På 1100-talet förutsade abboten Joachim de Fiore en "Den Helige Andens tidsålder", under vilken ett sådant förhållande till Gud skulle bli vanlig för den enskilde utan inblandning av institutioner. Idag breder flera strävanden ut sig över hela världen, som inte endast söker en motsvarande Kristus’ tagande gestalt i människorna, utan ser individen som medvetenhetstillväxande cell i "Kristi lekamen".

Den delvis därmed förknippade "Kristi återkomst" och nu rådande "apokalyps" i egenskap av viktiga skeenden i stort talar för, att något mera omfattande än ett av människan uttänkt "återförkroppsligande" håller på att ske.

Just i en tid,

- under vilken fenomenet Jesus Kristus tas i anspråk av många olika teologiska riktningar och dogmer, av språkvetenskapliga, historiekritiska, arkeologiska och paleografiska, religionssociologiska och djuppsykologiska, naturvetenskapliga, politiska o.s.v. betraktelsesätt,

- under vilken, liksom det vid tiden för den tidiga kristendomen bredvid det gamla materialistiska, uppstod en mångfaldig andlig rörelse, som båda medförde såväl flytande övergångar som avgränsningar visavi kristendomen,

- under vilken de mest förvirrande företeelser uppträder, som till exempel flera förmenta förkroppsligade Kristusgestalter i vår tid, och där ofta rätt problematiska för att inte säga negativa saker sker i Kristi namn, kan det vara av intresse att undersöka, vari Kristi speciella bidrag kunde bestå i denna komplicerade värld.

Man anknyter här till egna inre erfarenheter, liksom också till andra mystiska o.s.v. källor. De använda blickvinklarna är interdisciplinära, från många kunskaps- och erfarenhetsområden, alltså inte endast teologiska. Vid andliga synpunkter ska från politiskt håll inte talas om avledande pseudoinnerlighet. Det mekaniska tänkandets dogmer hos naturvetenskapen under det senaste århundradet kan självklart inte accepteras som siktbegränsning lika lite som föreställningar från öst, som utgår från föreställningen, att det inte finns något, som inte redan står i den gammalindiska vedan, och att Jesus enligt denna endast vore en "möjlig tredje klassens lärare". Ur de endast jämförande eller kompletterande i texten givna hänvisningarna till böcker o.s.v. låter sig dessa insikter inte härledas, och därmed är dessa böcker eller teologiska förkunskaper inte heller nödvändiga för att uppnå en förståelse. (Detsamma gäller för en planerad boklista för teologiskt intresserade, se länkar.) Inget skall förstås som dogm eller som åsikt hos någon slags extern organisation. Ej heller riktar man sig mot någon kyrka eller religionsgemenskap och inte heller mot till exempel den apostoliska trosbekännelsen. Människor med en annan religiös eller världsåskådningsbakgrund, som har ett positivt intresse för nya insikter från kristet håll, kan i denna vare sig dogmatiska eller materiellt förflackade skrift också hitta något. Därför finns också kommentarer om kristna vägars förhållande till andra strävanden med i innehållet. Delvis som det i Johannesevangeliet på ett för dåtida kunskapstörstande förståeligt språk utarbetade specifikt kristna, visar denna skrift idag ingångar från olika håll. Denna skrift medger stor frihet, när det gäller stil. Forskning är något annat än mission. Sådana kristna, som för egen del föredrar en utan djuplodande överväganden enkel tro, skulle i denna skrift kunna lära sig, hur de i sin omedelbara miljö kan börja en bättre dialog med människorna av annan tro, utan att ideligen missförstånd uppstår.

Texten vill tala genom sitt innehåll .

Tillbaka till sidans innehållsförteckningen.

Sådana skildringar riktade sig inte mot en bild av Jesus som förebild för människorna, utan de antydde sin djupare förbundenhet med Gud och skapelsens gång. Denna förbundenhets innehåll kan betraktas som annorlunda, men att på förhand bortförklara det som oförståeligt eller inte äkta, är ett otillåtet konstgrepp. Sådant finner man i Johannesevangeliet 1, Johannes 5, Johannes 6,69, Johannes 7 ..., i Matteus 16,16, i Brevet till Kolosserna och till Efesierna, o.s.v. Man finner det fortfarande hos gamla kyrkolärda, hos mystiker som Jakob Böhme, hos Rudolf Steiner (Helsingfors 1912), och det lever åter upp i den kristne lärde Daskalos "Esoteriska läror" liksom i den amerikanske teologen Matthew Fox’ böcker "Den stora välsignelsen" och "visioner om en kosmisk Kristus", o.s.v...

I den katolska kyrkan och delar av den evangeliska kyrkan försökte man att bevara den förlorade närheten till sådana traditionsnivåer med teoretiska trossatser. Andra delar av de evangeliska kyrkorna, som klarare insåg Jesu sociala inflytande, menade, att Jesu gudomliga karaktärsdrag måste få falla. I läror om hinduismens ursprung jämförs det med begreppet av olika stegs "Avatare". Med detta avses de människor, som inte finns på jorden för egen framgång, utan för att frivilligt bidra till ett folks eller mänsklighetens framskridande, som en droppe "av gudomlig fullkomning". Skillnaderna mellan dylika på varandra följande " Avatarer" blir dock ofta otydliga i sådana uppfattningar, under det att den judiska och den kristna uppfattningen om "historiens Gud" betonar vidareutvecklingsaspekten och den i detta sammanhang aktuella "Messias"-rollen.

Det må påpekas, att koranen på flera ställen erkänner Jesus Kristus som gudasänd profet och också som Guds "Ord", "skapad som Adam". Han gäller alltså i en rätt tolkad Islam i varje fall förmer än hos dessa moderna kristna teologer, för vilka endast socialreformatorn Jesus återstår! Endast läran om - av de kristna redan vid tiden för Muhammed mycket som jordisk uppfattade - Jesu egenskap, att vara Guds son som en del av trefaldighetsläran, accepterades inte i Koranen. Kristna, som väl så äkta hade kunnat förklara vad som menades med detta, på ett sådant sätt att även människor med annan utgångspunkt förstår det, fanns det knappt längre. (Se tilläggssidan "Jesus och Islam").

Det återstår bara att komma ihåg, att denna del av gåtan Kristus inte spirade ur spekulativt tänkande, utan ur visionära gränserfarenheter, tydligt synliga hos till exempel Jakob Böhme, som visserligen också hade en sällsam förmåga att bearbeta det upplevda på ett begripligt sätt. Alla erfarenheter av andligt slag kräver visserligen (själv-)kritisk bearbetning, men en bedömning av dess resultat, utan att en sådan varseblivningsnivå erkäns, leder den som irrelevant metod ingenvart.

 Till detta kommer på den tyska och den engelska sidan ett utdrag ur Johannesevangeliet, början av kapitel 1.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Efter evangeliesekvensen kommer vi nu till mer mänskliga händelser. Jesu födelse är traditionellt förknippad med julen - även om denna fest inte överallt låter detta komma till uttryck - Lukas 1, 26ff. Matteus 1, 18ff. Man kan fråga sig, i betraktande av den centrala betydelsen hos Jesu "Tre läroår" varför dagens teologer gör så många ansträngningar att bestrida jungfrufödelsen av Jesus. Medan den jordflyktiga tidiga gnosticismen menade, att man behövde föreställningen om att Jesus endast hade en "fiktiv kropp", kan hos andra meningsriktningar i så måtto en enighet fastställas, att Jesus måste genomgå alla människans livsformer, för att därigenom enligt samma modelltänkande ge uttryck för samma måttstock. Man skulle dock önska, att denna diskussion – om verkligt sanningssökande vore målet – hade större öppenhet. I en tid, under vilken i sammanhang med transformationen av sexualiteten och kärleken nya synpunkter dyker upp, delvis framfiltrerade ur orientalisk praktik och påminnande om gamla tempelseder, borde det inte vara långsökt att anta en sann kärna i denna tradition. Buddister – som tillskriver även Buddha en extraordinär födsel – har överhuvud taget inte några svårigheter att acceptera en Jesu "jungfrufödsel" och naturligtvis inte heller med en jungfrulighet i en övervägande själslig mening, som till exempel Steiner hävdar. Koranen talar - liksom Bibeln om en ängel - om en "gudasänd", genom vilken Jesu födelse av jungfrun Maria ska ha förmedlats.

Det kan visa sig, att Jesu karaktär, som inte passar in i några fastkörda tankeschemor, redan här låter sig anas. Specifika egenskaper kommer vi förvisso i hans livs vidare förlopp snart att varsebli. Innebörden av möjligheten, att med Kristus under livet ""födas på nytt"*), kommer vi därvid också att träffa på.

Detta är ingen liknelse. Det är ett av dessa "svårförståeliga" bibelställen, med en alldeles precis och mycket viktig innebörd för dem, som hade de erfarenheter och kunskaper, för att möjligtvis kunna förstå dem. Jesus sade inte något till någon enskild, vars innebörd han eller hon över huvud taget inte skulle ha kunnat ana eller dra nytta av. I vår huvudtexts olika kapitel, till exempel "Dopet", "Öknens stillhet" och "Förkunnelsen" beskrivs bland annat saker, som kan göra temat i "Den nya födelsen " mera tillgängligt.

Även för sökande, som inte direkt sökte i denna riktning hade särskilt i tidigare, fridfullare tider julhögtiden att göra med detta. "Kyrkoårets" högtider, i detta fall adventstiden, ställde också in allmänheten på ett uppbyggande förandligande av Kristi födelse, på samma sätt som fastan var själsligt förberedande för påsken. Så kunde man under årens lopp uppleva något – även om man inte helt förstod det, som i vår tid, vilken snarare leder bort från det, endast kan upplevas vid intensiv meditation resp. under längre bönefaser.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Även detta område tillskrivs, denna gång i många moderna andliga skrifter, en delvis något oproportionerlig innebörd. Bibeln berättar endast om den vise Simons beröm och de skriftlärdas förundran över den tolvårige Jesus - Lukas 2, 29 - 51. Det mest autentiska bland de ickebibliska " Barnevangelierna", "Jakobusevangeliet", som föreligger i fragment och nyberättelser, (de senare utgivna på Lorber-Verlag på tyska) innehåller visserligen sinnebildliga händelser och sammanträffanden. Däri finner man dock inte, att – som enligt en modern tes – Jesus skulle ha lärt sig allt av esséerna eller den därmed delvis besläktade Qumran-församlingen, enligt en annan i egyptiska resp. grekiska tempel, enligt en ytterligare i Indien, o.s.v. Det kunde vara fruktbart att använda sin kreativa fantasi på grundval av olika ledtrådar, såvida detta inte för till nya förhastade dogmer. Då skulle en än vagare Jesuskontur uppstå, som intensivt mötte inte den ena eller den andra, utan alla dåtidens väsentliga andliga strömningar och därvid alltid utvecklade det, som han utifrån sig själv måste utveckla, och som inte behövde vara identiskt med det, som andra ansåg nödvändigt att lära sig. Det är en grundläggande erfarenhet, som i smått är helt möjlig att följa, och som är välbekant för somliga. Den spränger ensidiga psykologiska föreställningar om "prägling" och beteende. För utpräglade individer och mystiker är den faktiskt typisk. Den kan ansatsvis visa sig redan i tidig barnaålder. ...

R. Steiner visar en scen i det s.k. "Femte evangeliet", där det på ett uppskakande sätt blev klart för Jesus, att de sig i den nya tiden från yttervärlden isolerande arbetsmetoderna hos esoteriska ordenssällskap kunde vara kontraproduktiva som esséernas. Deras lagiver – med många kroppsliga och etiskt / andliga reningsföreskrifter – håller dem själva fria från negativa inflytanden, men deras omvärld var desto mer påverkad av dem. Åtminstone under Jesu livs vidare förlopp finner vi också en i Bibeln belagd grundimpuls: "vara i världen men inte av den," och att integrera världen i sin egen utveckling. Därtill hör bland annat också, att Jesus till slut lär ut något till alla, som tidigare hade varit hemligt, vilket inte talar emot, att vissa lärdomar först i klartext delgavs de bättre förberedda lärjungarna.

