningar om karma och reinkarnation skrevs redan i kapitlet "Korsfästelsen".

Idag kan man många gånger hos utpräglade personligheter konstatera, att de knappt vuxna, är ganska olika sina biologiska föräldrar . Ibland verkar det, som om deras gestalt ur en annan resp. tidigare kultur starkare hade präglat deras nuvarande kropp, än detta annars är fallet. Det kunde hänga ihop med en visavi ålderdomen förstärkt innebörd hos själsligt-andliga väsen jämfört med släkt- och arvssammanhang. R. Steiner tänker på ett sammanhang med Kristi gärningar på jorden.

Trots detta fenomen finns ingen anledning, att i Kristi gärningar se en ensidig betoning av det själsligt-andliga, utan på lång sikt snarare en impuls att förfina båda dessa områden och att bringa dem till överensstämmelse. Ande, själ och kropp bör passa ihop (vilket idag säkerligen inte överallt är fallet). I synnerhet är inte vägen till återuppståndelse endast spirituellt arbete "att fria kroppen, men kroppen blir andlig och anden blir fysisk - början är bortom all ensidig intellektuell godtycklighet. Jfr till ex. Lukas 24:36-43.
En ideologi för utsläckande av folkens mångfald o.s.v. i en enhetlig mänsklighet ligger denna impuls lika fjärran, som en ideologi om ett herrefolk, som diskriminerar alla andra folk. Det finns delar och en helhet, vilket kan låta självklart, men idag är ingenting självklart, allt måste medvetet skaffas genom att på nytt ställa sig frågorna.

Kristi motto är "Se, jag gör alla saker på nytt". Även när han slutligen riktar sig mot individualitetens kärna, där människan "inte är vare sig är jude eller grek...", utan människa, menas trots detta därmed inte något enhetligt mänskligt översamvete, utan tanken, som Gud tänker resp förverkligar genom den individuella människan. Utifrån individualiteten kan människans bilda nya gemenskaper, som inte stammar från de gamla familje- och ståndsbindningarna. Bland de nya andliga relationerna kan också "gamla" relationer finnas, som från gamla omedvetna tvång har förvandlats till fritt beslutade relationer.

I samband med kommentarerna om konsekvensen för hela mänskligheten genom kraftfält, ungefär som de skildrats i kapitlet om korsfästelsen, skall man betänka, att efter det att Kristus redan genomgått alla dessa steg, är de i sin helhet och samtidigt "där". Även om Kristi steg och deras följd ingår däri, är upplevelsen efter "korsfästelse" något annat, eftersom uppståndelseimpulsen nu redan lyser igenom. Det är inte självklart, att, också vid den mest allvarliga efterföljd den fysiska döden måste inträda, innan "uppståndelsekraften" kan verka. Mystiska erfarenheter förstärker detta: Uppståndelsekraft kan upplevas som en bakom alla, också mycket enkla steg, närvarande attraktion. På en annan grundval fann R. Steiner, att påskhändelserna idag verkar som en enhet. Ytterligare utlåtanden, som "eterisering av blodet", tillfogades.
Även det som "Jesu Kristi efterföljare" tillsammans med Honom har utvecklat, spelar en roll idag.

I denna kontext är det intressant att konstatera, att nya strävanden existerar, som liksom Kristus inte längre delar det allmänt förekommande antagandet om kroppens självklara tvångsmässiga dödlighet.

Den indiske filosofen och yogin Aurobindo arbetade efter att ha genomgått nirvanaerfarenheten i liknande riktning och försökte ta ner "supramentala, det vill säga övermentala krafter till det jordiska livet ". Hans andliga livskamrat, " Moder" Mira Alfassa kunde därmed tränga igenom den fysiska kroppens minnesbelastade skikt, till exempel cellerna, som har att göra med sina gamla dödsprogram. Hon upplevde detta samtidigt som "arbete med mänsklighetens kropp".

På annat sätt talade Rudolf Steiner om nybildade högre väsensdelar resp. "kroppar" i dessa över förståndet liggande områden, som sedan skulle göra det möjligt, att avsiktligt åskådliggöra de tidigare emotionella, eteriska livskrafterna - och ett efter annat de fysiska väsensområdena . Han nämner som högre väsensdelar: "Andeegot, livsanden, andemänniskan". Det kan hos honom uppstå intrycket, att denna profetia först ser detta förverkligat långt, långt senare. En jämförelse med den nutida utvecklingen visar dock, att detta åtminstone ansatsvis redan nu kan vara relevant.

I den esoteriska buddismen var dessa högre "kroppar" åtminstone antydda som möjlighet även för Buddhaväsen - "Dharmakaya, Sambhogyakaya, Nirmanakaya". Visserligen blir i dessa olika riktningar inga klara målsättningar, metoder eller resultat tydliga. Det som dock blir tydligt, är, att olika människor oberoende av varandra tar upp samma arbetsområden, så att dessa som sådana måste bedömas som desto verkligare.

