Kristusvägar

1. En strävan att åter ta fram kristendomens delvis begravda djupa andliga upplevelser i ljuset, måste naturligtvis börja med Kristi lära, liv och betydelse och de urkristna, närmare bestämt inklusive dess "apokalyptiska" drag, istället för att endast plocka ut det som tilltalar den ena eller den andra teologiska riktningen. Därvid visar sig att också de tidiga kristnas mångfald måste tas på allvar, så som redan evangelieförfattarna ******) själva gjorde, för att därigenom kunna komma till insikt om det stora inflytande som Kristi impulser hade.*)

2. Den gamla kyrkan under de följande århundradena styrdes huvudsakligen av det auktoritativa i "Kyrkofädernas" omfångsrika avhandlingar. Med hjälp av bl a det grekiska språket och sin omfattande vetenskapliga bildning har de gjort de urkristna traditionerna mera lättbegripliga för Europa. Dessa visste också mycket om gamla skrifter, som idag är försvunna. Som under alla utvecklingsfaser streds även i denna fas om vad som är sann kristendom eller inte. En del av deras insikter, som senare förträngdes, förtjänar ett nytt studium, dock med det ursprungliga som jämförelse. Det fanns för övrigt också i fortsättningen kristna - t.ex. i Egypten, jfr. även fynden i Naq Hammadi – som måste ha ägnat sig åt helande verksamhet, inte så mycket genom kyrkan som genom en personlig kontakt i bön och meditation med Gud.

3. Medeltidens skolastik och grundläggande läror ledde till en teologisk systematik genom tankemässiga härledningar resp. slutsatser, som egentligen borde kallas religionsfilosofiska, varvid kyrkofäderna fortsatte att gälla som auktoriteter men endast i den utsträckning som den överensstämde med dessa tankegångar. Även om det för den tiden fanns en hel del andlig näring däri, avskräcker den ofta ensidiga, absoluta och därför utestängande intellektuella logik – som borde skiljas från den egentliga religiösa dimensionen. Detta konserverade tron i form av läror resp. dogmer, men förledde också till inkvisitoriska handlingsmönster. Ur kreativiteten hos andliga sökare eller mystiker av idag kan man inse, att i några fall hade samma intellektuella metod kunnat leda fram till andra slutsatser eller gjorde det också delvis, resp. att riktigt andligt växande förutsätter ett mera flexibelt och omfattande, icke alltför förhärdat medvetande. Den stränga skolastiska metoden är ännu idag en väsentlig utgångspunkt för den systematiska teologin, särskilt inom katolicismen. Det finns dock många öppningar i den för andra resp. ekumeniska ansatser (t.ex. Yves Congar). Det handlar inte heller om någon slags ensidig kritik av en av de teologiska riktningarna. I ett tidigt stadium av arbetet med dagens huvudtext "Kristusvägar" undersöktes också, vilka systematiska möjligheter som fanns att dela in föreliggande stoff. Det återstod till slut bara ett alternativ, nämligen ordningsföljden hos de visade "Jesu steg", i samma följd som evangelierna! Just med denna följd speglar sig en rentav arketypisk följd av mänskliga utvecklingsstadier och medvetandeområden, även i förhållande till världen runt dem. Detta är dock en ny, interdisciplinär ansats.

4. Så snart tillräcklig kyrklig tradition byggts upp i förhållande till den ursprungliga kyrkan, följde reformatorernas ansträngningar, att åter ta det bibliska ursprunget som grund för kyrkan. Detta lyckades de dock åstadkomma endast i begränsad omfattning, eftersom de var barn av sin egen tid och t.ex. visste föga om de andliga och mystiska strömningarna ur kristendomens historia. För övrigt lät man traditioner falla, som i varje fall i sin kärna är värdefulla, som t.ex. Mariadyrkan. Det lämnades åt enskilda som t.ex. den evangeliske teologen J. V. Andreae att i romanliknande beslöjade drömbilder gå djupare in på erfarenheter som ev. skulle kunna kallas "kristligt-esoteriska". Att det kristliga därvid inte var så lätt att varsebli ligger i formen, vilken valdes av säkerhetsskäl. Även inom protestantismen var man inte alltid så tolerant som det kunde verka. Motreformationen, religionskrig o.s.v. gjorde resten. Trots allt liknade fortfarande de olika teologiska metoderna varandra i mycket. Där idag t.o.m. inom de protestantiska kyrkorna skilda trosgemenskaper består, som t.ex. de lutherska och reformerta (kalvinistiska), liksom förenade kyrkor, måste deras huvudmän låta säga sig, att det kan vara ägnat för teologiska fackdiskussioner men att det med hänsyn till de egna församlingarna sedan länge har överlevt sig själv. **)