Det visar sig jämfört med de gamla, på strikt hemlighållande grundlagda mysterietraditionerna faktiskt som ett nytt historiskt inslag. Märkligt nog visade sig liknande företeelser sedan också till exempel i de nya riktningarna hos Mahayana-Buddhismen, där plötsligt medkänslan med alla väsen starkt betonades. Men först i vår tid har möjligheten till andliga djup för alla slutligen blivit uppenbar. Ingen kan säga, att han/hon aldrig hade hört talas om det. Eftersom dagens pressbyråmystik dock ännu är mycket ytlig, kan man utgå ifrån, att denna tendens inte på långt när är helt omsatt. Det är klart, att till exempel Vatikanbibliotekets hemlighållandepolitik i det avseendet förefaller "förkristen".

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Här borde Steiners tolkning av olika härstamningsuppgifter hos Matteus och Lukas om "två Jesusbarn" nämnas. Eftersom det där inte ifrågasattes, att Kristi gudomliga natur endast manifesterade sig i en människa, är det inte utan viss humor, hur antroposofers och teologers intellekt kunde halka in på en "Huvuddispytpunkt 1 eller 2". Det handlade därvid om något annat, nämligen om frågan att följa Kristi människoblivande och att följa hans omgivning via de vises styrka från olika kulturer: (...) . Eftersom andliga forskningsföremål kan vara ännu mera flerbottnade än man tänka sig i konkreta jordiska föreställningar, är konkretiserade uppgifter i litteraturen sällan mera exakta än sådana allmänna synpunkter.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Den ursprungliga formen för vattendop var ingen symbolisk akt och ingen medlemsförklaring om religiös gemenskap. Doppandet genom den i detta erfarne, här Johannes Döparen, förde ofta till nästan drunkning och innebar därmed alltså en verklig gränsupplevelse. Det liknade såtillvida antika "invigningar" resp. "invigningsprov"; men här är de möjliga psykiska upplevelserna inte ett självändamål eller en metod för att övervinna dödsångesten, utan dopet beseglade uppfordran till "botgöring", närmare översatt med "omvändelse", nämligen till den skapande gudens vilja, vars "himmelrike" förkunnades vara "kommet närmare", - Matteus 3, Johannes 1.

När Jesus ber om dopet, känner sig Johannes inte förmögen att bistå med detta. Han faller till föga, men har ingen kontroll över skeendet, utan kan endast se på, hur en större förändring sker än han kunde förmedla. Hade han redan förutsett möjligheten till ett högre slags dop genom andens eld, genom en som kommer efter honom, så ser han nu "Guds ande" komma ner till Jesus. Kristna esoteriker såg däri den egentliga "Kristi födelse i Jesus". Det kräver dock inte den emellanåt förekommande föreställningen om Jesus och Kristus som väsen, som tidigare inte haft något med varandra att göra.

Allmänt kan nu dopet, särskilt "andedopet" – begreppet används på olika sätt till exempel i frikyrkorna ses det som inkörsport till en människornas "nyfödsel" - Johannes 3. Det i kristna strävanden vanligare begreppet "pånyttfödelse" undviks här på grund av sin ev. förväxling med reinkarnation. Därmed ska inte sägas, att frågan om reinkarnationen inte dyker upp i Bibeln – till exempel Matteus 11,14 borde i detta sammanhang närmare undersökas.

Istället för att vilja avgöra teologisk-teoretiska dispyter om dopets karaktär, kunde intresset rikta in sig på frågan, vad en sådan "pånyttfödsel" praktiskt kan innebära för människorna. Man kan med utgångspunkt från en djupare liggande medvetandenivå på nytt ta itu med hela sitt liv, förnimma det och genomlysa det, från en medvetandenivå, som är vänd mot Gud. Gud kan hos människor "ta gestalt", som låter människan bli tydligare än hans "avbild" eller, som mystikern uttrycker det, hjärtats "Kristusgnista" fylls med liv och börjar växa i människan. Den människa som umgås meditativt med detta kan också varsebli det i bilden på ett barn, som i det verkliga livet växer och utvecklas eller i bilden på ett barn med sin mor som själens avbildning. I motsats till en flyktig genom övning förvärvad inre bild visar sig här en vidareutveckling, som återspeglar den inre utvecklingen hos människor, och som inte kan utösas av en slump. Detta inre barn kan senare "bli vuxet" och är ännu senare alltid medvetet närvarande.

Hos mindre fantasifullt lagda kan samma fenomen snarare yttra sig via ens inre känslor eller intryck i tanken eller helt enkelt genom förändringar i livet. Konstverk som "Den Sixtinska madonnan" kan också ha uppstått ur visioner och kan därför göra det lättare, att hitta fram till inre realiteter. (...)

Den "inre" upplevelsen har emellertid inte varit tänkt som en ersättning för bönen till den "yttre" Gud: "Förbliv i mig och jag i er" - Johannes 15.

Det fanns ingen tvingande nödvändighet att själv fortsätta med vattendopet efter Jesu påbörjade undervisning eller ens efter "andedopet" under pingstupplevelsen. Redan hos Jesus själv blev den till ett yttre tecken på en ny, inombords redan frammognad ny utvecklingsfas. Om döparrörelsen ännu lärde ut "ångra och låt döpa er", lärde Jesu lärjungar efter sammansmältningen med denna rörelse ut: "Tro", det vill säga Öppna er för trons kraft, "och låt döpa er". Detta var bland annat ett medgivande till döparens anhängare. Nu började man i alla fall från det positiva hållet. Båda döpte vuxna, som själva kan fatta medvetna beslut. Detta utesluter inte, att det sedan 2000 år som "födslorätt" kan finnas en slags välsignelse också för nyfödda. Men det hade väl varit mera ändamålsenligt att skilja detta från det egentliga dopet liksom från frågan om medlemskap i en viss kyrka. På så sätt skulle dispyter i detta ämne lösa sig själva.

Med oundvikligt stöd av den i gamla Israel överallt närvarande tolkningen av den förebådade Messias som konung upplevdes dopet också som inträdet i det nya kungariket. Det var föga framgångsrikt att på den tiden försöka förklara för människorna, att det dock inte skulle handla om ett fysiskt kungarike och inte heller om en yttre kyrkoorganisation, utan om gemenskapen hos alla dem, som ser Gud som sin Fader och sig själva därför i sin själ som av denna Fader nyfödd son/dotter. Denna säkerhet, förbunden med den syskonlika hållning mellan dessa "söner" och "döttrar" och med människo- och gudasonen Jesus som äldre broder utgjorde kärnan i dessa läror, som erbjöds människorna att följa. I det gamla Israel fanns det visserligen bredvid gamla, otillgängliga gudsföreställningar redan föreställningen om Gud som en fader. Men han upplevdes därvid mer som Abrahams fader och det från honom stammande folket. Endast genom folket var Gud Fadern för den enskilde. Högst några få trängde kanske fram till att uppleva Gud som varje individs egen fader, något som först Jesus visade människorna: En individ, som känner sig styrd i själen av Guds inflytande, och som när som helst kan söka kontakt med sin Gud; en individ, som också genom denna sin kontakt med den evige Guden kunde ana det tidlösa i sitt eget väsen. Detta förankras under det fortsatta förloppet av Jesu väg, men grunden är lagd redan här.

(...)

Idag döps oftast genom stänkning med vatten eller genom doppning.
Kyrkorna erkänner sinsemellan normalt åtminstone dopet och därmed att de troende är kristna. Frikyrkorna värdesätter mest, att dopet antingen genomförs medvetet som vuxen, eller att i alla fall ett förnyat dop som vuxen äger rum. Där värdesätts också dessutom den djupgående upplevelsen att döpas av den Helige Anden. (I början döptes faktiskt vuxna). Därmed var dock inte uteslutet, att också barn kunde få en välsignelse. (Dock hade denna en något annan karaktär än dopet.) I dopet med dess ursprungliga betydelse var det ännu inte avsikten, att omedelbart göra den döpte till medlem av en viss konfession på det sätt, som de stora kyrkorna idag gör.
Kyrkorna erkänner normalt också, att "till nöds", om ingen präst står till förfogande, låta varje kristen döpa: "Jag döper dig i Faderns, Sonens (Jesu Kristi) och Den Helige Andens namn, Amen".

Tillbaka till innehållsförteckningen.

I början av sitt liv som Kristus*, resp. Messias – hebreiska "Den smorde" – står han ensam. Därtill hör dopet och de 40 dagarna i öknen - till exempel Markus 1,12-13 - med frestelserna. I anslutning därtill äger lärjungarnas kallelse rum.

Öknen står till det yttre och till det inre för en avskildhet, som gör det desto mer möjligt att bli medveten om och att i högre grad kunna söka kontakt med den alltomfattande Guden. Denna förberedelse för allt som komma skall är oumbärlig för varje allvarligt menad väg till religion, omistlig som förnyad kontakt med den gudomliga källan, även om den ingalunda är hela vägen. Även Jesus genomgår på sin upplevelsenivå en sådan fas, som är mer än till exempel dagliga stunder av besinning.

Kyrkorna själva, till och med de, som ofta talar om "innerlighet" – och som till exempel ställde upp denna som skenbar motsats till yttre fredsdemonstrationer – anstränger sig knappast att visa människorna en realistisk väg till denna "inre stillhet" o.s.v.. I gudstjänsterna hos alla, fler än 30 olika kyrkor, kunde egentligen ingenstans hittas ett element av stillhet, ett element av stillsam självbetraktelse, en stilla väntan på bönen. Sång, predikan, böner, sång, om möjligt med samtidigt avledande penninginsamlande knappt utan en paus – det är nästan en avbild av stressen i dagens samhälle, varigenom människorna omedvetet eller också medvetet avleder sitt intresse från sitt eget outforskade inre. Först under senare tid, i betraktande av många människors sökande efter – praktiskt taget vilka som helst – erfarenheter, finns det här små framsteg, att det till exempel t åtminstone för några ordnas veckoslutsseminarier eller liknande med annorlunda utformning, eller att det hänvisas till bibelcirklar eller hemstudier för motsvarande frågor. Men även där saknas ofta den direkta vägledningen. Därvid kan en och annan se, att en större närhet till Gud också kräver "den lilla kammarens stillhet". Andra kan se, att deras sociala värden som förmåga till självkritik, tolerans resp. fridfärdighet också har som utgångspunkt den tidvisa bortkopplingen av de yttre vardagsgöromålen. Naturligtvis skulle det knappast räcka, om det då och då sker under gudstjänsten, men detta kunde vara ett uppslag till att erkänna, att det är ett i grunden ofta förekommande förträngt behov.

Mystikern Jakob Lorber skrev om ett råd från Kristus till människorna om "den korta vägen till pånyttfödelsen", vilket idag – för att undvika missförstånd – kan betecknas som "nyfödsel", som beskrevs i den ovanstående artikeln. Se även "Från det inre ordet, stillhetens röst" från Lorber Verlag (Tyskland):

Yogis till exempel vet, att människorna menar, "att de inte har tid". De brukar då, i enlighet med sina egna anvisningar, skruva ner tiden från några timmar via en halvtimme till 11 minuter, det vill säga tills ingen längre kan säga, att han inte har tid.. Även den kortaste tid av stillhet, varvid andra tankar, känslor och förnimmelser inte förträngs utan endast betraktas, utan att man går in på dem, har sin verkan, särskilt om den förbinds med en inriktning på Gud . Den ersätter dock inte en längre stillhet. I den ortodoxa kyrkan – ungefär på Berg Athos – används "Kyrie (inandning) eleison (utandning) som koncentrationshjälp, det vill säga Herre förbarma dig", jfr. till exempel Kreichauf: Som pilgrim på berget Athos (tyska).