Här kan tillfogas ytterligare en erfarenhet från vårt århundrade: Carl Welkisch, "I Guds andes eld". I egenskap av kroppsligt ovanligt sensibel mystiker kände han, bekräftad genom visioner, som uppgift att förmedla, att nu också Guds kroppsmaterie kan förvandlas, och att han var ett verktyg för detta. Eftersom det dock ganska ofta förekommer, att människor med extraordinära "ovanifrån erhållna uppgifter" till exempel kan anse, att de är de enda som utsetts till denna uppgift, under det att Guds fördelning av uppgifter snarare är något mer komplicerad, är det ofta lätt, att avfärda dem som "knäppskallar". Den som är förtrogen med dessa slags mystiska upplevelser, kan dock inse, att upplevelserna trots ev. subjektiva avdrag är av verklig betydelse. Det gäller också för Welkisch.

"Immortality", odödlighet, predikas av speciella nya andligt-terapeutiska grupper, särskilt i USA."Föreställningar om dödlighet" försöker man att få bort med terapi, vidare försöker man att genom andningstekniker som ’Rebirthing’ (för att bearbeta födelsetraumat), genom sund näring och annat förlänga livet, dvs åstadkomma ett liv, som utstrålar positivitet. Även om i dessa kretsar Kristus ofta förekommer i periferin, är där också kristna som mormonen Annalee Skarin, ett begrepp. Hon har skrivit om som egna erfarenheter från de- och rematerialisering av kroppen, här mot bakgrunden av sin förbindelse med Gud.

Andra på det medicinska området forskar om hormonella metoder för en viss föryngring. Denna utveckling innehåller meningsfulla motiv. Man bör inte schablonartat misstänka dem för att vara allmänt storhetsvansinniga .

Man skall dock betänka, att det enligt Kristus handlade om människans hela väsen och inte kroppskult, som betraktar det kroppsliga livet som det högsta och från allt annat skilt värde. För honom handlar det inte heller om ett isolerat upplivande av cellerna, utan om en integrerad helning av kroppen - inklusive organ, celler, o.s.v. - och människans andliga domäner. Det handlar för Kristus även om friheten att leva och inte om ett tvång att leva. Allt detta ska inte generellt underordnas dessa strävanden, men de måste vid denna svåra balansakt nämnas som möjliga farokällor.

Uppståndelsekraften, upplevd med Kristus, som synbarligen och i sin helhet satt den i verket, verkar utgöra den egentliga "pådrivande faktorn" i en harmonisk utveckling i denna riktning. Mycket, som han angivit som groende frö, är fortfarande för lång tid ofullbordat. Därför är det meningsfullt att häri medvetet åberopa honom.

"Uppståndelse" är emellertid inte endast en andlig erfarenhet. Den kan på ett bestående sätt förnya allt i livet, för vilket en av de mindre kända nyuppenbarelsegrupperna, nämligen "Ljuscentret Betania" i CH-Sigriswil, i sin tidskrift "Ljusbäraren" har präglat begreppet "uppståndelseliv". Efter korsets "trånga port" kommer överflödet. Jesus betonade, att hans väg först blir klar genom hans gärningar. Endast framsteg på den personliga vägen i "Kristi efterföljd" kan ansatsvis göra dessa vidareförande steg förståeliga. Som vi har sett, är denna väg ingen likformig väg, inte heller ett likformigt stegrande, utmynnande i en enda höjdpunkt; utan den visar sig hos dem det angår som Gud styrt uppförande av en omfångsrik byggnad, där varje ny sten har lagts på en föregående. Stenarna är färdigheter i den mänskliga existensen, som överlever hans till det yttre uppförda byggnader. Så som urmänniskan enligt uppenbarelserna i olika heliga skrifter skapades i sin helhet, så kan hon efter att ha passerat genom den ofullkomna världens fria spel resp dramer långsamt på nytt "bli fullkomnad som Fadern i himlen", lovar Kristus människorna. Det gäller inte endast för de enklaste steg på vägen, utan till och med för uppståndelsens steg – han har inte satt några gränser och absolut inte förklarat vars och ens fattningsförmåga som måttstock. Han själv sätter upp nya normer, jfr. "Jag är..."-ord i evangelierna: "Jag är livets bröd", "Jag är världens ljus..."; "Jag är porten"; "Jag är den gode herden" och också "Jag är uppståndelsen och livet". Den som tror "kommer att" leva (i evighet), även om han genast dog" d.v.s. inte först vid den allmänna " Yttersta domen", som vissa kristna riktningar hävdar. "Jag är vägen, sanningen och livet "; "Jag är den äkta vinstocken och min fader vinodlaren... Ni är vinrankorna..."; "...jag är en konung, jag är därtill född och kommen till världen för att säga sanningen ". Kristus är det egentliga JAG ÄR i människorna, väl att skilja från det egoistiska vardagsjaget.

I den judiska tron fanns en uppståndelse eller en återuppväckelse, men först vid tidens slut. I den traditionella kristna teologin betraktas uppståndelsen som en ny möjlighet genom tron på Kristus – utan att man ändå utöver nattvarden skulle arbeta på genomföra den. Enligt moderna kritiska teologiska tankar kan det väl betraktas som ett framsteg gentemot en snarast materialistisk teologiriktning, vilken helt enkelt ville bortförklara allt som var svårt att föreställa sig, att uppståndelsen som metafor = i en överförd allegorisk mening åter tas upp. (Hans Kessler, Antologi "De dödas uppståndelse"). Många kan behöva ett sådant närmande till det som är svårt att föreställa sig men inte obetingat just de som som är i stånd att direkt tro på uppståndelsen som en inre och yttre realitet. Denna tro hos enkla kristna motsvarar i mångt och mycket mer hur det ser ut i dag på många områden inom forskning och vetenskap och hur det tas upp i våra undersökningar. Hos den som ser allt enbart metaforiskt får det enligt våra undersökningar snarast en effekt på själslig uppbyggelse; den botande verkan som också i dag kan sträcka sig ända till den fysiska kroppen kan i varje fall förhalas eller förminskas.