5. Den därpå följande tiden för den nya filosofin, upplysningen och naturvetenskaperna medförde detta dock inte, att en teologi, som bygger på andliga upplevelser, ställdes vid sidan om den intellektuellt bestämda gamla, systematiska teologin. Tvärtom orienterade sig nu mer och mer också de historisk-kritiska teologerna medvetet eller omedvetet mot den tidens likaså intellektuella och därtill ensidigt materialistiskt blivna naturvetenskapsförståelse. Teologi blev delvis snarare till en litteraturvetenskaplig och lingvistisk forskningsinriktning – vilket inte är fel men däremot ensidigt. 
Ingenting hindrar att man tar hänsyn till litterär genre – men bara när det är lämpligt i stället för slentrianmässigt; se till exempel vår sida till det så kallade Philippusevangelium.[Filipposevangeliet, ö. a. Endast på tyska och engelska websidor]) Att jämföra skrifternas utsagor med de förhållanden som rådde på den tiden är också i många avseenden nödvändigt – men då får man inte redan på förhand utsätta de dåtida utsagorna för en nedvärdering som bottnar i nuvarande tidsanda. Också sambandet med den framväxande församlingen kan klargöra betydelsen – detta får emellertid inte leda till en begränsning av synfältet till ett yttre, rent mänskligt skeende där Gud inte längre förekommer, han som dock var det viktigaste för människorna. Att ett budskap gavs åt vissa människor utesluter på intet sätt en universell betydelse. Att söka traditionens betydelse för oss i dag är viktigt – dess fulla värde blir emellertid först åtkomligt om vi tar genomförandet av det utlovade på allvar också för människor av i dag eller åtminstone försöker ta det på allvar.
(Visavi dem bektraktade sig samtida företrädare för den gamla systematiska teologin åter som en slags kärna för den egentliga teologin, omkring vilken de nyare forskningsriktningarna kunde gruppera sig). Sedan anmäler sig frågan om de verkligen kunde vara en sådan integrerande kärna?) Det skulle säkert vara ett berättigat företag att sätta de olika vetenskapliga upptäckterna i relation till olika trosläror. I så fall skulle det dock vara konsekvent att göra det även idag. Det skedde hittills mera sällan. Det skulle betyda att ta hänsyn till den världsbild resp. paradigm, som avtecknar sig ur nyare, inte längre särskilt materialistiska vetenskapliga strömningar inom elementarpartikelfysiken, modern biofysik, geo- och astrofysik och speciellt gränsvetenskaper som parapsykologi o.s.v.. Det är meningslöst att relatera dagens teologi till artonhundratalets vetenskapliga världsbild! ***)