En stor utmaning är det också att till exempel i en sträng c:a sexdagars s.k. Zen-Sesshin – en Zen-sittningmeditation alltid tiga, något som spridit sig också till kristna kloster, också utanför meditationsstunderna, vid måltiderna tillsammans med andra. Efter i regel c:a tre dagar uthärdar många oerfarna inte det hela längre, för att på fjärde dagen – liknande den effekt som fastan har – andas ut och förstå nyttan, som uttryckt i ord alltid kan beskrivas som otillräckligt.

Stillhet skapar öppenhet. En relation till Gud skapar därvid också ett skydd för denna öppenhet. Efter en meditation är åter en inriktning på de därefter följande omständigheterna ändamålsenlig, där det under vissa förhållanden är bättre, att vara mindre öppen.

Viktigt vore det emellertid, att också i världen iaktta en smula stillhet, för att desto mer lära sig upprätthålla en viss medvetenhetsklarhet. Det skulle för den enskilde närmast innebära, att i känslomässigt skapade avstånd, resp. efter komplicerade upplevelser eller just bara så snart det är möjligt, låta ett ögonblick av ordningsskapande, samlande inre lugn träda in, det vill säga ta med innehåll, utan att först reflektera över det, låta känslor komma till ro (och senare notera, om det fanns mer att undersöka) och också låta kroppens delar slappna av en efter en, dock under bibehållande av medvetandet som hel människa, inte i betydelsen av att hänge sig åt välbehag.

För sammanträden, arbete, konferenser bland annat skulle samma synpunkt betyda, att man inte på ett tröttande sätt radar upp tema på tema, utan åtminstone lägger in korta pauser däremellan, vilka återigen inte heller bara ska vara till för samtal o.s.v. utan i första hand för att helt enkelt betrakta det skedda och att såvitt möjligt också kunna bearbeta det, och i alla fall medvetet kunna ställa in sig på ett annat tema. Likadant är det vid förtäring ändamålsenligt, att medvetet uppfatta måltiden som bestående av enskilda rätter. Man kan också finna många sammanhang mellan näringsvetenskapliga synpunkter och mental resp. andlig "näring".

Den process, som kan kallas "komma till ro från skeendet", och som också låter vår kraft för nutid och framtid växa igen, är alltså ingen innehållslös flykt från problemen. Den skapar en utgångspunkt, utifrån vilken ett bearbetande av allt egentligen först blir fruktbart. Även vid yttre angelägenheter går därigenom inte på något sätt tid förlorad, utan innebär i slutändan en tidsbesparing, eftersom allt löper lättare och bättre. Många andligt tänkande människor märker hittills knappast, vad som undgår dem utan denna inre stillhet.

T.ex. kan ett just förvärvat resp skänkt inre framsteg förankras djupare i den koncentrerade stillheten , i betydelsen av en förmåga, som inte kan "ätas upp av mal", se till exempel Matteus 4. Den kan infogas på rätt ställe i mosaiken av tillvarons övriga framsteg. Stillheten kan gå så långt, att det "liv", vars helhet långsamt torde gå mot den gudalika urbilden, blir påtaglig. Det är ett sätt att uppleva " det av Gud pånyttfödda" i oss. En antydan om denna möjlighet har vi, när huvudet vid medveten stillhet blir friare – kanske förenat med en insikt – hjärtats krafter kan tydligare förnimmas, och fötterna blir mera avspända. Då kommer något "igenom", vilken av livets minsta delaspekter det än må handla om. Utan detta är å andra sidan ingenting "igenom", och väsentliga saker "fastnar" som obearbetade. Detta kan inte endast förorsaka problem i drömmen – där de endast i begränsad omfattning kan bearbetas –, utan också problem med hälsan eller annat.

* Ordet Kristus är egentligen en titel. Under den tidiga kristendomen var olika skrivsätt för "Kristus" vanliga, och de hade också varierande innebörd. Den mest kända varianten är grekisk "Christos", och den motsvarar den hebreiska beteckningen "Messias" = "den vigde" (den smorde). Men det fanns också det grekiska namnet "Chrestos" = den gode, den helige; och mera sällan "Chrystos", som kommer från det grekiska ordet "chrysos" = gyllen (glänsande).

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Även Jesus var tvungen att öva sig i sina mänskliga egenskaper och att i allt högre grad inrikta sig på Gud. Efter 40 dagars fasta i öknen uppenbarade sig "Frestaren" - till exempel Matteus 4, 1-11

Även i mindre skala förekommer negativa krafter, som – liksom alla krafter – också kan upplevas som något påtagligt såväl på inre vägar som i det vardagliga livet. Först och främst kan här nämnas kvarblivna tendenser, som lever sitt eget liv i människan utan att hjärtat är med, och därmed också utan Gud. Till detta "försjälvständigande", först av tanken och därefter även viljan hänvisas i "Äta av frukten från kunskapens träd".

Å ena sidan är de förhärdande egenskaper, bundna till materiella tvång. Förankrat djupt i det omedvetna, kan visserligen något mobiliseras mot dem. Visserligen konstateras deras förekomst, men att övervinna dem - det sker snarare sent än tidigt. Medveten förmåga att avstå och kunna ha istället för måste ha och kreativt, etiskt umgänge därmed fungerar som träning för att övervinna dessa krafter.

De omvända önskningarna leder däremot till flykt och likgiltig, hånfull distans till materiella problem, under vissa omständigheter in i andliga domäner. Ibland förbises, att detta endast visar den andra sidan av samma "negativa" medalj, enligt "pendelslagsprincipen". Detta andra område ligger idag redan öppet och är alltså lättare att rätta till. Ett medel till denna omvändelse är medkänsla, frimodigt givande av kärlek.

En i sammanhang med båda förekommande ytterligare egenskap kan vara förbunden med maktbegär. Att förvandla denna illusion, kräver mod att visa ovillkorlig sannfärdighet och därpå grundad tolerans och fri solidaritet i umgänget med andra.

Allmänt saknas det på alla dylika områden en stark och trots detta ändå altruistisk individualitet hos de drabbade, vilken kunde uppfylla dessa i stället för de i negativitet nedsjunkande tendenserna.

I Matteus 4 utsätts Jesus för dessa avledande impulser, här "Satan" resp. "Djävul" kallad. Han hänvisar inte helt enkelt till resp. motsats, utan han griper efter något högre, vilket står bortom de negativa krafternas fram-och-tillbaka, nämligen efter "Guds Ord", efter "Herren Gud" och efter "Herren Gud, som ensamt ska tillbedjas, och som ensam får tjänas". Kristus står utanför mörkrets dualitet och (sken-)ljus och övervinner denna genom sin tredje, överordnade väg, vilket också syns i många ytterligare händelser.

(...) Se också i del 4, kapitlet "Zarathustra" och till exempel del 2, bilden "En kristen hållning...").

R. Steiner beskrev de båda huvudsakliga negativa krafterna som två skilda väsen, som de kan upplevas i den andliga världens skådespel. Som nämnts är det visserligen ändamålsenligt, att betrakta båda verkningssätten, men utanför det andliga skådespelets värld är det inte helt berättigat, när antroposofer frånkänner de kristna föreställningarna om ett enda negativt väsen, att de innehåller båda sidorna . Tendenserna förekommer också ofta så sammanblandade, att till slut de "gudafientliga" tendenserna kan behandlas som helhet – mot dessa stod emellertid inte flera gudar utan Kristi Gud, med allt, som verkar i hans anda.

Det finns också andra andliga riktningar, som i detta sammanhang faktiskt blundar med ena ögat och betraktar allt som strävar mot andliga höjder som gudalikt.

Moderna evangeliska teologer slutligen blundar liksom flera andra andliga strävanden med båda ögonen och bortförklarar föreställningar om negativa väsen, ungefär med det argumentet att de endast skulle förkomma på några få ställen i bibeln. De förbiser därvid, att det just inte handlar om föreställningar, utan om handfasta erfarenheter, som inte endast förekom i forntiden.
Update English / Deutsch.

Utan rädsla och andra negativa känslor har negativa krafter ingen direkt makt. Det kan i denna mening också vara en skyddsmekanism, att inte "måla fan på väggen" – också jämfört med kyrklig skrämselpropaganda. Idag skulle andlig varseblivning kunna medföra, att förment "tillväxt" av negativa strömningar till slut representerar en uppgrävd, sedan länge existerande, tidigare dold potential. Verkligt positiva förmågor däremot kan faktiskt fortfarande öka, även om de utvecklas emot en urbild, som redan är etablerat.

Nu utgör dock sådana personliga "ömma punkter" under vissa omständigheter samtidigt en resonansyta för likartade yttre krafter. Spår av detta kan återfinnas i alla samhällen: i väst ungefär i situationer, där pengar och egoism är högsta värden, särskilt i den gamla ensidiga formen utan socialt skyddsnät, i nationalismens och nationalsocialismens ensidigheter - speciellt när det gäller högmod och likgiltighet gentemot den övriga världen - och i destruktiva "religiösa" aktiviteter; liksom i stalinismens extremer, - som till exempel dess brutala jämlikhetstyranni. Detta innebär dock inget generellt fördömande av allt och alla och envar i sådana samhällen.

Jesus lär inte så mycket det direkta "motståndet mot det onda". Han hävdar inte heller nödvändigheten av det onda för "jämviktens skull" (vilket hävdas av några östliga läror), och inte heller nödvändigheten av att varsebli det goda som motsats till det onda. Inte ens ett – ofta nödvändigt – direkt bearbetande av det "Negativa" är nödvändigt för alla. Åtminstone för några kan en väg, som den som "Kristen vetenskap " av Mary Baker-Eddy i allmänhet rekommenderar, fungera. Det bevisar dock inte, att de motverkande krafterna inte finns, utan de kan därigenom förändras indirekt . Hos Kristus finns inte heller evig förbannelse, alla destruktiva krafter är till slut möjliga att förändra, fram till tiden i Johannes uppenbarelses sista kapitel, där det utlovas att inget mörker längre ska finnas (se motsvarande kapitel).

Efter denna tid i öknen följde lärjungarnas kallelse - Johannes 1, Matteus 4, 18 - 22, Matteus 10.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Här - Johannes 2, 1-12 - stöter vi först på ett exempel, som visar, hur problem i mindre grad kan förklaras med felaktiga översättningar eller med tidiga, av kyrkan befallda "korrigeringar" av evangelierna, än helt enkelt med ensidigt emotionella och patriarkaliskt färgade utläggningar. Att Jesus sade till Maria "Kvinna, vad har jag med dig att göra", bedömdes senare som nedlåtande. Den som sätter sig in i denna text och sedan också ser, hur Jesus därefter gör allt, vad Maria begärde, kan lätt konstatera, att uttalandet snarare har en beundrande karaktär, som tydligare kan uttryckas så: "Kvinna, vad har jag med dig allt att göra!" Det inte vidareförda ursprungliga uttrycket i det delvis rätt enkla arameiska språket kan med grekiska öron endast ha hetat så: "Kvinna, jag med dig", Utan inlevelse i sammanhanget var alltså redan på Jesu tid den exakta innebörden många gånger inte möjlig att förstå.

Härifrån till korset visar sig en tidvis kreativ upplevelserelation mellan Jesus och Maria. Hon verkar inspirerande, upplever de viktigaste händelserna i hans liv och erfar på så sätt också en själslig förvandling.

Om i nyare tid begreppet "Kristi brud" för ordenssystrar ofta förstås endast med en ytlig innebörd, så hänvisade det ursprungligen till ett verkligt levnadssätt.

Kristi "Gestalt" i människan , som berördes redan i kapitlet om dopet i Jordan, smälter samman med själens manliga aspekt (Animus). Den kan under gudalika förtecken ingå ett "inre bröllop" med våra "kvinnliga" delar av själen . Även ända in i de innersta livskrafterna och kroppen kan detta ha en alkemistiskt omvandlande effekt. Bilden av Maria skulle på liknande sätt kunna komma i beröring med själens kvinnliga aspekt (Anima).