Till detta kommer på den tyska och den engelska sidan ett utdrag ur Johannesevangeliet 20: Två av den återuppståndnes uppenbarelser.

Fråga:
Söker jag utröna med Gud hur uppståndelsens kraft kan bära frukt i dag?

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

"Himlafärden".

Anmärkning: I den engelska versionen är begreppen "Himlafärden" och "Uppstigningen" identiska: Ascension. Ordet "uppstigningen", så som detta ord används av moderna andliga strävanden resp. "ljusarbetare", visar dock snarare relationer till föregående kapitel, om uppståndelse; se detta.

Om Jesus Kristus börjar med de 40 dagars tillbakadragenhet i öknen omedelbart innan han påbörjade sin undervisande verksamhet, så avslutar han sin synliga gärning på jorden med de 40 dagarna efter påsk, under vilka han visade sig för människor på olika fjärran platser.

Efter en sista måltid och samtal "förde han dem ut i riktning mot Betania och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem. Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen! " – Lukas 24, Markus 16. "... lyftes han inför deras ögon upp i höjden, och en sky tog honom bort ur deras åsyn.... Då stodo hos dem två män i vita kläder. Och dessa sade ‘... Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett honom fara upp till himmelen.‘ " (Apostlagärningarna 1). Uppenbarligen skilde lärjungarna mycket klart mellan de 40 dagar, då Kristus också alltid plötsligt var bland dem och åter försvann och den tid därefter, då de kände sig församlade i hans anda, men just utan hans personliga närvaro.

Kristus hade förebådat, att han skulle bege sig till Fadern. Först efter himlafärden sägs om honom, att han sitter "på Gud Faders högra sida ", alltså på samma nivå med Gud bortom även det mänskligt nåbara "Livet efter detta". Här skymtar en punkt, där Kristus verkar gemensamt med Gud. Gud är: "Jag Är den Jag Är". Han är allsmäktig och ändå frikostig, en levande utgångspunkt för alla krafter och väsen och ändå avskild. Han befinner sig utanför rummet men också allestädes närvarande. Han är evig och också en i alla tider dold realitet. Det betyder inte, att Kristus upplöst sig i intet, tvärtom finns han nu överallt. Även överbryggningen mellan människa och Gud genom att ställa in sig på Kristus kunde fortfarande upplevas i livet – "Bed till Fadern i mitt namn" (Johannes 15,16). Det är också oberoende av resp. föreställningar om händelserna för 2000 år sedan en realitet i sitt eget slag.

Lärjungarna blir nu medvetna om sin stora betydelse som apostlar som Kristi representanter på jorden. Kristus framträder nu starkare i dem, via dem, starkare fram. Det vore inte korrekt att bedöma detta tillstånd helt till det yttre, som om inget annat hänt, än att, en lärare inte längre finns på plats och de själva måste driva saken vidare. Om därvid den ev. fristående himlafärdens roll tas med i betraktandet, låter den sig omskrivas som en universalisering av Kristi gärningar. En bild för detta vore ett hologram, där varje splitter av detsamma återigen innehåller hela bilden. Kommentar: Denna jämförelse bör inte ses som en anspelning på den holografiska världsåskådningen, enligt vilken människan ändå genast står på samma nivå som Gud. Hon behöver alltså inte anstränga sig att bli lik Honom – f.ö. besläktad med den frälsningsföreställning, som glömmer, att frälsningen först kan gripas som ett frö vunnet genom ett individuellt beslut och efterföljd.

Förutom människans egna relationer får hon därtill Kristi relationer. I grunden torde just med himlafärden det ha beseglats som impuls för lärjungarna och slutligen för alla, som under Jesu liv har grundlagts som en möjlighet – så hänvisades i kapitlet om dopet i Jordan till möjligheten av Kristi gestalttagande i människan. Det vill säga: Det Kristus bragt resp. arbetat fram, har nu fått en vidgad innebörd jämfört med den verkan på mänskligheten av det, som vilken människa som helst arbetat fram. Det är förankrat i Gud, inte bara i ett "morfogenetiskt" fält – se Kapitlet "Korsfästelsen". Ett annat sätt att tillnärmelsevis uttrycka detta vore: "Gud drar därigenom allt med sig".

Paulus är idag ofta bekant på grund av några traditionella kantigheter. Bortsett från att dessa genom ensidiga utläggningar ofta överskattas bör hans visionära upplevelser betraktas som äkta. Han kunde så på sitt sätt inse, vilket också kommer till uttryck i Johannesevangeliet o.s.v., att Kristi betydelse gick utöver en roll för judendomen, att snarare judendomen var utsedd att för den universelle Kristus bli utgångspunkt för hans bidrag till människorna. Som lätt kan förstås var detta ett av de första diskussionsämnena bland lärjungarna.

