Kristusvägar


 
 

Religion1) som människans "återförbindelse" med Gud – på Jesu Kristi vägar.
 1) Ordet religion kommer ur latinet re-ligio = återförbindelse; med Gud, som utifrån det inre tar gestalt även i oss. Avlägset jämförbart med ett hologram sker liknande också i stort.

Insikt om djupare problem i det mänskliga livet.

Liksom vid helbrägdagörelse genom bön gäller också för mera långtgående förändringar i människan Jesu fråga "Vill du bli frisk?" (Joh 5:6). Resp 'Vet du, vilka brister du ännu har och som måste förändras, om du vill komma vidare på vägen till Gud?' Man kan finna en "röd tråd" bakom till synes helt enkla företeelser, som sällan betraktas som religiösa. När ett barn via ungdomstiden utvecklas till en vuxen människa, skaffar det sig nya färdigheter; men samtidigt skyls en ursprunglig förmåga till upplevelse över. Senare i livet kan människan med stöd av sitt minne och genom bön återvinna detta förtäckta naturliga levnadssätt på nytt. Därvid bevaras ändå framväxta färdigheter, medan förhärdade drag i människans väsen åter mjukas upp eller löses upp helt. Den genom själsligt-andliga eller yttre "brytningar" i en människas liv skapade klyvningen – i intellekt och försjälvständigat "driftliv", och mellan dem en endast i liten omfattning längre integrerad mitt i "hjärtat" – kan så på olika vägar åter bli starkare förenad. Det går att visa, att "frukten från kunskapens träd" i paradislegenden hänsyftar på denna klyvning; och att uttalandet "Om I icke omvänden eder och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket" beror på en djupare kännedom om möjligheten till omvändelse - Jesus i Matt 18:1 - 3; Mark 10:15; Luk 18: 17. Här är det inte endast frågan om den barnsliga frimodigheten utan om de ursprungliga grundvalen för utveckling, som är närapå "arketypiska" 2), alltså i förväg uppritade grundmönster, en del av en mänsklig "bruksanvisning", som har gått förlorat. Denna kan föra långt bortom det idag begränsade förståndsmedvetandet.

2) Arketypisk: ett begrepp ur den djupare psykologin, som används av C.G.Jung osv.; grundmönster för den mänskliga existensen, som kan upplevas som olika gestalter.

Det innebär inte, att människan utan vidare skulle kunna klara det av egen kraft. Jesus erbjuder en verklig väg, och kraften resp nåden att bemästra den. Kristna sanningssökare, -mystiker och –alkemister har mycket tydligt slagit in på denna förfullkomningens väg (jfr t ex Matt 5:48; Joh 10:34; ...). Även många andra kristna har medvetet eller omedvetet gjort erfarenheter i denna riktning. Detta är oberoende av, om de valde en inre väg, eller om de omsatte sin tro på ett mera socialt sätt, eller om de förenade båda alternativen i – som vi kallar det – betydelsen av en "hel kristendom". Man sökte sedan årtusenden i många kulturer efter ett sätt att övervinna människans inre klyvenhet. Om detta vittnar även taoistiska alkemisters strävanden, olika yoga-arter osv 3).

3) Det indiska ordet yoga, ordagrant = "förena" innebär också sökandet efter en återförening med urgrunden.

"Gudsmänniskan" eller den av Gud utsände människan Jesus Kristus, den "nye Adam", är signalen för, att allt sedan dess också människorna i allmänhet kan återvinna sina förlorade ursprungliga egenskaper, och att tiden är kommen för att rätta till alla förvanskningar, som under tiden har blivit farliga. Han kunde, som en "lyckträff" för jorden, förena anknytningen till den ursprungliga källan för livets mening – nämligen Gud – och människans högtutvecklade medvetenhet i sig själv. Han kunde övervinna degenerationens krafter. Även om han kunde skilja sig från andra människor, var han ändå den människan, som kunde fullborda det på detta sätt. Därigenom kan människorna lättare föreställa sig denna väg, - i synnerhet om de gör det medvetet. Men även för dem, som inte känner till något om den historiske Jesus, är hans liv inklusive återuppståndelsen inte utan betydelse – liknande t ex, om djur på en ö lär sig något nytt; om djur av samma art på avlägsna öar plötsligt också snabbare kan utveckla denna färdighet, eftersom de har en sorts gemensamt kraftfält, vilket t ex R. Sheldrake upptäckte.