För män låg då också emellanåt en väg via Maria, resp. via Mariorna* nära. Båda könen kan dock gå via Jesus eller via Maria eller via båda, ty från själen till hormonerna finns ingen människa, som helt och hållet är eller måste förbli bunden vid sitt eget köns reaktionsmönster. Det finns dock människor, som finner en bättre ingång till den ena eller andra vägen. Till slut anmäler sig förvisso ens inre i sin helhet. I den katolska kyrkan fanns den idag nästan bortglömda praxisen att dyrka Jesu hjärta och "Marias rena hjärta". Denna inre utveckling frågar inte, om till exempel författaren av detta kapitel är katolik eller ej, alltså till det yttre först förstod lite om Maria, men å andra sidan inte heller fick fördomarna, som många skaffade sig genom att praktisera den ytliga Mariakulten.

Först den, som går en dylik förvandlande väg, kan utan förträngning gå vägen "ensam". Men också för honom/henne behöver det inte vara en ensam väg . Genom större inre frihet kan en relation till det andra könet vara möjlig, Till och med möjlig i än högre grad .

I detta sammanhang vill också de från fader och moder medförda själsdelarna integreras i personligheten.

Djuppsykologiska element kan mycket väl sättas i samband med religiösa upplevelser. På ett annat sätt försöker Eugen Drewermann detta. Religiösa grundläggande erfarenheter torde dock vid närmare betraktande visa sig på en speciell nivå, utifrån vilka de kan inverka på djuppsykologiska processer. Det finns idag tendenser, att se religiöst sökande som en i grunden hos alla människor egen " helhets-, innehållssökande och gränsöverskridande vitalimpuls", se Hubertus Mynarek: "Möjlighet eller gränser för friheten", 1977. Det måste dock differentieras enligt en icke utformad, allmän andlig impuls och en religiös impuls i religionens trängre bemärkelse, människans åter- resp nyförbindelse med det gudomliga ursprunget, "Fadern", vilket för troende övertygade kristna är möjligt via förbindelsen med Kristus.

Gud, som världens största hemlighet, kan säkerligen utforskas mindre genom att begränsa sig till en enda vetenskap, ett upplevelsesätt eller ett enda fenomen, vilka i bästa fall klarlägger enstaka aspekter; än genom att försöka erkänna och ta flera ansatser i medbetraktande. Det har hittills endast skett i mycket ringa omfattning. Om den nämnda alkemistiska processen och därmed bland annat också den gemensamma användningen av vänster och höger hjärnhalva (idag eftersträvat med många metoder) också användes av kristna på deras sätt, med resultatet av "kreativ kärleksfull insikt", skulle striderna mellan teologiska riktningar snart tillhöra det förgångna. Även då skulle en specialisering på enstaka aspekter vara möjlig, men de skulle ses som sådana och inte längre göra anspråk på exklusiv giltighet. Människorna som kompletterande varandra skulle då få större giltighet.

Den som emellertid kunde känna i överensstämmelse med Jesu huvudtes "Älska din nästa som dig själv", skulle med tiden också endast därigenom kunna uppnå detsamma och mer. Den som bemödar sig om denna samtidiga kärlek till sig själv och till nästan, kommer förvisso att märka, att just detta först måste läras. Det inre " förfullständigande" kan å sin sida underlätta denna kärlek.
Frågan om "undren", som också kunde ställas i sammanhang med bröllopet i Kanaan, belyses närmare i ett speciellt kapitel. Beträffande Maria-Sophias kvinnligt-gudalika aspekter, se senare kapitlet "Den första pingstupplevelsen".

*Medan Maria, Jesu moder, anses som en andlig eller själslig mor till dem, som vill ledas av henne, förknippas Maria Magdalena av dem, som dyrkar henne, snarare med det jordiska livet.
Maria Magdalena (Maria från Magdala) var en kvinna, som följde Jesus. Av tradition tror många, att hon var en prostituerad, som med Jesu hjälp förändrade sitt liv. Men Jesus sa: "Hon har älskat mycket". Detta behöver inte nödvändigtvis innebära en massa sex, utan – åtminstone också – förmågan att älska människor (i största allmänhet), känna med och vara god mot dem. Hon älskade Jesus, det vill säga högaktade honom som man, och beundrade honom som spirituell (/andlig) ledare. Enligt den mystiska litteraturen (Jakob Lorber) renade hon sina känslor för Jesus allt mer i riktning mot en andlig kärlek. Så blev kärleken hennes väg till bättre förståelse av Jesus och Gud.
(Möjligtvis liknande Clara, den kvinna, som runt år 1100 älskade munken Franz från Assisi / St. Franciscus – vilken först avvisade henne, men som senare tog emot henne, när hennes kärlek hade omvandlats till en ren andlig kärlek. (Det finns en intressant film på tyska och engelska om detta.)
Det finns en särskild tradition, som gäller Maria Magdalena: Nämligen legenden om den "Heliga Graal": Josef från Arimatea och Maria Magdalena samt några andra av Jesu anhängare bar graalen – som ursprungligen var en skål, i vilken man hade fångat upp blod från Jesus – till södra Frankrike eller England. Några underverk tillskrivs denna graal. (Graalen är också en symbol för den gudomliga kärleken).
Det förekommer ytterligare några nyare spekulationer om Maria Magdalena, t ex idén om att hon hade ett barn med Jesus, som skulle ha varit utgångspunkten för en tidigare europeisk kungadynasti ( nämligen merovingarna). Ingen kan bevisa sådana spekulationer ur moderna, sensationellt upplagda böcker.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Utvecklingen av kyrkliga tillkännagivanden om sexualitet liksom också avvikande uppfattningar inom och utanför kyrkliga kretsar förmedlar intrycket, att människor på detta område har extremt svårt, att över huvud taget komma underfund med, hur ett mänskligt eller Till och med " kristet" umgänge därmed kunde te sig. Yttre moraliska förbud har sedan sextiotalet förlorat mycket av sin verkan. Kyrkorna var inte heller förmögna, att ur traditionerna få fram den existerande etiskt meningsfulla kärnan, som då i relation till dagens samhälle kunde tänkas till sitt slut. Den som motreaktion mot undertryckt sexualitet uppståndna "Sexuella revolutionen" förde till en annan extrem ny ideologi med sexuella prestationstvång – slöseri med livsenergi – och ickebeaktande av längtan efter även själsligt-andligt ansvarsfulla relationer: Ständiga krascher, ända till arbetsoförmåga. Därför återstod också senast under åttiotalet många gånger endast resignation. Också då var det knappast möjligt, att få fram ett åtminstone delvis meningsfullt kärnmotiv för en ytterligare samhällsutveckling bortom denna extrem. Det kan ligga i möjligheten att kunna övervinna "äganderättstänkandet". Ur denna människornas brottande under flera århundraden låter sig destilleras, att bäggedera, ansvar och frihet även just i alla slags relationer mellan kvinnor och män utan ansatser till människornas fortsatta gemensamma vidareutveckling inte är möjliga att förverkliga eller att t o m harmoniskt förena med varandra. Enskilda partnerskap till exempel, där det till synes eller också faktiskt lyckades, tyder dock på, att det är möjligt att finna sådana ansatser.

Kristus talar i alla fall till människornas inre och deras möjlighet att bli hela, att bli fullkomnade, vilket är det enda, som kan utgöra grundvalen för verklig frihet. Han pläderar inte för ett ytterligare sönderfall av ändå redan mycket sönderfallna delområden hos människorna, alltså inte heller för någon extatisk utlevelse av allt, utan snarare för deras nyintegrering kring "hjärtats vishet".

Han är inte heller en företrädare för "saktvång", för yttre former och deras övervärdering eller till och med för missbruk av begreppen ansvar, trohet och ärlighet för att släta över avund, svartsjuka och habegär. För honom handlar det om den anda, utifrån vilken handlingen utförs.. Även i äktenskapet är för honom inte automatiskt allt i ordning, vilket många ser som olyckligt.

Att älska Gud och sin nästa som sig själv, dvs också sig själv, alltså den regel, med vilken Kristus avlöste Gamla Testamentets förbudslogik, beskriver till en början en generell hållning, som genomsyrar och förenar alla dessa tre områden. I detta sammanhang är så kärleken till nästan något annat än den blotta instinktiva omsorgen om släktingar o.s.v. – naturligtvis kan även släktingar inbegripas på ett friare sätt. På grund av denna människans roll som älskande hjälpande hand, var den än är lämplig, är också egenkärleken inte den egoistiska kärleken, utan en kärlek riktad mot sig själv – inklusive kroppen som verktyg –, vilket är till gagn också för andra resp. För Gud .

Kärlekens renaste form är villkorslös. Jämför till och med kärleken till "fienden", Matteus 5, 43-48 - vilket inte betyder, att man måste avstå från visdom.

I detta sammanhang torde det vara tydligt, att till exempel också ibland förekommande teser, som helt enkelt sätter likhetstecken mellan sexualitet och kärlek, eller försöker likställa kärlek till sig själv med självtillfredsställelse och fantasier, ligger världar ifrån denna Kristi ansats. Det som snarare visar en inre isolering av enstaka krafter, och som ställer upp bilder mellan människorna och de existerande andra, är nu en gång för alla en av människans många ofullkomligheter, av vilka något kan läras, men som aldrig kan vara ett mål.

För dagens européer kan något av en förvandling av sexualiteten upplevas särskilt s, när två människor för första gången kommer i andlig och själslig kontakt med varandra och därvid lär sig att umgås med antipatisk/sympatisk utstrålning – inte i första hand dessa, men även just dessa, måste beaktas, när det gäller att hitta meningsfulla kontakter även utåt. Först senare tillkommer den kroppsliga delen . Den hör inte automatiskt till varje vänskap eller varje möte. Hjärtats krafter kan då påtagligt medföra sexuell energi, och den behöver inte explosivt gå åt, som idag, kulturellt betingat, är vanligt. En kärleksfull sinnesstämning i grunden hör till.

Många andliga traditioner lär i stället för förträngning och ständig utlevelse en transformation av sexualiteten , som också kan vara mer än freudiansk "sublimerung". (...). De äldre orientala riktningarna hade bland annat den bristen, att de delvis redan här tar tag i sexualiteten, istället för att hela tiden låta hela människor mötas - vilket idag skulle kunna bespara tekniker, resp. I stället för att, som det åtminstone idag vore passande, "börja uppifrån", det vill säga börja med att lära känna varandra andligen och själsligen. Att de orientaliska riktningarnas synpunkt, att ett lugnt samliv – inte en på manliga eller kvinnliga orgasmer inriktad samvaro – långsamt kan bringa dessa områden i samklang med hela ens väsen, stämmer dock. Det fanns också i det kristna området ansatser i denna riktning, som idag tills vidare är försvunna och därför måste upparbetas på nytt. Detta framgår av kvarlåtenskapen efter många minnessångare och trubadurer .

Eftersom undermedvetna komplikationer kan förekomma, när det gäller sexualitet, knyts den i de mest skilda religioner som balansakt till partnerskapet, där man i fortsättningen också kan handha den gemensamt. Den som i sträng mening reserverar denna erfarenhet för äktenskapet, kan klara av detta, när vid föregående vänskap båda i tid och medvetet klarar ut, vad de vill och inte vill, och om de därvid stödjer varandra.

Denna gamla ansats, som Jesus accepterar, ända till den negativa karakteriseringen av en blick fylld av åtrå mot till exempel en annans partner, borde dock inte utesluta en högre källa till ett omedelbart hänfört möte mellan två främmande människor – vilken oftare än man vanligen kan anta är med i spelet, och t o m av de inblandade själva inte alltid uppfattas rätt: "När två eller tre personer samlas i mitt namn, är jag mitt ibland dem" (eller som i en annan korrekt översättning "i dem"). Detta kräver ingen förannonserad kyrklig församling, ingen särskild förberedelse, utan kan ske överallt, där "Kristi anda" sammanför två människor för något ändamål. Det kan vara svårt , när det rör sig om en man och en kvinna, speciellt när det finns en ömsesidig attraktion mellan dem, att upprätthålla ett alldeles klart medvetande som förutsättning, men det är en nödvändighet för världen. Därvid behöver det varken handla om bindningar eller om det sexuella, utan de berörda måste ärligt klara ut, vad saken gäller.