Kyrkliga utsagor har en tendens att likställa kyrkan och "Kristi kropp", även om också resten av mänskligheten till slut räknas dit i vidare mening . Antroposofiska utsagor ser mera entydigt mänskligheten som Kristi kropp. Teosofiska riktningar, som inte vuxit uteslutande på kristet underlag, ser delvis också en betydelse av Kristus för hela mänskligheten, även om man nästan bara ser honom i hans undervisande roll.

Moderna kristna nyuppenbarelsegrupper, särskilt det "Universella Livet" ser idag en roll för Kristus också för de levande varelser som inte är människor – fram till den konsekvensen, att jordens vidare öden undandras människornas herravälde. Men de, som inte i första hand är en del av problemet, utan en del av lösningen, kommer säkerligen att ha sin roll, så som nämnts i bergspredikan.

Där någon verkligen gjorde något "i Kristus", vore det också gjort för Kristus och alltså gjort för världen.

Den som dock kunde förbinda sig med Kristus och hans gärningars riktning, som inte av människor godtyckligt kan ändras, vore för många av de teorier, uttryckssätt och gärningar helt enkelt inte förmögen att hantera det, som i flera århundraden på kyrkligt håll varit det allmänt accepterade. Kristus är enligt mystikernas vittnesbörd inte medvetet och absolut inte omedvetet "möjlig att utnyttja" för honom motsatta strävanden.

Varifrån kyrkorna sedan tog kraften till krig, förföljelser och hat – därtill oftast i tjänst hos världsliga makter – kan du själv tänka dig ur deras terminologi. Visserligen kan enligt i andliga kretsar allmänt bekanta erfarenheter ljus just också virvla upp "skuggor". Att dock göra sig till verktyg för skuggorna – som ofta var fallet i det förgångna -, istället för att bidra hos sig själv liksom hos andra till att motverka dessa skuggor, är ett hån mot kristna anspråk.
Trots allt kan konstateras, att i nyare vittnesbörd som till exempel i slutdokumentet från den europeiska ekumeniska församlingen "Fred i rättvisans namn för hela skapelsen" 1989, finns ett försök till bearbetning. En översättning kan beställas hos EKD Hannover.

Även "Himlafärden" kan få en verklig innebörd inom ramen för Kristi efterföljd. Rosenkreuzare till exempel upplevde, hur dessa himlamoln sänkte sig ned på dem i bilder och drömmar. Att ha en upplevelse av detta slag en eller flera gånger betyder dock inte, att denna människa hade helt förverkligat ett sådant steg i livet, det betyder liksom vid andra steg helt enkelt bara, att denna kvalitet starkare har börjat verka i honom.

Att känslomässigt djupare sätta sig in i "Himlafärden", förutsätter en viss andlig utveckling ; ska alltså på inget sätt förväxlas med en "borttransport via "UFO:s" (Unidentified Flying Objects). För äldre återberättade slag av bibliska profeters "bortförande" är det med hänsyn tagen till andra, andliga möjligheter inte heller helt sannolikt (se i kapitlet "Uppståndelsen"). Därmed ska dock i betraktande av överflödet på internationella "rapporter om UFO:s inte bestridas, att det kan finnas "UFO:s" som ett sätt för delvis utomjordiska astronauter* att visa sig, och att man på motsvarande sätt kan utgå från, att några sagor ur det förgångna kan syfta på likartade fenomen av såväl positiv som negativa natur, och att de ev. också kan få en roll i framtiden. Försöket från motsvarande kretsar, att identifiera varje andlig klippmålning med kretsar etc. med rymdskepp, är dock helt överdrivet och stammar ur en föreställningsförmåga så typisk för vår tekniskt-materiellt orienterade civilisation. Även om mänskligheten behöver gudomlig hjälp av de mest olika slag, måste den till slut själv klara av det räddande genombrottet. Genom framsteg i tillvaron, i handlingar och i medvetandet kan människorna på jorden överleva och därutöver finna och uppfylla sin uppgift. Inget, inte heller egna yttre framgångar, kan ersätta växandet in i ytterligare medvetandeområden. Den strävan, som till exempel ledde till Challenger-rymdfärjan och dess varnande olycka, verkar delvis som en yttre, avledande dålig kopia av det egentligen nödvändiga.
* Anmärkning: om den har t. ex. teologen Monsignore Corrado Balducci (Vatikanen) på den kyrkliga sidan också yttrat sig ett flertal gånger. För övrigt förmodade man i kyrkliga myndigheter att den ofta bara var ett psykiskt eller sociologiskt fenomen. I den officiella Vatikan-tidningen "Osservatore Romano" stod det i maj 2008 ändå: "Universum består av miljarder galaxer av vilka var och en är sammansatt av hundra miljarder stjärnor. Hur kan man utesluta att liv också har utvecklats på andra platser? Vi kan inte sätta några gränser för Guds skapande frihet. Om vi i likhet med Franciskus av Assisi betraktar jordens varelser som bröder och systrar varför skulle vi inte då också kunna tala om en utomjordisk broder? Möjligen lever andra intelligenta levande organismer alltjämt i full harmoni med sin skapare."