Människans inre anknytning till Kristus och till Gud är till att börja med också möjlig utan kyrklig förmedling; även om en respektive passande gemenskap med andra kristna i de flesta fall är till hjälp. De motsägelsefulla teologier, som åter hade delat upp helheten i Kristi väsen i en själasörjare och en socialreformator, är därtill inte längre världens bästa lösning, även om en del därigenom må bli hjälpta att komma igång, särskilt om de känner till flera teologier. Varje enskild människa kan t ex "i sin egen lugna vrå" ställa in sig på Kristus, men det kan slutligen också ske mitt på torget. Detta kan å ena sidan ske med hjälp av påminnelse om bevarade egenskaper (evangelier). Den som emellertid ställer sig öppen för, att Kristus också efter sin död kunde förnimmas, (som på annat sätt – bl a utan denna jordiska synlighet – också varje människa enligt många vittnesmål överlever döden som medvetet väsen), kan också betrakta Kristus som en närvarande verksam gestalt. Det blir möjligt att uppleva känslan, att " i Hans namn" resp med Honom som ’storebror’ tillsammans bedja till Fader Gud, som omhuldar alla. (Jfr Joh 15:16; Matt 6:7 - 15; Matt 18:19 – 20). T ex:
 
Gud, mitt ursprung, min hjälp och mitt hopp!
I förening med Jesus Kristus * tackar jag Dig för allt, som kommer ifrån Dig;
Förlåt mig för det, som har fjärmat mig från Dig **;
Jag ber Dig, låt mig i denna stillhet bli skapande genom Din ande ***;
Dra upp mig på Din väg.

*) Den som känner för det kan också inbegripa Maria. Också människans manliga och kvinnliga egenskaper dras på det sättet uppåt.
**) Vidare kan varje som negativ upplevd känsla, 1. betraktas ingående så som den konkret visade sig (t ex ängslighet, elakhet; likgiltighet och överlägsenhet; överdrivet tvivel ... eller ett problem; allt, även om det endast visade sig i tankar eller ord, jfr t ex Matt 5:22). 2. i stället för att grubbla över den, kan man lugnt vänta ett tag, för att om möjligt få klart för sig, vad den handlar om. Därefter 3. att genom bön överlämna denna så påtagliga, närapå kroppsligt kännbara ballast till Gud (det är dessutom möjligt att överlämna hela sin vidare levnadsväg till Gud resp Kristus), 4. att lugnt vänta, tills denna känsla eventuellt träder fram resp att ett spår av lättnad inställer sig – eller också att ett "svar" tränger in i medvetandet.
***) I stillheten kan dagens händelser ’komma till ro’ och på så sätt bli mera tillgängliga för en bearbetning resp för bön. Då finns alltid mera öppenhet för det nya.

 

Etikens betydelse på denna väg.

En nivå på vägen är "Kärleken till Gud", som står över allt, "och till sin nästa som till sig själv" (Matt19:19); alltså också till sig själv. Att älska sig själv kan också vara en del i strävandet att inse sin uppgift i omkretsen. Kärleken kan bli en förbindelse med Kristus, eftersom det är hans viktigaste egenskap, förbunden med vishet. Även vägen via den goda gärningen i Kristi mening gör den kristna vägen ofta först begriplig genom inre och yttre verkningar. Jesus har behållit de anlagda etiska grundregler, ty "vad människan sår, det skall hon ock skörda" (i normala fall) (Gal 6:7); men han har lagt ett tyngre ansvar på den enskilde, i stället för att betona den yttre lagen. Därvid kan man uppleva, att det finns något i människans inre – även om det endast kan vara kännbart som samvete -, som står i samklang med Kristus; varifrån en slags inre "pånyttfödelse" (Joh 3) sker. Det innebär, att människan i sin helhet med tiden kommer allt mera i samklang med Anden, så som Kristus visade det. Denna utgångspunkt i det inre kan upplevas i hjärtat eller i själen resp i anden, upplevelsesätten skiljer sig individuellt från varandra. Hur varje enskild människa än må uppleva Kristus resp de med honom sammanhängande krafterna, är det meningsfullt att så ofta som möjligt påminna sig om det, som individuellt redan må vara känt, så att en direkt kontakt kan byggas upp på det – även om man till en början inte kan notera någon större verkan.

Med denna kraft, som då som en nådens gåva utvecklas i människans inre, kan sedan den helande universella kraften, som åter närmar sig från den "yttre" Kristus resp från Gud, förbindas. Även i detta samband kan den individuella upplevelsen ta sig helt olika uttrycksformer, i detta fall kommer den dock att vara tydlig och ha motsvarande inverkan även på omvärlden. Medan sådant i vidare utsträckning hittills har varit begränsat till några få individer, som sedan ansågs som "mystiker", "heliga" osv, kan sådana företeelser i våra "apokalyptiska" tider i allt högre grad utbreda sig till enkla människor – vilket möjligtvis inte alltid genast uppfattas i sin betydelse. Därför måste det också bli omnämnt här. Denna universella verkan "utifrån" blir antingen upptagen, eller också studsar den under vissa omständigheter smärtsamt mot en försvarsbarrikad hos dem, som inte har utvecklat något besläktat i sitt inre – så att den i detta fall kan upplevas som en "rättegång".
 