En i sig förbättringsbar förutsättning för lämpliga sammanträffanden mellan människor är naturenligt ett studium av den egna individualiteten inklusive "aura" resp. utstrålning. Även som par förblir de då individer. En komplett upplösning av dem i par eftersträvas i alla fall inte av Kristus.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

I Johannes 2, 13-25 skildras efter Bröllopet i Kanaan "Utdrivningen ur templet". Jesus fördriver i motsvarande iver månglarna och penningväxlarna handgripligen ur templet. Han vill här statuera ett iögonfallande exempel mot det världens hyckleri, som betecknar templet som Guds hus men själv inte har något annat i sinnet än att idka sitt snöda köpslående. Speciellt som förhållandena är sådana, att han inte heller kan vänta sig något ingripande från stadens eller det andliga ståndets ämbetsmäns sida, tar han som den ende, som känner ett personligt ansvar "i sin Faders Hus", själv tag i saken; det är en aktion av socialt motstånd utan att människor kommer till skada. "Att lyda Gud mer än människorna", är också annars hans ingalunda underdåniga hållning. Även när han säger: "Giv kejsaren det kejsaren tillhör" (och Gud, det Gud tillhör), kan ingen underdånig hållning utläsas därav, vilket ofta har försökts, utan snarare en strävan, att bespara lärjungarna meningslösa konflikter med irrelevanta samhälleliga makter. Religion och politik har sina egna lagar. Att tjäna sina medmänniskor och "att vilja det bästa för staden " är inte heller underdånigt.

I detta sammanhang skulle man kunna fråga sig, hur människorna umgås med känsloreaktioner. Ty: Alla har inte sina känslor på samma höga nivå som Jesus, som alltid levde i "positiv fruktan inför Gud" och medkänsla med människorna och vars iver endast byggde på medvetet goda avsikter. Hos normala människor är till en början nästan alla känslor åtminstone sammanblandade med omedvetna retningsreaktionsmekanismer – som är individuellt olika och uppträder olika starkt, men som i sin grundstruktur är ganska lika. Att själv, utan att nöja sig med andras tolkningar, hela tiden sortera ut sådana mekanismer ur de egna reaktionerna, att betrakta dem, och slutligen behärska dem resp. överlämna dem till Gud, är en lång läroprocess.

Även om vi här har med psyket att göra, är vanliga psykologiska analys- och terapiförfaranden för Gud- och sanningssökare inte särskilt aktuella:
Där ensidiga tolkningsmodeller sitter kvar i bakhuvudet, som reducerar psykiska problem till sexualitet och prägling i barndomen, och där dessutom "skäl" för svaghet blir till status-quo istället för att som Erich Fromm betona människans förmåga till utveckling, kan psykologi rentav utgöra en hämsko på den andliga vägen. Där psykologi, alltså "läran om själen", stimulerar iakttagandet av själsliga processer och där själen - vilket sällan förekommer - mera betraktas som en kemisk-elektrisk hjärnfunktion, kan ett studium av själen också vara en nyttig bro till förståelse. Den skulle utvecklas bättre, om den vore beredd att forska efter kunskaper resp. Påståenden från alternativa psykologiska riktningar. Det är till ringa nytta, att på vanligt sätt genast vilja bearbeta stora problemkomplex i sin helhet. Det vore effektivare, att först leta upp enstaka beståndsdelar i ett sådant komplex och därvid också medvetet skilja på, om det sig rör sig om en " bjälke i det egna ögat" eller om ett "grand i den andres" och vem som är ansvarig för det. Många kristna skolor skulle lägga en starkare betoning på det första, eftersom det är svårare, och man först måste lära sig att se sina egna problemfyllda handlingar, och då dessa snarare kan korrigeras av sig själva; i det hänseendet har den kyrkliga bikten vid sidan om den andliga aspekten också en terapeutisk verkan. I den praktiska psykologin skulle ofta andra perspektiv än offret stå i förgrunden. Slutligen kommer man att upptäcka, att trots allt båda sidor har fått mer eller mindre betydelse. Så skulle till exempel spirituella läror från öst betona sammanhanget mellan båda i livet som källa för "karma" / ödet.

När det handlar om att klara av följderna efter svåra dagshändelser, kunde också en av R. Steiners åter till ytan förda metoder hjälpa: en återblick på den gångna dagen, där man baklänges med början från kvällen ser tillbaka på dagens händelser till morgonen . Efter detta är det desto lättare att återkomma till nuet.

Man kan också skriva ner en "själens spegel" med egenskaper, som kan förbättras, och som är eftersträvansvärda och därefter gå igenom anteckningarna ofta, vilket är en beprövad praxis från mystikens område.

Framsteg inom det själsliga medför, att också ett samtal mellan t ex flera människor kan bli betydligt bättre. Många fördomar och förhastade värderingar avtar i samma omfattning som människan får insikt om sig själv och släpper onödig ballast. Den vikt, som Jesus lägger vid "Döm icke!" och "det som kommer ut ur munnen ", är inget ouppfyllbart moraliskt krav, utan en uppmaning till att börja med denna läroprocess. Detta förutsätter ofta, att man i stället för att träta, först bör dra sig undan i stillhet, och därefter lugnt tala ut med varandra. Se också i kapitlet "Öknens stillhet".

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Om förvandlingen av värden i det gamla samhället (också i dagens) genom Bergspredikan har mycket skrivits. Jämför: Matteus 5 - 7,29. Somliga välkomnar den i sammanhang med samhälleliga aktiviteter. Andra förskönar detta som "trosetik" och föredrar den av dem så kallade "ansvarsetiken" med gammaltestamentliga hotelser om straff, militära åtgärder o.s.v. Några försöker helt enkelt att leva därefter. Långt utanför kristna domäner uppskattas Bergspredikan (till exempel av Gandhi).

Även utifrån medvetandeforskningens ståndpunkt kan man notera, att Bergspredikan riktar sig särskilt till människor, för vilka medvetande kan vara mer än mänsklig förståndsanalys och för vilka livet inte behöver upphöra vid den privata horisonten. De "andligen fattiga ", som alltså " är medvetna om, att de ingenting (eller lite) vet" och är öppna för den ständiga relativiseringen, att Gud vet mer än de själva, och att han i alla ämnen har mycket att lära dem, är "saliga", och "himmelriket tillhör dem". Denna hållning kan visa sig som ett ständigt mäktigt utvecklingssteg, mer än varje annan, av människor som "klok" ansedd inställning.

"De som lider" måste sällan uthärda endast sitt eget öde – utan måste delta i upparbetandet av sin del idet totala tillståndet - istället för att lättfärdigt lämna allt bakom sig. Några bär också en tung börda som berör hela deras personliga nätverk och till slut folkens och mänsklighetens öde. Istället för statsmän är det idag ofta gräsrotsrörelse,r och vem visar dem det nödvändiga deltagandet, vem ber för dem, i stället för att endast alltid be för de mäktiga, de berömda och ekonomiskt stora?

De "saktmodiga" är tydligast de frivilligt saktmodiga (alltså inte helt enkelt räddhågade). De "kommer att äga jorden", och det kan endast under deras styre vidmakthållas och utvecklas.

"De som hungrar och törstar efter rättfärdighet": – inte avundsjuka, utan uppriktigt sökande efter rättfärdighet för egen del och för andra öppnar åt människorna vägen "uppåt", tidigare eller senare inte utan svar, om än inte heller alltid som man föreställt sig det. "De barmhärtiga" bär frivilligt mycket tydligt sina medsyskon och medvarelser uppåt och bärs då också själva av Gud.

"De som är rena i sina hjärtan", och som sålunda har erkänt och avlagt sina andliga glasögon resp. fördomar, "kommer att få skåda Gud". Det är den vidare innebörden i uttrycket "Döm icke!".

"De fridfärdiga", också de som verkar för fred i betydelsen av Franz von Assisis fredsbön, låter också andra inse, att en andra kraft måste vara aktiv här, än de krafter, som annars bestämmer livets gång. Så "kallas de Guds söner (och döttrar)".

"De som förföljs på grund av rättvisa (/rättskaffenhet)" och de som "på grund av mig", det vill säga på grund av Jesus blir baktalade eller förföljda, saligprisas också, och så var också många gånger deras inre tillstånd, under det att deras yttre väsen led. Det betyder inte, att lidande skulle vara ett mål i sig.

Sin roll som "jordens salt" och som "jordens ljus" bör de omnämnda också utöva. Just i detta kapitel stöder sig Jesus också på "lagarna" och det Gamla Förbundets profeter. Han tar många gånger upp det som var rätt före hans tid, men gör det dock på ett nytt sätt fruktbart för en ny tid, där inte längre lagarna själva, utan deras källa kan stå i förgrunden, och där varje människa på nytt kan skapa sina egna inre livsprinciper.

Den som " traktar efter Guds rike", kommer att "tillfalla" allt annat. Även här är synligt, att nivån för förståndstänkande visserligen inte ska förstöras, utan öppnas, så att också det kan upptas, som spirar ur denna högre spirituella logik. Det är här dock inte tal om att vilja överge jordiska saktvång till förmån för att hänge sig åt speciella andliga medvetandetillstånd. Högre insikter bör tvärtom konfronteras totalt med det jordiska medvetandet och livet tills världen har förvandlats. Klarheten bibehålls eller uppstår först, där människan har ett förhållande till vissa frågor längs skalan ovetskap via spekulation, förmodande, teori, övertygelse fram till vetande och det är en viktig utvecklingsgrund. Det är alltså en skillnad till exempel i förhållande till den strävan efter lycksalighet, som kan återfinnas i några gamla andliga riktningar.

Detta högre tänkande i bergspredikan (se även nästa kapitel) är redan till sitt innehåll i första hand riktat till människor, som inte endast vill använda det till nyordning av sin individuella andliga verksamhet. Vägen riktar sig först och främst mot det individuella livet, där sedan sökandet efter en partner eller en "nästa" kan påbörjas, så som det skildrades i kapitlen "Dopet" och "Öknens stillhet". Sedan byggs på denna nivå särskilt manligt-kvinnliga relationer upp, och genast sträcks åter känselsprötet ut i riktning mot ytterligare själslig växelverkan mellan flera människor. Det har beskrivits i kapitlen "Bröllopet i Kanaan" och "...kärlek". Här i bergspredikan bygger man återigen på denna själsliga och etiska nivå och öppnar genast åter för den mer omfattande andliga inriktning, som skulle kunna bilda en gemenskap av människornas relationer. Det motsvarar urbildligt förhållandet från klang och intervall till treklanger till skalor - till helheten.

Många av Jesu gärningar, från samtal med Nikodemus - Johannes 3 – via Bergspredikan till botandet av den blinde och utspisandet av de 5000 på berget, bildar i sin symbolik den yttre miljön för det, som sedan innerligen kommer till uttryck i "Kristi förklaring". Denna Kristi förklaring är besläktad med det orientala begreppet ’Den Stora Upplysningen’. Anden blir upplyst. Dock syftar detta hos Jesus och även hos människan, som inbegrips i en efterkonstruktion av dessa möjligheter, på en närmare kontakt med Gud, som här inte uppfattas som det allmänt absoluta, utan också som väsen.

Endast "positivt tänkande" kunde visserligen, om det användes icke-egoistiskt och icke-storhetsvansinnigt och utan teknisk manipulation, försätta tänkandet i ett tillstånd, som skulle vara mera besläktat med det, som kunde komma från Gud. Det kunde alltså skapa en öppning för ett sådant tänkande. Litteraturen i denna riktning saknar dock till stor del sådan omsorg, och därför kan det ofta också sluta i självbedrägeri.