Därmed ska inte förbigås, att också teknisk utveckling är nödvändig, till exempel för avlösning av den livsfientliga atomenergin och några andra typer av elektromagnetisk strålning, genteknik och andra teknologier. Även detta kan dock endast ske utifrån en annan anda. Sker det nämnda inväxandet i ett omfattande medvetande i Kristi betydelse, borde det dock vara ett organiskt växande och ingen återigen teknisk manipulation. Ingen andlig "teknik" kan tvinga fram "lycka". Övningar av olika slag läggs slutligen, efter det att de tjänat rätt ändamål åter åt sidan. Endast, det som till slut blivit eget, räknas. Helt omöjligt är det, att genom dagens problematiska elektroniska "hjärnmaskiner "– i sanningens namn: hjärnmanipuleringsapparater – passivt och delvis undermedvetet "konsumera" Gud.

Kristus har i första hand i sin speciella roll på jorden lämnats till eftervärlden. Man måste dock också betänka, att det finns manifestationer på andra nivåer och områden i kosmos: "The Urantia Book" (USA); hans oförväxlingsbara uppgift på den mycket täta fysiska jorden sätts dock här inte i fråga. Se vidare böckerna "Analekta" 1 och 2. "Analekta" kan beställas ur restupplagor hos: Mag. Alois Thurner, Staudach 103, A-8230 Hartberg, Österrike.

Teologer har sammanställt upptagandet av Jesus i ett "moln" med de ställen i Gamla testamentet där det omnämns (2 Moseboken 13:21 och 40:34). De har behandlat lärjungarnas glädje över en tydligt upplevd, ny typ av Kristus närvaro i anslutning till det, vissa som något högst verkligt och andra som något subjektivt.

Till detta kommer på den tyska och den engelska sidan ett utdrag ur Lukasevangeliet 24 med kommentarer : Himlafärden.

Fråga:
Är en samtida eller kommande betydelse av himlafärden för mig en fråga som berör mig i mitt umgänge med Gud?

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

Pingsthändelsen.

Före korsfästelsen hade Jesus förebådat, att genom hans hädangång till Fadern, den Helige Ande, av Fadern skulle utsändas som "tröstare", som "sanningens ande " Johannes 14,15,16.

Ungefär tio dagar efter himlafärden är den första kristna församlingen i Jerusalem samlad till bön. "Och det kom plötsligt från himmelen ett dån , såsom om en våldsam storm hade farit fram; och det uppfyllde hela huset… och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på dem, en på var av dem. Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynnte tala andra tungomål..." - Apostlagärningarna 2. Med sådana ord beskriver ingen den vanliga känslan av uppfylldhet efter bön. Snarare då finner vi vissa likheter med sedvänjorna hos pingstvännerna och kväkarna. Den första pingstupplevelsen ansluter sig som ett till det yttre begripligt fenomen till det, som här i kapitlet beskrevs om himlafärden, en spridning av Kristi verkan till lärjungarna och deras omgivning. Genom "nedsändande" av sanningens ande meddelas åter något av en gemensam verkan från Gud och Kristus. I detta hänseende kan den första pingsten också ses som det första tecknet på en begynnande "Kristi återkomst" eller åtminstone ett närmande. Även ur denna synpunkt kan man förvänta sig, att den i profetiorna nämnda "Kristi återkomst" dock menad på ett annat sätt än som ett andra förkroppsligande till människa.

Anmärkning: "Tröstaren" resp. "sanningens ande" kan strängt taget inte utan vidare likställas med den "Helige Anden", resp. "Heliga kvinnliga anden", se under "Sophia".

- "Sanningens ande" verkar vara ett stycke av Kristus själv, som erinrar om gemenskapen med honom och hans ord och nu gör det möjligt för hans verk vidare på jorden. Det är därför i grunden inte längre seriöst att behandla religiösa och filosofiska frågor endast som en historia om litterärt mottagande och tankemässig förströelse. Om detta har mycket skrivits. Det finns andra faktorer med i spelet, också hos människan och det handlar i första hand om att i denna skrift känna av dem.

Den skapande gudens arv, av fadern i människan, såtillvida han "... är född av Gud " - Johannes 1 - erbjuds i allmänhet till medvetet införlivande i Jesu liv och nu befästs sedan pingsthändelsen Kristi arv hos dem som blivit kvar på jorden, de som tar emot det.

- Den Helige Anden som "kvinnlig, moderlig" andligt-intelligent Gudsegenskap och -energi fanns redan före Jesu jordeliv på olika nivåer och i olika uppenbarelseformer, såväl utanför människan, som också i hans inspirerande verkan på människan.

Det finns t.o.m. förbindelser till "den himmelska Mannan" (Andra Mosebok, Femte Mosebok, Fjärde Mosebok, Psaltaren, Nehemja, Josua, Johannesevangeliet, Hebreerbrevet, Uppenbarelseboken).

Men det är inte heller helt fel, om begreppen "sanningens ande" och "Helige Ande" blir jämställda i relation till praktiska erfarenheter, som så ofta sker. Det kan förekomma allt oftare, att Guds krafter samverkar och slutligen verkar som enhet; liksom också människan, som ursprungligen "skapades till Guds avbild ", kan erfara en differentiering av medvetandet och sedan integrationen av sitt väsen.

Först därigenom kan också mänsklighetens och jordens gemensamma liv verkligen bli tydligt på ett sätt som idag knappast är möjligt, vilket tas upp här i samband med Johannesapokalypsen, utan att därmed påstå, att denna framtid låter sig anpassas till nutida uppfattningsförmåga.