Led mig, så att jag inte skadar andra på sin väg till Dig;
Led mig, så att jag kan hjälpa andra enligt Din mening;
Beskydda mig på min väg; *
Hjälp mig att komma i större samklang med Din kärlek.

*) Här kan också andra inbegripas.

 

En besläktad utveckling i stort, i kulturerna allt sedan urtiden.

Liksom vid utvecklingens olika steg från barn till människa i mogen vuxenålder (se ovan) har liknande steg i medvetandet också passerats inom de mänskliga kulturerna. Detta medförde å ena sidan nya färdigheter (ett friare sätt att vilja, känna och tänka), men å andra sidan minskade det människans ursprungliga förtrogenhet med hela "skapelsen", och därigenom hopades problemen. (Jfr t ex Jean Gebser, "Ursprung och nutid": efter varandra arkaiskt, magiskt, mytiskt förståndsmässigt medvetande; utöver detta kan ett i högre grad integrerande medvetande utvecklas, som t ex kan kallas förnuftsmedvetande.) Framstående förebilder har också medverkat till, att utvecklingssteg, så som de kunde urskiljas i sitt begynnelsestadium, också kunde utvecklas i stort, åtminstone i kulturellt utslagsgivande omfattning. Detta skedde trots alla motigheter, men dock - såsom omnämnt - ofta med stora förluster. I nyare tid är det redan uppenbart, att mänskligheten och dess folk osv står inför den ödesmässiga utmaningen, att utföra mindre och större "kvantsprång" eller evolutionssteg om den vill överleva 4). Dessa är utstakade sedan ca 2000 år tillbaka. Detta behöver nu inte längre ske på bekostnad av förvärvade färdigheter såsom förståndet. Om tillräckligt många enskilda individer utvecklar ett alltid komplett förnuftsmedvetande, att på nytt förena sig med sitt gudomliga ursprung 1), är det fortfarande möjligt att vinna kapplöpningen med de apokalyptiska katastroferna med hjälp från "ovan". Därtill hör också en relation med yttre aktiviströrelser som t ex fredsrörelsen osv – alla godvilliga har sin "nödvändiga" plats i "spelet" -. Många människor – i motsats till etablerade religiösa riktningar – söker uppenbarligen därefter. De går i förväg in i framtiden och hjälper till att bearbeta det förgångna, även om mycket "medelmåttigt" ännu kan vara förhärskande. Det är frågan om hönan och ägget, om den yttre "räddningen" är ändamålet, eller om det är människans existentiella framsteg i medvetandet och tillvaron. De värderingsskalor som hittills gällde måste ovillkorligen transformeras, eftersom människan mycket väl kan föreställa sig, varthän en fortsättning av det hittillsvarande, föråldrade programmet skulle leda. Liksom allt är en del av en helhet, utgör också varje god gärning en del av en helhet.

4) Den pessimistiska inställningen i Herbert Gruhl's senaste bok "Himmelsfärd till intet" kan inte bifallas endast på grund av att en av honom förbisedd källa till utveckling resp kraft låter sig anas, - och som likväl endast utgör en chans: Gud.
 
Inspirera människorna att lämna avgörandet om liv och död i Dina händer *;
Hjälp dem, som arbetar för Din skapelse;
Led denna värld fram till ett genombrott till Din utlovade nya tid.**

*) Här kan också enskilda detaljer inbegripas, eller bearbetas i anslutning härtill genom en meditativ betraktelse; t ex 'att få ett slut på uppviglingen till våld och motvåld’, ’att genom problemlösningar dra undan mattan för våldet’, ’att föra en fredlig dialog mellan godvilliga från olika religioner’, ... . 
**) Lukas 11:2; 21:31. Uppenbarelsen 11:16. Gud kan dela ut den kärlek, som gives Honom.

 

Det anstår alltså en "omvändelse" till Gud i smått och i stort.

Viktiga är inte bara mänskliga tankar om religion, utan den verkligt upplevda kopplingen med Gud.

Joh 16:12 - 13: Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det. Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen. Ty han skall icke tala av sig själv, utan vad han hör, allt det skall han tala; och han skall förkunna för eder vad komma skall.

  
Tillbaka till startsidan Kristusvägar
http://www.ways-of-christ.com/sv

Ytterligare erbjudanden, utförligare texter på andra språk.

Jesu Kristi vägar, hans bidrag till mänskligt medvetande och till förändringar av mänskligheten och jorden: en oberoende informationssida, med nya synpunkter från många forsknings- och erfarenhetsområden; med praktiska hänvisningar för personlig utveckling.