En "Kristi förklaring" är det i alla fall inte ännu. I den infogas inte helt enkelt ett tillskott av positiva program som tillägg till människornas egna förvirrade blandning av egna andliga " program", så att det uppstår ett överskott på positiva program – en helt möjlig övning –. I stället blir allt utrett genom att gå tillbaka till de andliga ursprungen, befriade från förvrängningar och vilseförande värderingar. En högre gudomlig ordning i allt blir synlig. Om man ser på hur människornas mognad kan förlöpa även i denna riktning, framstår den som en fördjupning av de psykiska reningsprocesserna, så som de skildras i kapitlet "Den heliga ivern". Från insikternas grundläggande skikt genomlyses allt. Insikter består inte i tänkande, de kan dyka upp med eller utan tänkande, kan inte framtvingas och de skapar befrielse. Tankevärlden behöver här inte längre förträngas, så som några andra tankeriktningar försökte.

Tänkandet befrias från instinktartade reaktionsmönster, och det kontrollerbara analytiska och syntetiska tänkandet blir lättare ett verktyg för det överordnade förnuftsmässiga medvetandet. Differentieringen i tänkandet fortskrider - utan att därvid bli obestämd ("ljum"). Här förstår man sedan också till exempel, vad exakt är lämpligt under olika omständigheter .

Hos Kristus själv kan man utgå ifrån, att han inte behövde undanröja alla dessa oklarheter, som skilde den vanliga människan från denna nivå. Trots allt fanns det också för honom en allt större klarhet. Senare bad han i den s. k. högprästerliga bönen om den klarhet, som han hade hos Gud före skapelsen. (Johannes 17).

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Jesus utförde inte sina gärningar för att tillfredsställa många människors sensationsbegär och absolut inte för att genom yttre händelser tvinga människor till tro. Hela hans väg är kännetecknad av den inre klarheten om, vad han hade att göra - alltså inte "på grund av den eller den omständigheten, för att uppnå en eller annan effekt ".
Helbrägdagörelser var ofta "tecken", gärningar i smått, som stod för något större, mera grundläggande. Vid botandet av den blindfödde på sabbaten svarade Jesus, att orsaken inte bestod i synder, "utan för att Guds verk skulle uppenbaras genom honom". Jämför: Johannes 5, 6-9; Johannes 6; Johannes 9, 3 bland annat. Se i Del 3, kapitlet "Jesus och botandet".

Här är säkerligen en omskakning av gamla tankemönster och en eftertanke över den djupare innebörden i sådana gärningar en önskvärd biverkan. Att det finns människor, som härtill behöver möjligheten att betrakta, räkna, mäta och väga, erkänner Jesus i Thomas’ fall, som kan betraktas som typisk " naturvetenskapare" bland lärjungarna (...). (S. i del 3, kapitlet "Naturvetenskap och Gudstro") Jesus ville inte tvinga någon, vilket hade fått karaktären av domstol och inte heller kan man finna någon avsikt, att provocera någon, som inte var mogen för att ta ett beslut, till ett avståndstagande.
Även "Tomasevangeliet" är värt att läsas, en apokryf och noggrann samling av Jesu uttalanden, oberoende av om de skrevs av Thomas själv eller inte. Denna text var också erkänd av andliga kristna i Egypten och på andra håll.

(...) Energin är här inte en väsenslös kraft, den är samtidigt en verkan av Kristi väsen. Till exempel betraktas många gånger i den orientala yogan energin som ett isolerat fenomen. Även idag förekommer det helbrägdagörelser, som i ursprunglig mening kommer till stånd genom bön och i relation till det med Kristus förbundna innersta hos människorna, som önskar helning och fullkomlighet åt människor, som enligt Kristus då också "kan åstadkomma något större" än han själv.
Det andliga helandet i sig och det därmed förbundna själsligt-andliga framsteget förblir visserligen inte en nåd, som går att framtvinga hur mycket än människan försöker bereda väg för den.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Hittills har människans väsens alla olika skikt, med vilka gamla mysterieskolor kämpat i tusentals år, på nytt tagits upp och behandlats av Kristus. Så kan det "övermedvetna" inre även hos människorna träda fram jämsides med det kroppsliga, själsliga och mentala livet. Därvid utvecklas förmågan att medvetet klara ut, integrera och utvidga det undermedvetnas å andra sidan allt djupare och äldre skikt.

Från det andligt-själsliga ända till den fysiska livsviljans sista krafter gick till exempel vägen i de gammalegyptiska mysterierna.

Vid Lasarus’ uppväckelse - Johannes 11* - låter sig en ytterligare fördjupning anas. Först liknar flera till synes oväsentliga detaljer på ett iögonfallande sätt det tidigare nämnda egyptiska vetandet. Detta innehåller en erfarenhet, där människan tillbringade tre dagar i ett tillstånd, som den moderna parapsykologin känner till som "Out-Of-Body-Experience", alltså som utomkroppslig erfarenhet, liksom i en flygdröm, men dock medveten. Kroppen låg där till synes död. Människan hade så den inre vissheten, att hon som själsligt-andligt väsen skulle existera vidare efter döden. Man måste vara uppmärksam på, att enligt "hierofanterna", måste ’probanden’ vakna till jordiskt medvetande senast efter 3 dagar, annars skulle ett uppvaknande inte längre vara möjligt och kroppssubstansen skulle ha börjat ruttna. Precis detta berättas om Lasarus: Efter fyra dagar "stank han redan". Djupare, ända in i den fysiska substansen måste så den kraft verka, som "hämtade honom tillbaka". Genom det bibliska skeendet löper en tendens som visar att ett kristet förhållningssätt också och kanske särskilt när det gäller det materiella och i praktiska gärningar är möjligt att förstå - en tendens, som först i vår tid åter på nytt kan gripas tag i, efter det att tidigare århundradens mystik till exempel först och främst genomträngde de andligt-själsliga skikten på ett klargörande sätt.

Hos alla religioner torde lärorna om livet efter döden snarare härröra från erfarenheter som att befinna sig utanför kroppen än från filosofiska spekulationer, vilka inte i någon högre grad motsvarade medvetandenivån hos människorna under forntid, förhistorisk tid och antiken. En mera passande skildring finner man hos Jean Gebser ", ursprung och nutid". Han skiljer en arkaisk, en magisk och en mytisk medvetandenivå från den, som finns i abstrakt tänkande och ett integralt medvetande. Om brytningarna mellan dessa nivåer måste finnas, är en annan fråga. I alla fall kan de idag bearbetas. Även R. Steiner betonar det ojämförbara hos äldre medvetandetyper. Endast vissa likheter därmed kan man finna hos olika åldersgrupper av dagens uppväxande människor.

Jämförelsen med antika invigningsriter ska för övrigt inte innebära, att Lasarus’ uppväckelse skulle varit en mellan de inblandade till det yttre överenskommen rituell handling som i Egypten. Jesus löste många gånger sina handlingar i livet med utgångspunkt från kultföreskrifter, bundna till tid (till exempel sabbaten), rum (till exempel i templet) eller situation. Först ur denna frihet utnyttjade han då och då sådana omständigheter på ett positivt sätt, t ex pesahfester, tempel-.... I så måtto kan han idag vara en förebild vid umgänget med många trender, till exempel acceptansen av astrologiska synpunkter, "kraftcentra", sedvänjor. (Se även böcker av Marko Pogacnik : "Vägar till jordens helande", "Jordiska system och Kristi kraft ")

I samband med Lasarus’ uppväckelse blir också Jesus och kretsen som bildas runt honom utåt tydligare i sin helhet. Jesu utvidgade medvetande visar sig också däri, att det omfattar kretsen av lärjungar och på så sätt nu också befruktar den omgivande sociala miljön. En likartad medvetandeutvidgning kan också idag uppstå för människor i Jesu efterföljd , när deras gruppaktiviteter sprids till omvärlden.

Nu följer passionens väg. Översteprästen upprättar med sina ord en förbindelse mellan det som ska ske med Jesus och med folkets öde (Johannes 11). Ur sin profetiska synpunkt uppfattar han helt korrekt, att Kristus kommer att dö för alla. Men han feltolkar, att Jesus skulle skada folket, om han förblev i livet. Det kräver ett medvetande, som utöver tänkandet samtidigt kan uppfatta processer och sammanhang, en förmåga som mestadels först måste förvärvas. Den är inte identisk med instinktivt uppdykande bilder. De djupast liggande orsakerna kan blottläggas, upplösas och skapas. Inga negativa eller andra tankar avlagras längre halvt medvetet, de kan inte längre klumpa ihop sig till problemstrukturer, som verkar ända ner i djupare, till och med i kroppsliga skikt . Även retroaktivt löses denna problematik långsamt upp, när människan också följer dessa lagar. Vägen till en fri, skapande framtid öppnas.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

En tid innan fottvagningen tilltalas de med Kristus förbundna som "får" - Johannes 10, 11-18, liksom också Kristus på ett annat ställe själv tilltalas med "lamm". Här betonas lärjungarnas existerande resp. åter förvärvade öppenhet – speciellt för det, som utgår från Kristus, liksom också samma relation mellan Kristus och Gud. Även om hon redan nu är mycket mogen, kan människan nu på en viss nivå på nytt känna sig som oskrivet blad, som ett barn. Verkliga framsteg leder – även om stolthet alltid måste upparbetas – snarare till anspråkslöshet. Insikten om, att alla människor har en visserligen betydande, men till slut ändå liten roll gentemot Gud, ökar. Man kan även tala om "ödmjukhet" här. Detta dock med en fri och andlig innebörd och inte i betydelsen krypande beteende gentemot jordiska auktoriteter, ett missförstånd som ofta förekom. Inte av en slump säger Kristus i samma kapitel: "Jag är porten". För den som öppnar sitt väsen resp. sitt hjärta för Kristus är också han öppen som en port, som för till Gud, en förutsättning för allt som därefter följer.

"Fåren" ställs också upp mitt emot "getterna" (t ex i Matt 25: 32 - 33).

Tillbaka till innehållsförteckningen.

De återstående evangelieberättelserna uppvisar allt oftare symboliska händelser, där mer ingående beledsagande lärdomar saknas. Senast här kan vi lägga de tillrättalagda kommersiella "Allt-om-Jesus-reportage" åt sidan, vid vars slut vi fortfarande inte vet något. Visserligen kan också här flera yttre kunskaper göra det lättare, men det avgörande kan här över huvud taget endast åstadkommas genom ett meditativt betraktande. Detta kan emellertid för andra endast utgöra en stimulans för egna insiktssträvanden, och ingen präst eller historiker kan befria oss från dessa.

Fottvagningen omskrivs i bibeltexten - Johannes 13, 1-20 - som rening. Eftersom sådana "esoteriska" ställen senare i alla fall knappast förstods, fick de åtminstone stå kvar ocensurerade. Vederbörande är "helt ren", det handlar alltså inte om fötterna, utan om deras symboliska innebörd hos människan i sin helhet. I de mest olika kulturer var detta tänkande på samma sätt vanligt: Samma funktioner kan återfinnas i den mänskliga organismen, alltså i mikro- eller mesokosmos och i den yttre naturen, alltså makrokosmos. Fötterna är vända mot det jordiska, deras rörelse följer viljan. Om människan till det yttre "går" den ena eller den andra vägen, kräver ett beslut av medveten vilja. En rening av denna vilja och dess motsägelsefulla kaprioler visar sig vara innehållet i fottvagningen. Jämför också, att Jesus i Matteus 25, 31ff. värdesätter den goda gärningen högre än bekännelser från kristna läppar .

Visserligen utgör denna liksom alla därefter följande tilldragelser ingen enkel upprepning av de under föregående år givna impulserna till rening av människans olika väsensområden. Allt står under det nya förtecknet som innebär, att Jesus inom sig vet, att "hans tid var kommen" och att hans lärjungar skulle bli mogna nog att på egen hand föra det "där vissa" vidare i allt vidare kretsar. Inte längre bara deras personliga kvaliteter, här deras goda vilja, under överinseende av deras inre jag är målet, vilket det varit fram till denna punkt. I stället kan detta högre icke egoistiska jag - nu förenat med "personen", nu själv desto mer bli ett med denne "Kristus, som tagit sin gestalt i oss ", som "jagenas jag. ".