Den "Helige Anden" är inte helt enkelt ande eller livsanda, livskraft. Det kan vara ändamålsenligt att följa Kristi, som det verkar, trappstegsliknande väg. Den nämns i sammanhang med Marias bebådelse, alltså åtminstone i betydelsen av medverkan när det gäller enstaka händelser.

Den kan påträffas på det ställe, där den personligen närvarande Kristus i uppståndelselekamen "blåser på" lärjungarna och säger "Ta emot den Helige Anden" (Johannes 20, 22) – vilken alltså här verkar genom honom. En rening av deras uppfattningsförmåga resp. i djupare mening deras samveten kan ses som förutsättning för det ansvar, som överförs till resp. som medvetandegörs hos dem: "Förlåta synder eller inte" (inte göra något). Detta samvete, som också av mystiker som J. Lorber ses som den Helige Andes’ verkan, är inte den blandning av individuellt präglad rädsla, som ofta felaktigt förväxlas med samvetet, bakom vilket dock ibland ett stycke äkta samvete kan vara dolt. Samvete i renaste mening innebär också en medveten inre ledning hos den enskilda människan.

Vid den första pingsthändelsen verkar den Helige Anden redan på ett icke personligt sätt, direkt "kosmiskt", dock på en mångfald sätt motsvarande de ’genomträngdas’ olika möjligheter till realisering eller motsvarande de tilltalades resp. världens olika förutsättningar – att träffa exakta ömma punkter, att lösa upp dem genom tvånget att betrakta dem och att hela tiden bättre inse väsentliga skillnader och sanningar, är kännetecken för ett medvetande, som verkar framkallat av den Helige Anden. Där det handlar mindre om upplösning av förvirrade sammanhang, visar sig samma kraft mer som kreativt formande, gemenskapsbildande, fullkomnande – förande fram till Gud.

Även 1800-talet med sina olika väckelse- och nyuppenbarelserörelser, liksom också 1900-talet kan vid närmare betraktande alltid visa nya framsteg för den Helige Anden och hans följdverkningar. Det låter sig överhuvud anas, att kristna impulser och den Helige Anden sedan länge erbjuder övergångar till det område, som Johannesapokalypsen befattar sig med, och vilken ägnar sig åt utvecklingen i stort.

I dessa avsnitt av Apostlagärningarna är med lärjungarna också alltid Maria och de andra kvinnorna resp. kvinnliga lärjungarna " förenade i bön och bönfallande ". Kvinnornas roll – oavsett om talande eller som hos Paulus "tigande", torde därvid av olika skäl ha varit oersättlig. De var till exempel känslomässigt mera mottagliga för fina inflytelser och kunde säkerligen också förmedla dessa verbalt eller icke-verbalt i kretsen. Även idag kan i församlingar av alla slag, även av andligt slag en skillnad iakttas, när inte endast män utan också kvinnor deltar. När det sedan inte handlar om manligt behov av att imponera, kan mötet avlöpa mera inspirerande och framåtförande, även om deltagandet i skeendet varit innerligt. I antroposofiska och rosenkreuzkretsar ses Maria som Jesu moder till och med som den egentliga källan, genom vilken den Helige Anden kunde verka på lärjungarna.

Här stöter vi också på "hemligheten med Sophia" som Gamla Testamentets "vishet", en kvinnlig uttrycksform för gudomlig kraft. I det område av den ortodoxa östkyrkan har Maria många gånger blivit identifierad med Sophia. Sophiologen och visionären Solowjoff har upplevt henne som ett – precis som Kristus antar – först i vår tid i sin kosmiska dimension närmarekommande väsen (vilket också antas för Kristus’ del, till exempel i Steiners "Kristi eteriska återkomst" omkring 1909, bl a) Liksom Jesus och Maria i smått, så kan uppenbarligen den "kosmiske Kristus" och Sophia upplevas mystiskt som himmelsmoder i stort. Se även. Hildegunde Wöller "En dröm om Kristus". Sammanhanget kan också uttryckas så: Guds "moderliga" egenskap medverkar däri, att skapelsen kan växa i riktning mot Gud liksom Gud kommer den till mötes.

Feministiska kvinnliga teologer har påpekat, att den Helige Anden på dåtidens språk egentligen hette "Heliga Andekvinnan ". Maria resp. Sophia kunde eventuellt närmare ses som uttrycksform, i vilka den Helige Anden går in och tar gestalt, som i form av en duva.

Men också i olika strävanden hos kvinnorörelserna i väst och öst kan "Sophia-artat " påträffas, jfr. Dr. Susanne Schaup i Protokoll från den Ev. Akademin i Bad Boll vid konferensen "New Age 3: Sophia". På liknande sätt kan också "Kristus-artat" påträffas inte bara i nya världsvida kristna strävanden med pilotprojekt som "Universellt liv" eller i förnyelsesträvanden i kyrkorna, utan också i andra, även världsliga rörelser. Nya Testamentets kommentar: " Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus, men du vet icke, varifrån den kommer och vart den far. Så är det med var och en, som är född av Anden" (Johannes 3).

Det kommande har i alla fall manlig-kvinnlig karaktär, är inte längre patriarkaliskt, men inte heller matriarkaliskt.