6. Alltså följde under nittonhundratalet många satsningar på att avlocka teologin facetter, som den dittills inte tillräckligt beaktat, dock alltid ännu utan att inkludera den där mystiskt- andliga dimensionen – som trots allt redan sågs som nödvändig av Karl Rahner. Dessa försök inom katolicismen och protestantismen har i många fall givit samhället något genom att i högre grad bry sig om människornas praktiska bekymmer: t.ex. Karl Barth "Den politiska teologin" och "Befrielseteologin i tredje världen" liksom skapelseteologin ****), Feministteologin, ... . I några riktningar som "Avmytologiseringsteologin" (Bultmann) hälldes dock barnet ut med badvattnet, d.v.s. tron reducerades i alltför hög grad – som nämnts, på en under tiden åter föråldrad – materiell världsuppfattning, trots att det riktigt konstateras, att tron inte har behov av någon vetenskaplig objektivisering. Drewermann försökte sig då på en djuppsykologisk tydning av evangelierna. Detta kunde visserligen vara en bro, som kunde föra bort från en materialistisk världsbilds själlösa existens, men djuppsykologin har inte på långa vägar bibelns egentliga andliga dimension, och det är därför inte meningsfyllt, att spela ut dessa båda olika områden mot varandra.
Hittills domineras diskussionen av problem mellan fundamentalism och relativism. 
För övrigt spelar också under senare år de förment "avslöjande berättelserna om Jesus" fortfarande en roll i teologiska kretsar, "Avslöjande berättelser om Jesus" vilket inte precis förbättrar helhetsbilden i dagens diskussioner.

7. Av en "postmodern" teologi för det tjugoförsta århundradet märks alltså hittills inte mycket.. En förnyelse av kristendomens andliga möjligheter – med bibehållande av såväl trons djup som den uppnådda sociala vakenheten - förutsätter en omfattande medvetandeförändring*****. Det som behövs här är andlig precision och ett differentierat betraktande av samhället och världen, istället för att endast förvalta och fortsätta teologins och religionsvetenskapens hittillsvarande forskningsriktningar - en väg till en "hel" kristendom istället för dagens fragmentering. Det är här "Kristusvägar" kommer in.

*) De uppskattade t.ex. medvetet inte endast den "Den muntliga källan Q", som senare gjordes tillgänglig av forskarna. (Den innehöll endast yttranden av Jesu, som gjordes före passionshistorien, med sin etik bortom många samhälleliga konventioner, idag ofta relaterade till bergspredikan. Redan det nära besläktade och följaktligen också autentiska Thomasevangeliet visar, att allt efter predikant eller publik också ytterligare uttalanden från Jesus förekom...). De sista stegen i Jesu liv – redan påbörjade i och med Lasarus uppväckande, o.s.v. -  kunde då för tiden endast få människor följa och på motsvarande sätt företräda. Trots detta gjordes de tillgängliga för sökande.

**) Sedan en tid tillbaka finns i Tyskland strävanden att lösa upp detta tillstånd. ... Om de olika kyrkorna: Se i övrigt vår sida Del 2, "De sju församlingarna (i Uppenbarelsen) och dagens kyrkor ".

***) Se bl.a. vår sida "Naturvetenskap och gudstro". Update English/ Deutsch. För en undersökning av kristendomens utveckling se också Professor Hans Küng, Das Christentum. Wesen und Geschichte, Sonderausgabe 2007 [=Kristendomens väsen och historia, specialutgåva 2007, ö. a.]. Küng eftersträvar en integrerad forskning som trots arkeologi och kritisk forskning tar de gamla skrifterna på allvar som källor beträffande innehållet. Vi delar inte alla de slutsatser från historisk-kritisk forskning som där återges. Till exempel förefaller ofta episoder med Jesus alltför mycket som rent subjektiva upplevelser. Küng är ändå öppen för en självständig och ursprunglig, ännu inte utforskad realitet av sådana upplevelser. För övrigt kan hans i och för sig intressanta metod att undersöka kristendomens utvecklingsstadier (paradigmer) inte tillräckligt värdesätta betydelsen av sådana riktningar som i stort sett hittills aldrig har haft avgörande betydelse – som mystiken – ; dessa har lagt i dagen förhållningssätt som är mycket viktiga för att man ska kunna utnyttja kristendomens fulla potential. Det bör noteras att människor med ett inre andligt uppdrag, till exempel mystiker, ofta inte riktigt kan förstås med en rent historisk-kritisk analys, eftersom de förutom en yttre begriplig biografi främst och framför allt har en självständig inre andlig biografi. Då hjälper det snarare att försöka ta dem på allvar i stället för att kritisera ned dem.

****) Se t.ex. "Ekologisk teologi ", Kreuz-Verlag, Tyskland.

******) Supplement: Jesus och teologier.