Denna erfarenhet kan naturligtvis omskrivas så, att en inre efterföljd av denna handling kan medföra en sådan renhet, att allt nu kan styras mera direkt från den innersta källan rakt genom alla väsensskikt. Men först kommer viljan. Kännandet och insikten fulländas först i det vidare skeendet så, att människan närmare kan förklara sina impulsers varför. Även Gud följer i oss den ordningsföljd, som den ser ut på en djupare nivå under barnens uppväxt. Det betyder inte, att detta nya avsnitt i utvecklingen till exempel förlöpte "huvudlöst". Den mänskliga utvecklingen av etiskt kännande och klar insikt har redan tidigare tydligt berörts. Endast ett ytterligare fullkomnande av den i Kristi betydelse återstår, som viljans område redan innehåller den.

En annan sorts upplevelse av dessa faser, som är svåra att beskriva, kan se dessa i förhållande till uppmärksammandet av det egna medvetandet, resp. blicken, med vilken "ängeln" resp. det högre jaget kunde betrakta livet. Det ( änglalika) högre jaget kan nu visa sig i högre grad förenat med Kristus och genomgår också en förvandling. Änglaupplevelser är idag mycket vanliga i delar av de nya andliga rörelserna. Medan kristna trots Bibeln fortfarande många gånger betvivlar, att något sådant över huvud taget finns, för att inte nämna hur det verkligen förhåller sig med det folkliga talets "egen ängel" resp. "skyddsängel", och hur en sådan förbindelse kunde se ut. Kristus står dock för människans formade, individuella väsen och för bibehållandet av människolivets landvinningar, när man öppnar sig för "änglarnas" opersonliga kraftfält. För Kristus är även en människa, som har en sådan erfarenhet, inte på långt när fullkomnad. De första inblickarna om det lät han lärjungarna få redan i Johannes 1. Många andligt orienterade menar, det att över huvud taget endast handlar om änglaupplevelsen, och att man därefter kan dra sig tillbaka från det jordiska. Emellertid förutsätter ett forskande på dessa områden stor, redan förvärvad stabilitet, om det hela inte skall sluta i illusionernas labyrint. Dessutom börjar säkerligen i och med denna fas verkligen en möjlighet till ett mera omfattande andens genomträngande av det jordiska. Som stöd för detta kan här nämnas, att till exempel R. Steiner som andlig forskare tillskriver människans evolution på jorden ännu en lång tidsålder, liksom också mången annan tankeriktning gör. Att även andra förfaringssätt , som hypnotiskt-spiritistiska "andebesvärjelser" över huvud taget inte har något att göra med den här avsedda arketypiska grundläggande erfarenheten av änglar, behöver väl inte ytterligare framhållas här. Det finns dock vid det här laget många ansträngningar hos människor, att i sitt dagliga liv ha kontakt med änglar, vilka måste tas på fullt allvar.

Vid fottvagningen har man hittills knappast lagt märke till, att det där stället - till exempel Johannes 12 – står i ett inre sammanhang med situationen, där Maria från Betania symboliskt smörjer Jesus och torkar hans fötter med sitt hår. Står hon här helt enkelt för egen del som människa eller står hon här också för Guds kvinnliga aspekter, vilka på andra ställen kunde tillskrivas Maria, Jesu moder och Maria från Magdala – sannolikt inte identisk med Maria från Betania? Varför föregår detta den bekanta fottvagningen? För de – förvisso motsägelsefulla – ansatser till feministisk erfarenhetsteologi finns det säkerligen också ännu icke upptäckta eller endast delvis upptäckta skatter. Katolska kyrkans "sista smörjelse" kan till exempel också uppfattas som en efterklang till detta skeende.

Vidare är värt att lägga märke till, att fottvagningen inte utgör en enstaka handling genom Jesus personligen, utan att också lärjungarna sinsemellan uppmuntras, att tvätta varandras fötter, på liknande sätt som Nattvarden helt enkelt läggs i den uppstående gemenskapens händer – i betydelsen ett allas prästerskap. Den vid fottvagningen förfinade viljan resp. livsviljan utvidgas till att gå utöver ens eget väsen och över till omgivningen, först på den andre, som tvättar ens fötter, sedan också på medansvaret för andra och lärjungarna i sin helhet.

Fottvagningen kan också förstås som att tjäna andra. Endast med denna fottvagning har de "del i honom", som Jesus kallar det. Det understryker detta stegs i många avseenden omfattande innebörd. Först tas det område upp, som unga människor kallar så här: Han/hon "går med mig" Dock handlar det sedan inte längre om, " att ha en relation ", utan att vara "i (en levande) relation ". Endast som "steg framåt" är fottvagningen möjlig att förstå. Det kommer mindre an på, hur denna handling gestaltas till det yttre. Att som i alkemistisk praxis utnyttja yttre gärningar som åskadningsmaterial också för inre hållningar och processer hos människor, kan vara meningsfullt, men endast med en därtill hörande inre hållning. Även en tänkbar ytterst riktig inställning hos en verkande präst skulle inte räcka, den behövs hos de drabbade själva, ty det är dem det handlar om. Detta gäller också för Nattvarden – om de mest olika av dessa aspekter strider teologerna. De kan på ett sätt t o m var och en ha rätt, men denna aspekt av den medvetna förvandlingen hos de drabbade själva som saken vid ett närmare betraktande egentligen gäller, har varken de katolska eller de evangeliska kyrkorna tillräckligt värdesatt.

Om det vid enklare läror handlade om till exempel 5000 människor och senare 500 eller 70, som kunde följa exemplet, så deltog vid fottvagningen först endast de elva lärjungarna, som hade lärt sig mycket av Jesus och var så förberedda, att de kunde ta vara på möjligheten. Judas kunde eventuellt ännu inte göra det. Även Jesus lämnar inte ut alla lärdomar genast till alla, utan gör det stegvis. Det är dock möjligt, att enskilda också gör framsteg, när deras djupare begrundande genast riktar in sig på dessa lärdomar, händelser i riktning mot korsfästelsen . Detta försökte de kristna Rosenkreuzarna. Fottvagning, gissling, törnekröning, korsfästelse och gravsättning, uppståndelse och himlafärd kom att kallas "kristna invigningar". Överförda till en nyare tids djupare omsättning av dessa idéer uppstod också de sju dagarnas drömbilder i" Kristian Rosenkreutz kymiska bröllop", publicerat 1616, maskerat som satir av den luthersk e teologen J. V.. Andreae.

Ett sådant steg är säkerligen mestadels inte avslutat i och med den första upplevelsen i yttre mening, i meditationen eller i drömmen. I många trosriktningar kan människornas jag utvidgas med all sin begåvning, andra steg kan sedan följa, överlappa med andra föregående steg, men i sig och i viss mening avrundade blir sådana nya kvaliteter först, när det föregående, på vilket de bygger, blivit avrundat.

Efter smörjelsen i Betania följer i Johannes 12 Jesu intåg som Messias i Jerusalem. Efter fottvagningen lämnas till exempel i arv till eftervärlden i Johannes 13-17 tillkännagivandet av Judas Iskariots förräderi, avskedstalen och Jesu högprästerliga bön.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Jesus hade, firad som utlovad Messias, intågat i Jerusalem - Johannes 12, 12-19. Det förhärdade prästerskapet förstod, hur de effektivt skulle trycka på människornas "psykiska knappar" och på så sätt vrida massans sinnesstämning i delvis negativ riktning. Individer, som själva beaktar det negativa och det likgiltiga och använder detta för förändring kan först få den stabilitet och gudsförbundenhet, med vilken de inte längre skulle vara så manipulerbara genom massuggestion – och yttre negativa krafter, vars realitet man även i flera fall försökt belägga i företeelser under nittonhundratalet.

Vid tillfångatagandet i Johannes 18 – det kastar till en början bokstavligen omkull soldaterna – visar Kristus, att han inte står under deras kontroll. Ändå låter han därefter villigt allt ske med sig.

Jesu "gissling" - Johannes 19, 1 - träffar hans rygg. Människans centrala område, hennes känsloliv, hennes kraft att övervinna lidande på känslornas område är kvaliteter, som kan dyka upp vid meditativ förståelse och är inte något slags passivt uppgivet lidande. Ändå berättar alla kristna mystiker, som frivilligt eller ofrivilligt i efterhand upplevde det i sitt inre, om smärta. Kristus flyr alltså inte heller räddhågat från detta, vilket säkert hade varit möjligt för honom – som liksom en indisk mästare Pratjahara behärskar tillbakadragandet av sinnena. Snarare kan man också här känna en vidgning av medvetandet om andras lidande.

Här kan nämnas, att det inte var hela sanningen, när, som nämnts, Jesu gissling gjordes till symbol för ett visst "invigningssteg", alltså ett utvecklingssteg hos dagens människor på vägen till större fullkomning. Det egentliga steget tas av Jesus redan vid den på smörjelsen i Betania följande nattvarden (Matteus 26, 26 - 29). Denna nattvard är en bättre symbol för det, som Jesus ger till det lidande människosläktet. Brödet står framför allt för substansen Jesu Kristi (resp Hans själ), dvs "ordet". Vinet står för Kristi gudomliga ande, som gör ordet levande för altruistisk verksamhet. Den katolska kyrkan betonade förvandlingen av brödets och vinets substans till Kristi kött och blod. De evangeliska kyrkorna betonade firandet till Kristi åminnelse. Båda har i det avseendet visserligen rätt - redan vid vanligt "vigvatten" har vetenskapliga undersökningar visat på en förändring av vattenmolekylernas vinkel. Men den egentligen viktiga punkten är förvandlingen hos den deltagande själv, i det att denne koncentrerat ställer in sig på att bli förvandlad av det, som utgår från det förvandlade och från Kristi förvandlande "kött och blod". Därför är brödet och vinet samtidigt ett åskådningsexempel. Några försökte till och med att rent andligt, utan bröd och vin, ställa in sig på det förvandlade och sig förvandlande "Kristi kött och blod" - och fick känna på effekten. Detta är dock minst sagt svårare. Och - om någon skulle vilja genomföra en välsignad måltid, utan kravet på ett kyrkligt "sakrament", skulle detta snarare kallas "agapemåltid" - "kärleksmåltid".
Gisslingen kan förstås som en slags yttre, ovetande makters karikatyriska svar på det, som egentligen försiggick och måste därför inte stå så mycket i centrum av livet efter detta. Detta gäller också för den efterföljande törnekröningen. Den ibland något ensidiga betoningen av lidandet i den gamla kristna esoteriken förhåller sig till sådana nyare insikter ungefär som Johannes Döparens äldre framställning av Jesu och hans lärjungars sätt att undervisa. Människan är fri att välja, vilken av dessa vägar hon i första hand vill följa.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Eftersom gisslingen hos romarna var ett brukligt lägsta straff, träder här tolkningen av detta begrepp i betydelsen förkristna mysteriekulter i bakgrunden. Törnekröningen - Johannes 19, 2-3, ett därpå följande begrepp från dessa mysterier, är däremot inte en i den normala romerska repertoaren ingående beståndsdel. Säkerligen är den möjlig att se som ironi: Törnen istället för guld. Ändå återstår frågan, hur det kommer sig, att soldaterna så exakt knyter an till mysterietraditionen, även om det kanske inte stod klart för dem i det ögonblicket. Även om de må ha varit medvetna om den yttre likheten – många romerska soldater var anhängare av sådana kulter –, hade de förvisso inte kunna reducera Kristus på det för dem bekanta upplevelsesättet.

Medan den gyllene kronan hade varit en symbol för världslig makt – inte nödvändigtvis i negativ mening –, var törnekronan hos Kristus en symbol för ett slags mästerskap, som i världens ögon inte hade något värde. Därvid stack törnena in i hans huvud. Även här gäller det inte endast smärta , utan en kraft, som övervinner all tankarnas misströstan, vilken Kristus i detta sammanhang inte visar någon antydan om. De hittas endast i detta ögonblick, innan han slutgiltigt bestämt sig för att inte låta "kalken" gå sig förbi. Med gissling och törnekröning finner vi något antytt, som i detta sammanhang utgör en fortsättning på fottvagningen. Också kännandet och insikten framstår – trotsande allt motstånd – snarare som "helgade".