Medan något av Kristi verkan finns i varje människa, såsom nämndes i de föregående kapitlen, kan detta nu genom den yttre Kristus och den Helige Ande på nytt förstärkas, också genom hans ord, men inte endast genom dessa.

Graalsridderskapet utgick på ett annat sätt ifrån att något blivit kvar av Kristi verkan för 2000 år sedan på jorden , och som kan av människor sökas och påträffas, nämligen som "Graal". Denna legend berättade, att en del av Kristi blod, som droppade från korset ner på jorden, fångades upp i en skål. Josef von Arimathia och hans följeslagare hade räddat den till Frankrike eller England och hade alltid samlats inför denna "undergörande Graal" till bön och för att hämta inspiration. Jämför: till exempel R. De Boron "Historien om den heliga Graalen ", nedskriven c:a år 1200. Även om legenden kan vara baserad på en yttre realitet, faller det i ögonen, att den gyllene graalskalken med sin bägare uppåt, sin svällda mittre del och sin breddning resp. öppning nedåt symboliserar* människan; en människa, som från sin mittre del resp. sitt hjärta öppnar sig uppåt för den Helige Anden, nedåt för jordens frälsning, en "förlöst människa", på vilken "kreaturet väntar" (Romarbrevet 8, 18-28). I stort kan den också ses som en symbol för den mot Gud öppnade jorden. Kring denna strömning grupperade sig de katarer, som delvis blivit något världsfrånvända , d.v.s.: kättare och albigenser, minnesångare, trubadurer. Flera miljoner sådana esoteriska kristna blev av påvedömet utrotade som förmenta heretiker (kättare). Graalens djupare innebörd är alltså ännu inte uttömd i denna andra legend, enligt vilken Graalen skulle varit Jesu biologiska avkomlingar i konungasläkter.

Johannes 4: "... Kvinna, tro mig, den tid kommer, då ni varken på detta berg eller i Jerusalem kommer att tillbe Fadern... Det kommer en tid och är redan kommen, då sanna bedjare kommer att tillbedja Fadern i anden och i sanningen. Ty fadern vill ha dem som så tillber honom. Gud är ande och de som tillber Honom, måste tillbe Honom i anden och i sanning." Denna självmedvetna, fria hållning från riktningar inom andlig kristendom kan endast klaras av institutioner, om de har modet att förnya sig på grundval av fria kristna människor. Eftersom sådana riktningar inom en andlig kristendom blev så decimerade, att till och med deras innehåll endast med svårighet kan rekonstrueras, har kyrkan till slut ruinerat grundvalen för sin egen andliga tradition, som den idag långsamt måste erkänna som ett vakuum. Eftersom många, delvis också ganska tvivelaktiga erbjudanden från andra kulturer försökte fylla detta vakuum, söker nu också kyrkorna efter försvunnen kristen andlig praxis.

Den berömde abboten Joachim di Fiore (c:a år 1100) talade om Faderns tid – tiden för lagreligion enligt Gamla Testamentet –, liksom sonens tid medelst kyrklig förmedling och förutsade en tredje tid: "Den Helige Andes tidsålder" – (boktitel, Turmverlag) –, där i människorna själva deras individuella förbindelse till Gud växer. Även från denna profetia, vars betydelse vi ju längre desto mer kan inse, har element direkt och indirekt flutit in i de mest olika strävanden, från Luther via Marx - till Hitler, där de missförstods resp. missbrukades. I de flesta fall finns i sådana förvridna varianter också en meningsfull urbild.

Här är det också lämpligt att göra en anmärkning om åtskillnaden mellan den Helige Andens andlighet och ett spiritistiskt förfaringssätt. "Att vara gripen av den Helige Anden", i idealfallet ett medvetet upptagande av den Helige Anden, går via människans innersta väsen. Hypnos resp. extatiska trancetillstånd och "besatthet" genom de dödas "andar" från andra sidan äger därvid inte rum och absolut inte deras "besvärjelse". Vare sig för människorna ifråga eller för andra i kretsen är denna erfarenhet lika kraftförbrukande som en spiritistisk sittning. Medvetandet begränsas inte utan vidgas. Så kan mycket väl enastående varseblivningar i omgivningen vara möjliga, men då medvetet och utan minnesförlust.

Den Helige Andens sätt att verka vore förenligt med såväl meditativ stillhet – saknas nästan alltid i västliga kyrkor – som med försök att tvärtom uppnå detsamma genom mer och bättre kommunikation, som den har utvecklats i väst resp. i Amerika. Om stillhet och kommunikation resp. innehåll förbands med varandra – en möjlighet särskilt för mentaliteten i Europas mellersta del –, så kunde det av Kristus resp. den Helige Anden önskade särskilt tydligt bli möjligt att förstå. Han förkroppsligar många gånger en tredje väg bortom östliga eller västliga extremer, förvisso endast, då strävan inte är egoistisk, det vill säga inte är oetisk. Man kan endast föreställa sig Kristus med rätt förstådd anspråkslöshet, etik och meningsfullhet, som han gav världen i form av helningshistoria.

Den Helige Anden kan inte heller betraktas helt löst från Kristus, resp. från hans önskan. Kristus tillskrev den Helige Anden egenskapen, att han "kommer att påminna lärjungarna om allt vad han sagt till dem ". Dessutom sade han: "Har jag ännu mycket att säga er, ni kan dock ännu inte orka med det. Men när sanningens ande kommer, leder den er till sanningen."