De nämnda ständiga tendenserna i händelseförloppet att växa utöver sig själv har som kraft också ett samband med nya rörelser som fredsrörelse, miljörörelse, andliga strävanden, som vill "kurera jorden ".

Liksom redan vid "gisslingen" handlar det också vid "törnekröningen" om en reaktion, om en dålig kopia av det som redan tidigare egentligen hade framgått. Den egentliga punkt, varifrån, positivt sett, denna andliga öppning att växa utöver sig själv kommer till uttryck, ligger i Jesu "avskedstal", till exempel Johannes 13,31 - 17 och i sammanträffandena med Pilatus, till exempel Johannes 19,5* (*"Se människan", som i meditation kan visa sig som en föraning av Jesus Kristus som urbild för en förlöst människa) Inte endast fottvagningen och nattvarden som sådana, också Jesu ord var samtidigt gärningar.

Det kunde på motsvarande sätt vara meningsfullt för dessa insikter att, när man idag talar om "kristna invigningar eller utvecklingssteg", i större omfattning ta hänsyn till de positiva grundvalarna.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Sätten att betrakta Jesu korsfästelse och död är ännu mer varierande än andra steg i hans utveckling. Det beror å ena sidan på den betydelse man från kyrkligt håll givit dem, å andra sidan på att uttolkarna ville inordna allt i sina respektive världsåskådningssystem, till exempel Johannes 19, 12-37.

Sålunda var gnosticistiska strävanden i utkanten av den tidiga kristendomen visserligen beredda att befatta sig med Kristus. Med sin gammalgrekiska bakgrund kunde de dock inte föreställa sig, att en så stor ljusgestalt kunde vara av kvinna född och dessutom död. Alltså måste han göra sig synlig som ängel, resp. som senare tillskrevs många orientala mästare , som skenkropp, som sedan inte heller var dödlig, utan helt enkelt åter upplöstes. Eftersom i deras lära den jordiska världen och materien gällde som för evigt ond, var det dem också fjärran att anta, att en sådan gestalt genomlöper alla steg av det jordiska livet eller till och med tränga igenom det med sitt ljus. Begreppet "gnosticistisk" används här till skillnad från det apostoliska Gnosis, en distinktion som till och med sektkritikern F. W. Haack lät gälla. Dock fanns det de mest olika övergångar i dylika läror. Exempelvis godkänner det gnostiska "Sanningsevangeliet", att Jesus spikades fast vid korset.

Människor med mera materiella eller avvisande inställningar spred inte endast legender om att Jesus skulle vara en oäkta son till en romersk soldat, vilket enligt dåtida moralföreställningar var något maximalt diskvalificerande. Det spekulerades också i att Jesus inte skulle ha dött, utan ha vårdats resp. tillfrisknat. Fram till våra dagar görs liknande försök, till exempel att tillskriva den bibliske Jesus den grav som lär ska tillhöra en viss Jesus i Kaschmir. Även minst ytterligare en annan, ännu inte funnen europeisk Jesu gravplats dyker upp i modern litteratur. Till detta måste också sägas, att Jesus eller också Jehoschua, Jeschua, Jesat kallad, inte var något unikt namn. Även i apokryferna (inte i de i bibeln som "Kanon" upptagna skrifterna) dyker flera andra Jesusar upp: Jesus Sirach, Jesus ben Pandira; bortsett från att t o m den riktige Jesus enligt R. Steiners tolkning av de divergerande härstamningangivelserna i Matteus och Lukas uppfattades som två olika med varandra i sammanhang stående Jesusbarn.

Delvis i sammanhang med sådana teser har motsägelsefulla undersökningsresultat rörande Jesu Turinska gravsvepning. Först skulle svepningen innehålla pollen från Jesu tid och hemtrakt, sedan stammade den åter "från medeltiden". Än kunde dess bild endast fås fram med högenergistrålning, till exempel genom plötslig upplösning, än skulle blodspår tyda på, att Jesus vid nedtagandet från korset fortfarande skulle ha levt. Ett erkännande av forskningens nyare ståndpunkt talar återigen för denna svepnings äkthet och en ovanlig tillkomstorsak hos bilden. Detta kan hjälpa människor att också med sitt jordiska förstånd tränga fram till Kristusskeendet (jfr. Anmärkningar till lärjungen Thomas väg i Del 3, Kapitlet "Naturvetenskap och Gudstro"). Hos Lorber behandlas endast "Trier-klädnaden" som oäkta. Detta dock med den tydliga målsättningen att söka sin tro i sitt inre och inte göra den beroende av sådana häftiga kast, vilka beror på det ena eller det andra fyndet.

Sådan forskning kan dock stimulera till meditativa undersökningar. Därvid låter sig anas, att något föreligger, som inte passar in i något känt schema. Jämför också Grönbold "Jesus i Indien- slutet på en legend" (på tyska). (...).

Som redan tidigare konstaterats, är mystikernas vittnesmål ofta till större hjälp för att komma närmare frågan om innebörden av tidigare händelser för människans nu rådande utveckling och därmed också frågan om hennes karaktär. Ju mer andliga erfarenheter i denna riktning någon har, desto mer förstår han. Iakttagelserna hos kristna mystiker och stigmatiserade – bärare av Kristi sår– är, oberoende av kontakt, delvis besläktade. De innehåller flera i bibeln inte bekanta fakta om Jesu upplevelser, som dock är liknar varandra från Franz von Assisi till Pater Pio och Therese von Konnersreuth. Alla är därom överens, att Kristi korsfästelse och död är reella och djupt inpräglade i denna värld, och låter oss känna en oförmodad eller också medveten förbindelse med detta skeende av ett ofattbart lidande , men också en kraft, inte neddragande utan allt upplyftande, som är svår att föreställa sig. Det som rör det existentiella, ja hela karaktären i Jesu korsfästelse står sådana framstående personers liv säkerligen närmare, än ett angreppssätt, som bara inriktar sig mot intellektet. Vid temat döden och livet handlar det om mer, än om enstaka väsensskikt, som här gemensamt deltar i processen, här innefattande den "kausala" nivån vid skapande av principer och levnadsödet. Även människor utan sådan utpräglad mystisk gudsförbundenhet kan meditativt nyttja händelserna som bro till verkligheten, hur ofullkomlig denna än må vara. Med uttalandet till sin korsfäste ’medbrottsling’ att denne snart skulle vara med honom "i paradiset", antyder Kristus, att det är möjligt att snabbt förstå hans väg.

Det medvetna genomträngandet av dessa de djupaste processerna i den mänskliga existensen, som är förbundna med förstämning, lidande och degeneration, kan visa sig som en verkligt existerande möjlighet i vilken utsträckning det än må vara. Även om denna möjlighet inte är bunden till årstiden eller till de geografiska platserna för skeendet, verkar Påsken underlätta möjligheten att erfara något. Det är som om den gamla, av årstiderna och traditionerna betingade rytmen av för förgång och återfödelse genom Kristus präglades med ytterligare en "oktav".

Vid korsfästelsen har också , som vid kort förut timade händelser, jämte en övervinnelsekraft antytts ett universellt medvetande, till exempel i orden på korset, som mynnade ut i meningen "Det är fulländat!" Den i detta sammanhang påtagliga, universellt hjälpande "sig offrande kärlek" är förvisso också i den gamla, rentav juridiskt klingande formeln av ett "människornas friköpande genom Jesu offer" inte tillräckligt tydligt uttryckt. Den kan numera anses som ett försök att även med förståndsmässig medvetenhet kunna tänka sig in i det; ursprungligen kan det dock ha varit en anpassning till dåtidens israeliters föreställningsvärld, där det gällde att genom rituella offer (djur eller annat) kunna vinna Gudomens nåd – något, som Jesus själv aldrig har lärt ut.

Lika litet ger andra teologier, i vilka tyngdpunkten till exempel läggs på att Jesus står för sina principer ända in i döden, en tillfredsställande förklaring till de mystiska erfarenheterna; inte heller till deras fysiska följdföreteelser som stigmata, näringsbrist o.s.v.; jfr. till exempel Thurston "Mystikens kroppsliga följdföreteelser" och Höcht "Från Franziskus till Pater Pio och Therese Neumann", liksom nästa kapitel.

Rupert Sheldrake, en biolog, som blev bekant på grund av sina väl sammanhängande reflexioner bland annat i den nya andliga rörelsen, utvecklade teorin om det "morfogenetiska fältet ". Om apor på en ö utvecklade en ny färdighet, kunde apor av samma art på fjärran öar utan yttre kontakt snart utveckla samma färdighet. Ett mer än tillfälligt inflytande genom ett kraftfält, som förbinder djur av samma art med varandra, måste vara givet. När författaren Rupert Sheldrake frågade, om han kunde föreställa sig, att till exempel Jesu utveckling fram till korsfästelse resp. uppståndelse kunde ha strålat ut över hela mänskligheten via ett sådant kraftfält, sade han efter förvånat eftertänkande "Ja. Dock kunde detta inte antas ske via ett morfogenetiskt utan via ett andligt kraftfält."

Även det är inget "Gudsbevis", men flera nya vetenskapliga strömningar levererar redan bättre närmandemöjligheter inför dessa svårförståeliga sammanhang, som de teologier, som helt enkelt dogmatiskt håller fast vid de gamla lärdomarna eller också bortförklarar det som är svårt att förstå.

Även vid korsfästelsen visar sig vissa likheter – men just ingen identitet – med gamla invigningsriter. Korset resp. trädet, vid vilket människan hängdes upp, finner man bland annat i Norden – jfr. myterna om Oden, som hängde nio dagar från trädet och under denna tid blev rikare på högre erfarenheter . Gravmotivet som invigningsplats finner man vitt utbrett under megalittiden men även i keltisk tid och särskilt utpräglat i Egyptens pyramidkultur. Pyramiderna, oavsett om de faktiskt var begravningsplatser– vilket inte är bevisat, ty en Namninskrift bevisar litet – eller inte, de användes i alla fall kultiskt liksom också keltiska gravhögar. Då det idag skulle krävas att man bortsåg från många fakta för att bestrida detta, går vi här inte närmare in på det . R. Steiner har uppmärksammat, att båda dessa andliga utvecklingsströmmar, kors- och gravmotivet hos Kristus på nytt flyter samman.

Återupplevandet av korsfästelsen, resp. "själarnas midnatt", av "den mystiska döden", av genomlidandet att vara lämnad ensam av allt, som människan kunde klamra sig fast vid, som alla kända kristna mystiker i en eller annan form fick uppleva, har också en viss släktskap med yogans höjdpunktsupplevelse, Nirvikalpa Samadhi resp. erfarenheten av tomheten i "Nirvana". Kristen mystik gav dock erfarenheten, att i resp. bakom denna tomhet finns "något" , nämligen Kristus resp. Gud. Att det också enligt det indiska synsättet är möjligt att komma bortom detta Nirvana till det där existerande, visade Aurobindo. På den kristna vägen kan dock något av denna bakom allt liggande rikedom finnas ända från första ögonblicket på den religiösa vägen, eftersom Kristi tvärs genom jorden genomsyrade väsen utgör en bro.

Det ger intryck av en svår balansakt, när någon som Aurobindo konfronteras med krafter, som framhäver sammanhanget med Kristi utveckling, men där bakgrunden därtill fattas. Omöjligt är det dock inte. Man behöver bara påminnas om fallet med hindugossen Sadhu Sundar Singh, som inte visste något om kristendomen, men genom sina intensiva inre frågor om Gud plötsligt gjorde en Kristuserfahrenhet och senare utarbetade den i bokform. Även vid hinduistiska, tantriska övningar dök plötsligt upp en Kristusvision hos människor, som snarare hade räknat med, att indiska Gudagestalter skulle visa sig. "Anden blåser dit han vill".

Vid alla ansträngningar, att använda skeendet och korsfästelsens symbolik för andliga ändamål i vår tid, borde förvisso inte heller här förbises, att mer kommer till:
- att Jesus måste ge