Allt, som klaras upp på resan mot sanningen, kan förvisso förena sig med den Helige Anden till en helhet av alla de krafter, som vill rädda jorden.

I Kristi läror finns människan med hennes subjektivitet, - men inte denna gränslösa relativisering, som enligt många moderna filosofiska föreställningar inte längre tillåter några som helst objektiva sanningar.

* Därtill kommer på den tyska och den engelska sidan en symbolisk skiss av den heliga graalen.

Fråga:
Vad har med Guds hjälp redan utvecklats hos mig och vad kommer mig till del från Gud i dag?

Tillbaka till innehållsförteckningen.

 

En Jesusbild.

Den som skulle vilja ha en klarare föreställning om, hur Jesus såg ut, hänvisas här vid avslutningen av avsnittet om Evangelierna till den framställning, som kunde gälla som den mest äkta – även om ingen allmänt erkänd avbildning existerar:
Den s.k. enda verkliga "bild av vår frälsare", kan beställas hos Lorber-Verlag. Enligt den muntliga traditionen gjordes på kejsare Tiberius’ order en avbildning på en smaragd och överlämnades ur Konstantinopels skattkammare via den turkiske sultanen till påven Innocentius VIII för att köpa loss sultanens broder. Därmed är en beskrivning av gestalten Jesus knuten till Publius Lentulus, vid denna tid ståthållare i Judéen, och senaten och det romerska folket:
"Det uppenbarade sig i dessa dagar en mycket dygdig man vid namn Jesus Kristus, som ännu lever ibland oss och av hedningarna anses vara en sanningens profet men av sin lärjungar kallas Guds son. Han väcker upp från de döda och botar alla sorts sjukdomar. En man av medellängd med ståtligt utseende och mycket vördnadsfullt utseende, så att de, som ser honom, måste både älska och också frukta honom. Hans hår har färgen av helmogen hasselnöt, är till öronen nästan rakt, därifrån och neråt något lockigt svallande över hans axlar och enligt något mera orientaliskt slag enligt Nazarenernas sedvänja benat i mitten. Hans panna är öppen och slät, hans ansikte utan fläckar och rynkor, är vackert och lätt rödfärgat. Näsa och mun är så formade, att ingenting därvid finns att kritisera. Skägget är inte kraftigt, i färgen väl anpassat till håret och inte särskilt långt. Hans ögon är mörkblå, klara och livliga. Hans kropp är välformad och stram, hans händer och armar är välproportionerade. När han tadlar är han fruktansvärd, när han manar är han vänlig och intagande, när han talar är han måttfull, vis och ödmjuk, kombinerat med värdighet. Ingen kan påminna sig att ha sett honom skratta, men många såg honom gråta. En man, som genom sin säregna skönhet överträffar människobarnen.

Bilden är infogad i den tyska tryckta texten - med tillstånd från förlaget från år 1992.
Om avtrycket efter Jesu kropp på svepduken från Turin se även vårt kapitel "Korsfästelse och gravsättning". Sedan 1979 har dessutom "Slöjan från Manoppello" undersökts vetenskapligt av P. Prof. Dr. Heinrich Pfeiffer och Syster Blandina Paschalis Schlömer. Till skillnad från svepduken från Turin finns där endast ett ansikte, visserligen med öppna ögon: http://voltosanto.com . Även med denna duk är det svårt, om inte ogörligt att vetenskapligt förklara orsaken till dess tillkomst: Man kan t ex inte måla på väv av havssilke. Ansiktets mått är identiska på dessa båda dukar. Jfr Joh 20: 5-7. Dessa bilder har på ett avgörande sätt bidragit till att prägla den konstnärliga framställningen av Jesus från de första århundraden. På slöjan, som har varit lindad runt huvudet, är ansiktet framifrån sett ovalt, inramat av håret; det finns också en likhet med den ovan nämnda bilden, som visar den levande Jesus från sidan.

 

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Till nästa del: Johannes uppenbarelse (Kapitel 12) och slutkapitel.   /   Till del 3 : Andra teman.   /   Till del 4: Gamla Testamentet; bidrag till dialogen med andra religioner.

eMail: ways-of-christ.com Skriv helst på tyska eller engelska. Skriv annars på ditt eget språk med korta meningar och med angivande av, vilket språk du använder.

Till hemsidan.

 

Referenser till andra språkversioner samt till rättigheter.

De andra Internetsidorna återfinns under http://www.Christuswege.net (tyska) och http://www.ways-of-christ.net (engelska). Ytterligare språk: Se Hemsidan. Den tyska och den engelska Internettexten aktualiseras ständigt och innehåller också en sida "Ändringar", liksom ytterligare tilläggssidor.
Att skriva ut Internettexten resp. att sprida – oändrade – kopior är uttryckligen tillåtet. Översättningar till ytterligare språk är sällan kontrollerade.

Använda korta bibelcitat och kommentarer utgör - på grundval av olika nybearbetade översättningar –-förklaringar till resp. kapitel i huvudtexten
Sådana typiska ställen utgör dock inte någon fullgod ersättning vid det beledsagade studiet av eller mediterandet över hela evangelier eller delar av Uppenbarelser. Till detta krävs en Bibel eller Nya Testamentet. .